Inte heller bröllopsrelaterat, men jag hittar inte den andra tråden just nu (som gjordes för att hålla den här bröllopsrelaterad 
)
Jag håller på att bli tokig på min så kallade "vän".
Hunden som vi har tagit över är väldigt speciell. Och att då bli omplacerad gör ju inte saken bättre...
En av sakerna är att han blir stel som en pinne varje gång vi möter en hund, och sen klickar det till i skallen och han måste "försvara" sig, mig och husse. Oavsett om den andra hunden ens tittat på honom.
Detta kommer sig antagligen av att han minst två gånger (har i alla fall fått berättat att det hänt två ggr) har blivit attackerad och skadad av lösspringande hundar som gett sig på honom och hans gamla "flock" (hundkompisar + gamla matte och husse).
Han hänger / drar i kopplet och kastar sig upprepade gånger emot dom samtidigt som han skäller konstant - och viftar på svansen. Han har hög svans normalt sett så det är lite svårt att se svanssignalerna. Men öronen brukar vara sänkta, men inte slickade bakåt.
Osäkerhet alltså... men det är svårläst om man inte känner honom.
När vi möter en hund och ägaren ser att han reagerar så här. Så finns det 3 standardsätt som ägaren till den andra hunden reagerar:
1: (muttrande eller högt) säger "men jösses, kan dom inte hålla ordning på hunden. Den där hunden borde...(infoga lämpligt val - avlivas, få på käften, sättas på plats, tuktas osv)"
2: Oj stackaren, är han rädd? Min hund är jättesnäll, vill han komma och hälsa? - Här får jag förklara att jag aldrig sett att han har bitit någon annan hund, men han stöter. Och hotar och han kan säkert bita om han känner sig trängd eller hotad. Om dom är ok med det så släpper jag fram honom och så får hundarna lösa hälsningscermonin själva, vilket alltid går bra.
3: Flinar medkännande, samtidigt som dom skyndar sig förbi med ett hårt tag i kopplet på sin egen hund (som många gånger skäller tillbaka).
Min "kompis" då anser sig vara en hundexpert bara för att hon brukade vara hundvakt åt sin mammas hund (efter att ha flyttat hemifrån) + att hennes mormor hade hund när hon var liten.
Och nu (hon har flyttat till annan ort ett par mil härifrån) så har hennes mamma skaffat en ny hund, som hon hela tiden omnämner som "sin hund" trots att hon bara träffar den några timmar i veckan, max... Hon har träffat min hund 2 ggr. I hemmiljö. Men ändå är hon en expert på honom också...
Jag har förklarat upprepade gånger om hur min hund reagear, varför han reagerar så osv.
Men hon ska ändå ge råd.
Oftast är det av principen att jag säger "I dag träffade vi en hund som min hund fick hälsa på, och det gick jättebra".
Då kontrar hon med "man måste släppa efter på kopplet så blir dom lugna"
Öööh neeej det blir han inte.
Och om jag då svarar (som nu senast) att jag tror inte att hon vill möta en hund som springer emot henne med blottade tänder, skällandes högt utan att ägaren försöker stoppa den.
Så får jag till svar: Om hunden verkar snäll, och bara lite osäker så skulle dom få hälsa.
???
Goddag Yxskaft
Eller: Min hunds mage lät så högt att den väckte mig. Jag googlade det och fick rådet - ge kokt ris med buljong. Jag gjorde det, och det gick jättebra.
2 veckor efter att jag skrivit om det på FB så kommer hon och skriver "när hunden kräks ska man svälta den".
Jaha tack för rådet, men han kräktes inte. Om jag hade följt rådet att svälta honom när han var så hungrig att han inte kunde äta så skulle han kunnat få stora problem med magen. Så jag skrev det.
Och fick höra "jaha mina råd duger inte, förnedra mig bara. Du kan ta alla andras råd, men inte mina. Det funkar faktiskt! Bara så du vet!"
Jaha det funkar säkert jättebra om han kräks men nu gjorde han ju inte det, så varför ska jag följa ett råd angående om han kräks då?
Det är ju som att säga "aj min mage" och få rådet "Alvedon funkar jättebra mot huvudvärk" men det vill hon inte lyssna på, det är bara jag som är dum och elak...
Blääääh 
Man blir inte hundexpert genom att kolla på The Dog Whisperer. Och det är inte att "ha hund" när man träffar den en liten kort stund nån gång i veckan.
Så varför i h-vete måste hon sitta och ge mig massa råd som inte ens har med saken att göra?
Jag ber inte om råd, hennes råd har inget med problemet att göra. Och när jag bara beskriver en händelse som gjort mig glad så behöver jag inga råd alls...
Det sker alltid öppet där andra kan läsa också, så jag har en känsla av att det hänger ihop med hennes behov av att känna sig smart och duktig. Tyvärr inser hon ju inte att det ger motsatt effekt när hon gör så här
