Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Bläääh jag måste snart bryta helt med vännen som skulle varit tärna.
Vi pratar fortfarande lite på nätet, men jag orkar snart inte mer...

Istället för att skriva grattis på bröllopsdagen i går som alla andra, så skrev hon att dom hade haft sin 6-åriga bröllopsdag i år.
Jag visste inte att vi tävlade  
Ville hon ha ett grattis eller vad?
Och sen började hon och en annan diskutera vad man firade första året, bomull eller papper (finns att hitta båda versionerna, och jag bryr mig inte - vilket jag skrev, men dom diskuterade ändå).

Sen har hon en irriterande ovana att plocka upp en detalj i något jag berättar och sen bara prata om det.
Och när jag försöker förklara att det där är inte viktigt, det är det HÄR som jag funderar på så har jag fel och förstår inte henne och sen vill hon helt plötsligt inte diskutera mer (men skriver ändå diskussionsinlägg som hon avslutar med "kan vi inte lägga ner det här nu". Alltså så hon får sista ordet.
När jag påpekar det så är jag ännu elakare för hur kan jag tro att hon vill ha sista ordet?

... ja vad har jag fått den idén ifrån?
Kanske att jag inte får svara tillbaka och förklara hur jag menar. Men hon ska få göra det?
Kanske det är det där att jag alltid är den som ska ge mig, och att det alltid är jag som har fel, även om hon pratar om något helt annat än det jag har frågat om?
Suck... 

Så otroligt sant! Jag jobbar varje dag på att inte jämföra mig så mycket. Livet är ingen tävling i vem som har det bäst eller sämst. Alla har sina upp- och nergångar, och därför kommer denna tråd väl till pass när man inte känner sig "on top of the world".

Jag har det rätt jobbigt just nu då min fästman bor och jobbar uppe i norra norrland och jag jobbar och bor nere i huvudstaden. Vi har varit särbos sedan februari i år och kommer inte flytta ihop igen förrän nästa år i maj. Det fungerar bra mellan oss, men det är tufft. Det krävs mycket mer energi, mer uppmärksamhet mot varann och extra mycket "slöseri" av kärlek. Vi ses bara var femte vecka ungefär på grund av våra jobb, och trots att jag känner mig stark och "vi klarar detta" så är de ensamma nätterna värst, de ensamma middagarna oinspirerande och vanan av närheten då vi var sambos i 2 år verkar inte ebba ut. 

Dessutom börjar jag tappa mitt sociala liv här i stan. En av mina bästa kompisar flyttar ner till London om ett par veckor för att läsa sin Master och blir borta ett år. En annan kompis till mig är världssämst på att svara när man verkligen behöver henne och mycket av umgänget sker på hennes villkor - jag håller nog mest kvar för att hon är rolig att vara med när vi väl träffas. Sedan har jag en killkompis här, men han jobbar jättemycket och hela hans fritid upptas av löpträning inför nästa maraton (och jag hatar att springa). Jag har några andra bekanta som man träffar ibland över en fika, men vi umgås inte så intensivt, och det är verkligen inga kompisar på det sättet att jag anförtror mig till dem eller som vill veta allt om mig.

Jag har precis fått ett grymt jobb i stan, vilket är jättekul såklart. Det innebär dock (som jag skrev tidigare) att jag inte kommer flytta hem till norr förrän om 7 månader. Men ibland så tänker jag ju... 7 långa månader, utan min m2b, utan ett bra umgänge... (Shoutout till andra 08:or som kanske behöver en 25-årig, teälskande norrlänning i sin umgängeskrets... )

Det låter tufft. starkt av er! Vad har du fått för jobb?
 

Tack! Jag jobbar inom mötes- och eventindustrin. Jag kommer gå över till en tjänst som produktionsledare på en byrå i stan. Har tidigare jobbat med de stora kongresserna som registrerings- och delegatansvarig, men nu blir det lite mer kreativt! 

Tessa: Låter jobbigt att ni behöver vara ifrån varandras så långa perioder. Jag kan förstå hur det känns då jag själv veckopendlar sedan åtta månader tillbaka. Jag och maken har bott ihop i nio år så det blev en otrolig omställning att vara ifrån varandra i veckorna. Till skillnad från dig åker jag dock hem varje helg. Jag arbetar i Göteborg men har mitt hem i Malmö så jag brukar gå tidigt fredag eftermiddag och åka upp måndag morgon. Nu är det bara några månader kvar i Göteborg men sen ska jag tillbaka ett år till om några år. Då har vi kanske barn också, vilket säkerligen blir ännu tuffare. Det viktigaste i mitt liv är min relation till min man men jag rankar även min karriär otroligt högt och min man hade inte låtit mig säga nej till denna möjlighet även det blir ett par perioder med veckopendling. Det verkar som du har ett spännande och givande jobb så njut av det, och sju månader går fort!

Skönt att höra någon annan som har en liknande erfarenhet! Ja, min karl stöttar och sporrar mig också i min karriär och det känns otroligt bra. Eftersom vi inte har några barn och inte heller har en ambition att skaffa det (dock vet man ju aldrig vad man känner och tycker om några år) så har vi ju en annan typ av frihet ändå. Det som ändå känns tryggt är att vi vet var vi har varandra och alltid finns där för varandra - partners helt enkelt!

