Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Nu låter det nog som att jag inte "unnar dig" att vara ledsen för att du måste vänta pga din anställning. Men jag vill bara ge dig ett annat perspektiv på saken...

För ca 12 år sen fick jag ett missfall i vecka 16. Men fostret kom inte ut så jag var tvungen att åka in och skrapa och då visade det sig att jag hade råkat ut för något som kallas för druvbörd.
Kortfattat och på lekmannatermer så är det en sorts cancer där cellerna inte vet om dom ska bilda moderkaka eller foster och bildar en godartad cancersvulst istället.
Efter första skrapningen (ca 3 dagar senare) började jag störtblöda och fick åka in akut. Där det visade sig att dom inte fått bort hela svulsten så jag fick lov att göra om den operationen.

Det här går inte att behandla. Och enda sättet att upptäcka det är att ta blodprover där dom letar efter indikationer på att man är gravid. Vilket betydde att vi inte fick försöka på ett år igen eftersom jag var tvungen att friskförklaras innan. 
De tre första månaderna gick jag och lämnade blodprov varje vecka, dom tre månaderna efter det så var det varannan vecka och sista halvåret gick jag en gång i månaden. Det här gjorde ju att jag inte kunde koppla bort min förlust av barnet heller.

Hur tråkigt det än är för er att vänta så är det ändå ett medvetet beslut ni gör. Ni kan skaffa barn direkt om ni vill, men då riskerar du att förlora jobbet. Hur ser facket på dom här reglerna? Har du kollat med dom, för om du har facket på din sida så visst kan arbetsgivaren välja att inte anställa dig ändå, men du kanske får en bra ersättning ifall han inte släpper tillbaka dig på jobbet efter graviditeten och du har ju nästan 1,5 - 2 år på dig att hitta ett nytt jobb under mammaledigheten.
Jag har märkt att om jag försöker se på saker som att "det är jag som bestämmer att jag ska göra så här" så är det alltid lättare att hantera. Än om jag ser det som att omständigheterna är emot mig...

Ha ett underbart bröllop och lycka till med bäbisen hur ni än väljer att göra  

oj... alltså jag har läst om druvbörd och vet vad det är, men du är första personen som ajg hört har haft det!. vad jobbigt.. fascinerande.. du får ursäkta uttrycket, men tycker det är intressant.. men om ja får fråga, du kan fortfarande få barn?  och vad menar du med att det inte går att behandla? 

Chicita: Jag förstår mycket väl att min situation inte är mycket att sörja över när man jämför med det många andra gått igenom. Känns bara så skönt att få ur sig det ibland. Men det du beskriver är verkligen något helt annat, och inget man önskar att någon ska behöva uppleva. Som filibustern, så undrar jag lite hur det gått sen och hoppas att du mår bättre nu.

 

När det gäller att ta kommando över sitt eget liv och sluta känna sig som ett "offer" så har man alltid något att jobba på tror jag. När det gäller vår barnlängtan så försöker vi tänka att ju längre vi väntar desto mer pengar hinner vi spara och desto mer saker/resor hinner vi göra tillsammans. Vi hinner troligen gifta oss och sambon kan satsa på att få ett jobb till våren, så vi kan ju låtsas att vi "vill" vänta pga allt detta :) Men ibland är det bara så tråkigt att vara förnuftig. Jag hoppas dock att jag inte upplevdes som gnällig, det är nog bara så att man lätt projicerar all besvikelse/frustration på en sak och förstorar upp det problemet trots att det egentligen är fler saker som bidrar.

Jag ber om ursäkt om jag förolämpade dig och det du gått igenom. Kram

 

filibustern och Miss L
Det går inte att behandla = Det finns ingen medicin att ta för att det ska försvinna. 
Symptomen är precis samma som vid graviditet, och det är ytterst sällsynt att det kommer om man inte är gravid, om det inte är så att dom har missat några celler vid skrapningen  så att dom börjar bygga på sig igen.
Men har dom fått bort allt och det inte kommit tillbaka inom ett år så är det inte så stor chans att det kommer tillbaka igen. Man har inte större chans än någon annan att få det då så att säga.

Ja jag kan få barn, eller tja nu börjar jag väl bli lite gammal. Men vad jag vet så ska jag inte ha några fysiska men av det i alla fall...

Miss L
Nej du har inte förolämpat mig på något sätt. 
Som jag skrev så ville jag bara ge dig ett annat perspektiv på saken.
Du avstår barn under ett år mer eller mindre frivilligt, du kanske förlorar pengamässigt på att bli med barn direkt, men det finns inget annat som hindrar dig egentligen. 
Och med den tanken i bakhuvudet kanske det känns lite lättare att avstå tänkte jag 
Som sagt just det där att man väljer att göra något som annars skulle vara vädigt tråkigt brukar göra att det känns lättare...
Som du skriver, ni hinner spara pengar, resa och rå om varandra ett tag. Din blivandes hinner kanske få ett fast jobb och det gör det enklare för både er och ett barn om något år eller så... 
Men det betyder ju inte att du inte kan känna att det är jobbigt.

Tråden är till för att få gnälla lite, så gnäll på du... 
Jag förstår att det är frustrerande att få lov att vänta och det var inte alls min mening att säga att "det är mer synd om mig än om dig" för sånt där går inte att jämföra.
I dagsläget är jag glad att det inte blev något barn just då, för då hade jag fått lov att hålla kontakten med pappan till det barnet. Och jag har upptäckt att han inte är någon jag vill ha i mitt liv.
Men självklart, just då så rasade hela mitt liv och den där känslan av att verkligen inte få försöka igen. Att man måste vara förståndig och tänka sig för. Att man inte kan få sörja klart och glömma. För man har alla kontroller som påminner en hela tiden. Den känslan önskar jag att ingen annan får uppleva.
 

