Jag stör mig på...

Aniara4, vet inte om du läste mitt inlägg? Sa att jag stör mig på de som klagar och INTE gör något. Och sen, hur vet du att tjejen som har storlek 38 inte är mer deprimerad över den storleken än någon annan som kanske har 46? Man kan vara en 46:à och vara lycklig och nöjd med sin storlek, men man kan oxå vara en 38:à och väldigt olycklig att man inte får bli en 36:à. Men kul för dig att du lyckats gå ner så många kg! Jätte roligt!

Ja, och jag undrade hur du vet vad de gör och inte gör?Tja, det finns det säkert. Själv har jag inga ömma tår längre, jag är så jävla nöjd med mig själv att jag inte har några problem alls med att prata vikt längre. Men jag tycker ändå inte om stereotypen att alla överviktiga sitter i soffan och käkar chips hela dagarna och inte fattar att de blir feta av det.

Hur som helst, oavsett kroppsform är det trist när folk gnäller på sig själva. Särskilt när det är den där typen av gnäll man höll på med i högstadiet och som bara är till för att nån ska säga emot. Det finns tillfällen när det är relevant att prata om sin kroppsform, t.ex. när man står i provrummet och diskuterar klänningar med expediten, men i andra sammanhang (typ fikarummet) kan man gott hålla sina nojjor för sig själv och fokusera på nåt annat. Någon annans fettsamlingar är inget underhållande samtalsämne direkt, och knappast något som lär föra samhället framåt.

Har man alltid varit en 34:a i hela sitt lite så känner man sig nog fruktansvärt tjock när man blir en 38:a även om andra tycker det är så normalt.
Det beror ju på hur man alltid sett ut innan,och det kan vara ganska förödande att inte känna igen sig själv någonstans om man går upp så många storlekar på en gång..

... tror jag :)
Jag har alltid varit 32/34 innan, och nu är jag en 34/36:a,
jag känner mig fin som jag är nu, men skulle jag bli större skulle jag inte trivas med mig själv :)

Jag stör mig otroligt på att alla låtar jag vill ha finns inte på Sportify!
Detta kan nog medverka till att jag väljer mp3-skivor ist...
:(

Glimrande!

Jag stör mig på att jag gått upp i vikt sedan jag provade brudklänningen. Inte så mycket tack och lov, men jag får skippa alla onyttigheter nu så att jag passar i den den 4 juni

Som när vi hade tårta på jobbet tredje gången på en vecka och jag inte tog något... varför ska jag äta en tårta (pricess som jag hatar) bara för att vara artig tänkte jag. En rundare kollega, som f.ö tagit stora bitar alla dessa gånger, menade att jag kunde ju ta en bit, jag som är så smal. Ja, men jag är kanske smal för att jag INTE tar stora tårtbitar varje gång det bjuds på jobbet!

Sedan finns det personer som inte går ner i vikt trots att de kämpar, visst finns det det.

Jag har nog varit en av dem. Jag gick upp nästan en storlek när jag flyttade ihop med min sambo - vilket ledde till att ALLA kläder i garderoben var för små. Jag ville inte köpa en helt ny uppsättning kläder. I stället började jag gå 30 minuter varje dag, men äter inte kakor på jobbet om jag inte absolut känner att jag vill eller måste.

Apropå övervikt så har jag och personer i min närhet kommit fram till följande.

- Det handlar om att känna sig bekväm i sin egen kropp, skit samma vad man har för storlek. Att en stl 38 vill gå ner i vikt handlar såklart om fåfänga, men det är upp till var och en och har inte med någon annan att göra. Skyll på modebranschen i så fall, det här med "size zero" är ju helt sjukt.

- Det handlar också om att det är helt hemskt att omgivningen inte kan knipa käft om hur andra ser ut. Om någon känner sig bekväm i stl 50 ska andra ge fan i att klanka ner och påstå att personen behöver gå ner i vikt.

- Om en överviktig person INTE känner sig bekväm med sin kropp, då är mitt enda råd att aktivt intressera sig för ämnet. Hoppa inte på en massa konstiga bantingsmetoder, blixtbanta inte med pulver till bikinisäsongen, gör inga sådana misstag. Satsa på tålmodig, hälsosam, långsam viktminskning. Läs all litteratur du kan komma över och gärna med ett kritiskt öga. Boka konsultation hos en dietist eller annan person med utbildning inom kost- och friskvård. Gör en hälsoundersökning hos din husläkare. Om du ligger i riskzonen för t.ex. diabetes, då får du t.o.m. läkarintyg på att du måste förändra dina levnadsvanor.

Var och en blir salig på sin egen tro, men alla människor är olika och därför krävs det att man samlar så mycket kunskap som möjligt innan man kan hitta en metod som passar den egna kroppen.

Önskar alla ett stort lycka till!