Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Jag brukar läsa lite i den här tråden emellan åt och just ikväll känner jag att jag också behöver skriva av mig lite.

För 6,5 månader sedan gick min mamma bort i cancer, det var både väntat och oväntat. Just ikväll saknar jag henne så att det värker i kroppen. Det var inte så här det skulle bli.
Jag och min sambo förlovade oss för drygt ett år sedan och datum för bröllopet är satt till nästa år, för att mamma skulle hinna vara med, för att det skulle finnas tid kvar. Nu när planeringen kommit igång mer så saknar jag henne så ofantligt mycket, hon behövs här, till så mycket och det är så tomt.
Jag saknar att inte kunna ta upp telefonen och ringa, att hon alltid fanns där och lyssnade och stöttade oavsett hur viktigt eller oviktigt det var eller vad klockan än var på dygnet. Det känns som att en bit av mig är borta och jag vet inte hur jag ska orka vidare ibland.

Jag är så glad över vårt kommande bröllop, alla planerna och fixandet, jag bara önskar att mamma också var här och delade mina tankar, känslor och min lycka. Hur fortsätter man? 

Man tar en dag i taget...
Man inser sakta men säkert att det är ok att se fram emot saker, att ha roligt. Att skratta...

Efter den första sorgfasen brukar en tid av dåligt samvete komma.
Och sen kan man börja acceptera och gå vidare.
Det betyder inte att man inte sörjer fortfarande, men det betyder att man kan glädjas och se fram emot det livet har att erbjuda en.

Min mamma dog nästan på dagen 2 månader innan vårt bröllop.
Vi hade samtalet med Fonus samma dag som vi fick dödsbeskedet och mamma begravdes 2 veckor efter att hon avlidit.
Dels behövde jag få känna att det var "avslutat". Att inte ha det hängande över mig nu när allt annat inför bröllopet var ordnat. Det kändes för sent för att ställa in.

Sen slog det mig... Mamma skulle aldrig önskat att jag skulle ställa in bröllopet och hon skulle inte önskat att jag sörjde henne eller inte kunde skratta på min dag.
Och hon skulle inte missa dagen för allt smör i småland. Och hon var med, inte fysiskt men mentalt och som en tanke...

För mig var det viktigt att ha något fysiskt med.
Så vi bad vår florist att göra en miniversion av mammas kistdekoration och vi ställde den tillsammans med en bricka med tre blockljus.
Ett för mamma, ett för min äldre halvbror och ett för mig...
Nu blir det här väldigt rörigt och säkert inte till så mycket hjälp. 
Men du är inte ensam i alla fall...

 

Tack för ditt fina inlägg!
Egentligen vet jag ju det du skriver, men ibland är det bra med en påminnelse, och även fast jag inte önskar min värsta fiende detta helvete är det på något konstigt sätt lite skönt att veta att man inte är ensam.
Vissa dagar är lättare och andra är tyngre.
Jag oroar mig ibland för att jag tar på mig för mycket saker att göra och går upp i annat för att slippa ta itu med sorgen, även om det ibland känns som att jag inte gör annat än bearbetar.

Jag tänker mycket på mamma, saknar henne varje dag. Snart är det dessutom alla helgons afton.
För två år sedan var jag till kyrkogården och tände ljus för våra andra släktingar och tänkte och funderade för mig själv (kanske är konstig men ibland gör jag så) när en hemsk tanke och känsla överföll mig. Jag ringde mamma 10 gånger den kvällen men hon sov, det var under en av cellgiftsbehandlingarna så hon var trött. Hon lovade mig att jag skulle slippa tända ett ljus för henne nästa år.
Hon höll sitt löfte, men i år är det för henne alla ljusen brinner här hemma. I söndags var det dessutom 7 månader sedan hon lämnade oss.

Ni hade gjort väldigt fint för din mamma på ert bröllop!
Jag tänker mig att jag nog skulle vilja göra något liknande, samtidigt är jag rädd att det kommer bli känslosamt nog ändå, det blir ju så påtagligt att hon fattas den dagen, men en lykta med ljus för mamma ska jag garanterat ha. Det kanske blir fler ljus för de i sambons familj som också fattas oss. 

Tack igen för ditt fina inlägg, det värmde gott och jag har inte vetat hur jag ska svara tidigare. Ibland tar det bara lite tid... 

