Jag stör mig på...

Jag stör mig på folk som får panik och ångest för minsta lilla sak...  Velar ingen längre?

Överreagerade kanske lite igår, men det var jobbigt värre för stunden..
Sorry att jag snodde tråden lite och blev OT innan..!

Just nu stör jag mig på.. att jag har fått ett riktigt uselt sommarschema och jobbar flera helger på rad och konstiga tider medan alla andra verkar fått ett toppenschema :(
Anledning är att jag får gå för massa olika personer och inte bara en som alla andra. Lite småjobbigt faktiskt..

Det handlar inte om stubin, utan att istället vilja fäkta så flyr man hellre, det är jättejobbigt att leva med att konstant vilja fly och sedan få ångest för att man inte kan.  Ja hjärnan bryr sig inte om det är ett klännings val eller upptryckt mot väggen med lejon framför nosen. 

Men det jag stör mig på är att det är so många  verkar leva med detta idag eller så tänker inte  folk på vad panik verkligen är. 

Jag tror det är väldigt lätt att få både panik och ångest över småsaker idag,
eftersom det egentligen inte är småsakerna det handlar om från början.
Själv så bröt jag ihop någragånger under planeringen av mitt bröllop,
det var dessa irriterande smådetaljer som fick mig att få hjärtklappning och tryck över bröstet. Hade själv riktigt svårt att andas och kunde inget annat göra än att lägga mig och sväva bort ett tag.

Men det som låg bakom var egentligen inte smådetaljerna,
utan att samtidigt behöva tampas med dessa smådetaljer när man hade skolan att tampas med samtidigt. Att behöva lära sig 2 kollegeblock utantill på en månad - det skojar man inte bort!
Samtidigt skulle jag försöka att ta hand om hem och familj någorlunda när jag kom hem. Min man jobbade ju också och var inte hemma i veckorna.
Jag kunde få riktig ångest bara det inte var uppdiskat här hemma.
En riktg helvetesperiod kan man säga - me nibland lugnade det faktiskt ner sig så jag gick aldrig sönder på riktigt. Jag kunde vila upp mig emellanåt.

Men kan tänka mig att det finns fler som jag därute.
Men efter regn kommer solsken! Det får en att hålla humöret uppe.
Men nog mår jag dåligt när jag tänker på en ny terminstart, jag är så trött på det. Blir riktigt deprimerad i perioder av att tänka på det.
Lätt att få ångest idag, en jäkla press man har på sig egentligen. Man ska göra allt på samma gång. Både barn och utbildning, bra lön, fint hus ska man ha.. Den rätta vikten och den rätta konditonen, träffa alla vännerna måste hinnas med samt att umgås med sin familj och värna om förhållandet.
Man behöver inte göra allt såklart, men det är så många i samhället ser på det. Tyvärr!
Förstår att många har prestationsångest och därmed drabbas av panik och ångest.

Emblas. Så då kanske det är  dags att  minska pressen på sig själv, ingen människa orkar leva i långa loppet med panikångest.
 
Ja, ska vara ärlig det fanns stunder under mitt planerande  som jag fick ångest men det var inte för att jag tog för mycket på mig utan för allt jäkla pappers strul eftersom SKotska myndigheter inte ansåg att en svensk skiljmässa  var lagligt bindande i Skottland  och att min dator dog  2 månader in i planerandet gjorde det inte lättare och att två av mina vänner var döende och katten fick epelepsi gjorde saken bättre.

Så visst då grät jag och sedan  ringde jag  mina vänner och sa,  hörrö ni, allt ting går åt helvete vill ni komma hit och hjälpa mig?
Och de gjorde de, de städade , fixade kattvakt och såg till att jag fick vila upp mig i 3 dagar. 

Och sedan sänkte jag kraven på mig själv, fixa det jag kan fixa,  stödja där kan stödja  och låta resten vara, vilket gjorde att en vän kom förbi och diskade emot att jag kramade personen.