Vår underbara dotter var och fipplade med våra bankdosor så de låste sig. Därför kommer vi inte åt några pengar alls, då vi alltid har pengarna på sparkontona och inte personkontona som är kopplade till korten. Vårt lilla sparknep, att inte ha så lättillgängliga pengar.

Tillslut lyckades jag gräva fram mitt leg och mkt riktigt, det hade gått ut. Jag använder det aldrig! Nåja, vi åkte på banken ändå. Väl där så var det precis som jag trodde, de kunde inte låsa upp min bankdosa eftersom mitt leg inte var giltigt. Maken fick just så pass låsa upp sin, eftersom hans körkort var lite trasigt uppe i ena hörnet. Han är fortfarande i processen med att byta efter vigseln (dragit ut på tiden, då hans körkort har varit förlustanmält fast han alltid har haft det), därav har han inte brytt sig så mkt.

Saken är dock den att vi har alla pengarna på mitt sparkonto, så de kommer vi ändå inte åt. Nu måste jag skaffa ny legitimation, hos polisen? Det kostar iaf 400kr, som jag/vi verkligen inte har till övers, och på sommaren kunde det tydligen ta lite extra tid, så har vi tur, så får vi min bankdosa upplåst så vi får tillgång till våra sommarpengar lagom till makens semester är slut... där i slutet av juli - början av augusti...

nej men så förbaskat! jag hoppas det löser sej! 

Miss L: Jag ville bara säga att jag förstår dig helt och fullt! 
Vi längar också efter barn och har gjort det en tid. Jag har precis läst klart en högskoleutbildning som gjort att vi inte kunnat (eller velat) skaffa barn under tiden. Har nu fått jobb, men endast ett vikariat, så det tar förmodligen något år innan jag har fast tjänst. Blivande maken har förvisso fast jobb, men det skulle kännas bättre om vi båda hade det... 
Det är verkligen inte världens undergång att vänta ett tag till och det är ju ett val vi gör för att få bättre ekonomiska förutsättningar... men i perioder känns livet ändå fruktansvärt orättvist! 

blev just utskälld på jobbet... för att jag.. i princip var lat.. enligt hon som skällde på mig.. känner mig totalt värdelös just nu.. detta dels för att hon har rätt.. delvis.. men även för att jag har en tendens att få "utskällningar" eller dåliga omdömen när ja praktiserar eller nåt... ska fasen inte jobba inom vården.. borde hoppa av ssk-utbildningen och bli lastbilschaffis istället.... bättre betalt... 

hade som käns vibbar av personen i fråga som skällde på mig.. hon gillar mig inte.. hon pratar och skrattar inte med mig som hon gör med andra... men ja tänkte.. "gitt man jobba ihop, så försöker man ju så gott man kan..."

men hon är inte den ende.. en annan käring är en sån som jämt.. tja ska man säga.. kritiserar en.. och det gäller i princip alla.. hon ser till att man gör precis som hon gör annars så... ja.. int vet jag.. konflikträdd som jag är så gör jag ju det...

och så kommer den här kvinnan och skäller ut mig... jamen ursäkta! jag fann inget att göra för tillfället! och dessutom var jag ju inte ensam... visseligen har jag jobbat i många år, och den andre vikarien bara några dagar.. men ändå!men ne.. JAG fick skiten för att JAG satt och gjorde inget... så jag är väldigt hängig just nu och magen pirrar av mitt försök att trycka ned gråten.. gubben sover just nu så jag orkar inte väcka han för att gråta..  

Usch vad jobbigt...
Själv är jag ju tillbaka (tillfälligt) på hotellet jag sa upp mig på. Jag har ju jobbat lite med städtjejerna efter att jag sa ifrån mig i receptionen.
Men det märks att dom i repan inte vet hur dom ska hantera att jag är där. Dom är väldigt stela och nästan ska markera att receptionen är deras område och att jag inte har något där att göra. Det är inte dom där falska kramarna och Heeeeeeej! som man möttes av förut. 

Det känns både bra och dåligt samtidigt.
Det känns bra att dom faktiskt förstår att dom har gjort något och att jag inte är så intresserad av att "umgås" med dom just nu. Men samtidigt så blir det ju ett kvitto på att dom har lyckats mobba ut mig så pass att jag inte orkade vara kvar.

Försök tänka på de som gillar att du är på ditt arbete, för det finns alltid någon eller några som gillar att just du finns där. Det kan vara någon på en annan avdelning, eller på kontoret eller vad som helst. Och fokusera på det. 
Om patienterna gillar dig så är det betydligt viktigare än kollegornas omdöme också.

Och du... sätt på en snyftfilm och sätt dig och gråt en vända om du behöver det. Om du inte orkar förklara för gubben din så kan du bara peka på filmen 

jo.. önskar bara att någon sade att jag var duktig eller nåt... och det jobbiga är att det inte är så många personal om dagarna. 3 på vardagar, 2 på vardagskvällar och helger, ingen kontorist eller så... 

ja.. "prata med gubben" slutade med att jag börja grina.. han sa i prncip att "jag tyckte du var feg som inte våga gräla (är konflikträdd) och han blev besviken på mig, lät i både rösten och på hur han såg ut.. det gjorde mest ont.. det kändes som att inte ens HAN stod på min sida... :'( hansom jag älskar så.. han blev besviken på MIG, när ja gick ifrån för att JAG blev urskälld!