Tid är det viktigaste man har.
Och ja jag känner igen det där, helt plötsligt kunde det ha gått ett par dagar eller kanske en vecka och jag hade inte "sörjt" som jag kände det. Men det betydde ju inte att jag inte saknade mamma och att jag inte fortfarande (över ett år sen hon gick bort nu) kan bli ledsen när jag tänker på henne eller när någon frågar om henne.

Man kan inte skynda på sorgearbetet, det kommer alltid finnas saker som påminner en om de bra och de dåliga stunderna man haft. Men det är rätt viktigt att försöka vårda dom bra minnena, prata om dom med andra som varit med (syskon eller andra familjemedlemmar) så att dom till slut är de man minns klarast.

Det du känner och det du går igenom är inte konstigt, det är viktigt att inse.
Sen behöver ditt sätt att hantera sorgen inte vara samma som mitt eller någon annans.
Och oavsett om ni gör en minneshörna för bara din mamma, eller en liten cermoni där alla som vill kan få tända ett ljus för någon dom har förlorat eller något annat. Så kommer din mamma finnas där i ditt hjärta och på så sätt dela din dag.
Kram på dig 

Jag får ofta migrän när det är lågtryck och/ eller väderomslag. Men det brukar gå över relativt snabbt.
I går eftermiddag kom det smygande, och blev bara värre och värre tills jag tvingades gå och sova för att jag inte stod ut längre.
Normalt sett kan jag fungera relativt normalt även om jag tänker lite långsammare och blir lite känsligare i humöret. Men i går kväll gick det inte, det var bara sova och tyst som gällde, trots akupressur, massage och allt annat som brukar funka.
Så jag gick och la mig och tänkte att det skulle vara över i dag.

Men nej...

Jag har i och för sig "bara" haft kraftig huvudvärk nu under dagen, men nu börjar vädret slå om igen och migränen ligger och lurar.

Känner att jag behöver gnälla av mig lite. Mitt förhållande har varit super och vi har haft tankar på förlovning länge, dock nu sista veckorna har allt ställts på sin spets, p.g.a diverse grejer så vet vi inte om vi kan vara ett par längre. Dessa saker har gjort att jag mår jättedåligt, har gått ner en del i vikt trots att jag inte ens försökt och bara gråter till och från. Så nu är det bestämt att vi försöker en sista gång för min kropp klarar helt enkelt inte detta så länge till. Älskar honom något oerhört mycket, men ibland måste man sätta sig själv i första hand, inte sant? 

Detta är inte det värsta man kan vara med om i livet självklart, men det gör ju ändå väldigt ont i hjärtat.

Trist när livet inte går som man vill.  

Skönt att få ventilera lite ;)  

Var till ortopeden i går och visade upp fingret på efterkontoll. 

Det första läkaren säger är "oj, knölen är ju dubbelt så stor. Eller tja det ser ut att ha blivit två knölar. Vad konstigt...
Så det var ju skönt, det är alltså inget jag inbillat mig...

Skulle få komma tillbaka på en ultraljudsundersökning. Dom provade en skelettröntgen, men det enda den visade var att skelettet i handen hade förändrats på ett sätt som inte ortopeden kunde tyda. Själva benen var vågiga, och inte bara det här fingret med knölen...
Så nu ska röntgenbilderna iväg till en specialist också.

Ortopeden sa att om dom inte hittade något med ultraljudet eller om dom inte kunde se något mer på skelettröntgen hos specialisten så kanske dom måste öppna fingret igen och kolla. Och om dom hittade något så måste dom öppna och kolla...
Så det känns lite som moment 22 just nu, oavsett svar så är det rätt troligt att dom kommer att operera igen alltså  

Jaja, bara dom får ordning på det så är jag glad  

Ultraljud i morgon då... Har inte hört något om expertutlåtandet på skelettröntgen än.
Och i övermorgon ska det göras en magnetkameraröntgen för att se om det är något som kan visa varför jag har yrsel... 

Underkänt på en uppsats! What? Nåt liknande har aldrig hänt mig förut, och jag förstår faktiskt inte vad som är fel. Jo, lite. Men inte så mycket att jag förstår hur den ska rättas till.

Typiskt.. Vi fick ett presentkort av min familj i förlovningspresent, ett sånt där man kan välja vilken butik man vill ha det i. Vi har bestämt att det ska användas till att köpa nya möbler, och nu hittar jag inte presentkortet. Det känns ju inte så bra med tanke på att nya möbler ska betalas på fredag. Jag har förmodligen lagt det på något "bra ställe".

 

Gaah!