Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Med en månad kvar till bröllopet händer följande de senaste 4-5 dagarna:

- M2bs syster (de är ej jättenära) visar sig ha obotlig cancer. Hon ska utredas och väntas få svaret någon gång kring vårt bröllop, och ingen av dom kommer av förståeliga skäl. Min M2b har precis börjat lära känna henne, (de har inte vuxit upp tillsammans och är i olika åldrar)

- Min pappa ringer och säger att han inte kan komma på bröllopet för han jobbar. (!!!)

- M2bs kompis som ska spela i kyrkan som bröllopspresent ändrar sig och vill ha betalt och vill byta låt. Nu vill M2b inte ha med honom alls, så det blir ingen musik i kyrkan
 
- Vi bjöd ca 70 personer till bröllopet. ungefär 67 tackade ja. Nu är vi plötsligt nere i 50 gäster... Ju närmare vi kommer desto fler tackar nej...
Detta efter ett extremt jobbigt år förra året. Det här skulle ju bli det bra året...   
Jag är så arg och ledsen på min pappa och hans självupptagenhet... Det andra vet jag inte ens hur jag ska reagera på...  :(

ema, 
jösses, alltid är det nåt som skiter sig... men att du fick så mycket att hantera verkar inte lätt.
skickar också en styrkekram,
och hoppas du kan prata ut med din m2b så han kan stötta dig nu..
 

Så himla tråkigt för dig. De andra grejerna går ju inte att ordna för oss här men nån som spelar i kyrkan ska väl inte vara omöjligt att hitta? Lägg ut en tråd om vart du bor så ska du se att nån har en syster som har en klasskompis som har en kusin som kan tänka sig sjunga för en hundring ;)

Styrkekram när det gäller det andra!

Vi bor i mindre by där man känner till alla men långt ifrån umgås med alla. Inte ens så man går förbi på en kaffe, man hälsar men thats it. Vi har valt att bjuda bara närmare vänner som vi umgås ofta med och därför blir ju såklart några i byn bjudna och några inte.

Tre dagar efter att inbjudningarna gått ut tog en tjej i byn bort mig på facebook. Vet att det är skittöntigt men ändå! Vi umgås aldrig, pratar inte, inte ens på fb, man känner bara till varandra. Jag skulle aldrig någonsin förvänta mig att bli bjuden på hennes bröllop, skulle nästan tycka det var konstigt om hon bjöd oss...Blir ändå stött av detta som kändes som en klar markering över att något med vårt bröllop stör henne.

Jaja, ville bara skriva av mig lite :P

Fick just veta att min morbror, som är en av de jag allra helst ville ha med på mitt bröllop), är döende. Jag visste att han har cancer men jag trodde det skulle bli bättre eller iaf. inte gå så fort. Nu har det gått med rasande fart och jag kommer inte ens få träffa honom igen (de bor långt bort och han orkar inte ta emot besök).

Jag kan inte fatta det. Jag kan inte ens gråta... än. Jag älskar honom så innerligt, det är helt sjukt att jag aldrig mer kommer att träffa honom... Fy fan för cancer, var och varannan i min familj har drabbats. :(

Inatt gick min älskade morbror bort. Nu tappade jag lusten för allt... men man bryter ihop och kommer igen. Jag är så fruktansvärt ledsen just nu, kan inte föreställa mig mitt bröllop utan honom!!! :(

Det som gör allra mest ont är att han hade sagt "Varför ska det vara så svårt att dö?", han hade sådana hemska smärtor. Vidriga sjukdom!

En vecka kvar till bröllopet och ingen möhippa . Jag känner mig jätteledsen och besviken. Mannen ska på svensexa i morgon. Jag kommer att känna mig som värsta loosern på bröllopet när alla frågar om möhippan. Är så fruktansvärt besviken på mina vänner. Jag ställer alltid upp för dem och fixar födelsedagsmiddagar, skickar blommor när de mår dåligt etc. Igår var jag så ledsen att jag började gråta. Är glad för mannens skull iaf att han får en svensexa.