Och eftersom detta är en "klagotråd" - jag har blivit jätteförkyld!! Buuu. Snart helg och är helt luddig i skallen.

Men jisses kvinna, har du gått och blivit karl? 
Nejdå, jag sliter med min förkylning också. Har operationstid den 18:e och vill inte missa den pga en liten förkylning. Så här "knarkas" det Kan Jang och D-vitamin för fulla muggar.

Var till neurologen i dag och fick rätt bra besked, ska få göra en magnetkameraröntgen för säkerhets skull men dom är rätt säkra på att det inte är MS, och dom har avskrivit Meniers också...

Så nu har jag nacken full med nervgift (liknande botox) för att se om yrseln minskar när nackmusklerna slappnar av... 

Gah jag blir tokig. Har också blivit förkyld, eller snarare fått influensan. 3 dagar innan vi ska fara utomlands en vecka! Det känns allt annat än roligt. Har feber, snorar som aldrig förr, ont nå så förbaskat i hela kroppen och öronen känns som att dom ska sprängas. Känns inte som att det kommer att bli en rolig resa :( Och som vi kämpade med att försöka hitta en sista minuten, vi bokade förra veckan.

Buhu buhu det är så synd om mig :(

Förstår precis hur du känner.
Jag blev smittad (på bröllopet) med halsfluss och vi skulle åka 8 dagar efter bröllopet på vår bröllopsresa.
Så måndagen efter bröllopet knaprade jag penicillin. Jag blev fort frisk (redan på torsdagen mådde jag riktigt bra) men när vi checkade in på Quality Hotel Arlanda på fredag kväll (vårt plan lyfte strax efter 5 på lördag morgon så det var inte läge att åka hemifrån på morgonen när man bor 20 mil därifrån) så började min hals göra ont igen, men inte på samma halsflussaktiga sätt. Näsan rann, öronen värkte och jag mådde allmänt pissigt...
Jepp, ett virus till råga på allt  
Så på vägen ner spräckte jag en trumhinna (dom är så sköra efter många många öroninflammationer som barn) och vi valde att avbryta resan efter bara två dagar. Jag hörde nästan inget, jag hade hög feber och det var grisvarmt.
Restaurangen som skulle ligga tvärs över vägen (liten privat) bestämde ägaren att stänga igen för att åka och besöka sin mamma, så vi skulle få svårt att få tag i mat då vi var i en liten italiensk by 15 mil rakt ut på vischan..
Så att åka hem lockade mer än pengarna vi förlorade...

Jag hoppas att du blir frisk eller i alla fall så pass bra att du kan njuta av resan 

Haha!  Man skulle kunna tro det! Hade sommarinluensan för bara en månad sedan, så det känns vansinnigt drygt att bli sjuk igen. Till helgen dessutom!

Låter inte bra det där med din yrsel, men skönt att det inte är MS eller någon liknande sjukdom. Min mamma hade jättemycket problem med nacken, huvudet och yrsel för några år sedan. Hon jobbar inom vården och har förslitningsskador vilket gjorde att hon fick en kronisk inflammation i lederna och problem med nacken. För ett och ett halvt år sedan fick hon "frånvaroperioder" då hon helt plötsligt inte var närvarande, nästan som att man är medvetslös, går inte att få kontakt, men hon var vaken. Det kunde vara allt mellan några sekunder till någon minut, men det var väldigt obehagligt. Hon genomgick också massa tester och de trodde först att hon helt enkelt var utbränd och att hjärnan stängde av. Hon blev sjukskriven en tid. När hon gick tillbaka till jobbet igen förvärrades allt på nytt och hon fick riktiga krampanfall. Massa tester gjordes igen och de var oroliga för att hon fått en hjärntumör. För drygt ett halvår sedan visade det sig att hon utvecklat epilepsi. Av stress och förslitningar i kroppen! (Jag trodde att man föddes med det eller fick det av kraftigt trauma mot huvudet) Hon fick medicin mot det, fick byta jobb (nu arbetar hon mer administrativt och är kontaktperson på ett boende för flyktingbarn över 18 år) och mår idag bra.

Jag hoppas att de hittar vad problemet är och att du inte ger dig förrän du får en diagnos. Ibland är "att inte veta" värre än själva sjukdomen man har. Med en diagnos vet du vad du har att tackla.Sov mycket, drick massor av vätska; varmt, kallt och bra med ramlösa eller liknande som innehåller lite extra salter eftersom salt/socker-balansen i kroppen inte är helt stabil när du är sjuk och näsan och ögonen rinner.
Med lite tur hinner en hel del förändras på tre dagar även om influensa tar läääänge att bli helt frisk från (jag hade själv sommarinfluensa i år som jag nämnde ovanför). Du kanske ska undvika att ligga direkt i solen om ni åker på solsemester, för det kan förvärra saken. Flygresan kanske inte blir så kul med ögon och öron som vill ramla av, men du kan alltid kurera dig på plats. Njut av smoothies och köp färsk frukt. Fortsätt vila (i skuggan) och förhoppningsvis blir din resa okej ändå.