Välkomna till Tivoli Empatia!

hej
Mugglan: jag har inte medvetet skrivit den lille. Har inte haft någon tanke alls med hur jag uttryckt mig. Den lille/lilla , barnet, han hon skitsamma.
Det mesta har jag skrivit när jag varit katastrofledsen och inte riktigt haft en enda sket tanke på vilket ord jag använt.

Nu vaknar lilleman, men måste bara berätta en grej - fick brev från PRV i förrgår, nu har jag officiellt ett annat efternamn
Känns sååååå himla konstigt!!! Här har man hetat samma namn i nästan 41 & så ska man nu heta ngt annat :-

Träffade kökschefen & kooordinatorn i onsdags på stället vi ska ha vigsel & dop - stället vi valt känns bara mer & mer rätt Superkul! Så om jag inte hinner in så mkt närmaste tien så är det för att mkt tid (när barnen tillåter det...)går åt till alla förberedelser

kram på er & ha en fin helg!

Piggelin: Precis ... när man nu ibland bara har ett barn att ta med så känns det som "semester". Jag och maken brukar säga att vi numera inte kan förstå hur folk med "bara" ett barn kan tycka det är jobbigt. (Skämt åsido - det kan jag ju visst förstå. Man upplever ju allt utifrån SIN verklighet, inte någon annans)

Men Piggelin: har du bytt namn innan ni gift er?

Snaily: hur kallt har ni det nu? Har du testat det gamla tipset att låta henne sova ute i vagnen? Du behöver dock en babyvakt för annars får du springa ut och lyssna stup i kvarten. Men frisk luft och lite bakgrundsljud gör underverk! En "gammal" kunskap som våra farföräldrar visste om men som vi verkar ha förlorat i vår generation (AW predikar ju detta också men det är knappast hennes idé från början). Har för mig att Vänner en gång kollade med Bvc och det var ok att ha dem ute upp till -10 gr. Du kan isolera vagnens liggdel (dvs underst) med fårskinn el tidningspapper (det sista läste jag som tips i en tidning nyligen). Med overall, mössa och några lager täcken osv så går det utmärkt. Se till att det inte blåser in i vagnen bara.

Vet inte hur ofta maken har nämnt det där sms:et han fick första gången jag testade att låta Moa sova ute på balkongen "hon har sovit en timme nu!!!". Moa var en erkänt dålig dagsovare nämligen... Hon sov bara 30 min pass ett par ggr om dagen, om ens det.

Jag tyvärr finns det risk för det, även om det inte är supervanligt. Det kan tex hända att Ada (som var donator nu) blir recipient och tvärtom.

AM: ja det finns nog ingen quick fix, det är ju inlärda beteenden som sitter hårt. Om man ska vända på det så har ju ni kvinnor som klagar här i tråden också inlärda beteenden (ni får inte bli förbannade nu! ), för ni ställer ju upp på detta. Det är inte så lätt för ngn att ändra på sig. Men är man frustrerad och känner sig utnyttjad tror jag det är nödvändigt med en förändring - annars kan det leda till diverse obehagligheter senare.

Det är ju lätt för mig att sitta och säga hur folk ska göra (eg hoppas jag att ni inte tolkar det så, försöker mer beskriva hur vi gjort, ev ger det ngn inspiration?). Jag har ju begåvats med en mkt jämlik man. Men jag har levt i en relation med en man som var åt det hållet som ni beskriver (Ore, BS, ...), så jag vet precis vad ni menar. Och det är skitsvårt att ändra, speciellt  ngn som tror att han är jämställd.

Om man vill ta disken efter maten är det ju inget problem (anser jag). Jag riktade mig mer mot dem som kände att det blev en orättvis fördelning.

Fossing: hej, välkommen! Har inte hunnit hälsa på dig i dramatiken här (min värsta vecka i hela livet tror jag). Men du, ser du det som ett problem att du curlar? Känner du dig utnyttjad när han står bredvid medan du fixar alla 3 barnen? El gör du det gärna? För om du gärna gör det, och gillar att curla, så behöver du kanske inte göra ngt åt det? Vi lever alla olika sorters liv.

Själv skulle jag bli VANSINNIG av en ojämlik man men jag vill inte pådyvla ngn annan att de måste leva på "mitt sätt"...

Grattis på din dag säger jag här med!

Muggles, jag har varit vansinnig. Men tyvärr upptäckte jag det inte innan vi gifte oss och skaffade barn. Vi har bråkat och skrikit och svurit åt varandra, vi har varit nära separation många gånger, det har varit terrorbalans och Iris har fått ligga upp i sitt rum och försöka sova och antagligen höra oss kalla varandra saker som ingen borde höra som är tre år gammal. Någonstans vill jag ju ändå inte vara ensamstående med två barn och delad vårdnad och inte han heller så vi har ju försökt klara oss igenom det här. Men han har ju inte ändrat sig ett dugg och jag gör fortfarande allt men jag kan inte med ett bråk till. Nu tror jag att jag har kommit till att nu står jag antingen ut med honom som han är eller så får jag flytta från huset och det vill jag inte, jag tycker ju ändå om honom fortfarande och just nu har vi det bra bara jag gör som vi alltid har gjort med allt. Fast jag skriver ju inte här så fort något gått snett hemma men ibland tror jag väl att jag har gjort det i alla fall.

Lappis: underbar länk!!!

Ore: jag läste någonstans att de bara gör op tom v25. Vet inte varför, ev är det för stor risk att sätta igång en förlossning om man gör det senare? Jag fick ju sammandragningar efter op men då hade de ändå gett mig ett stolpiller för att "lugna" livmodern.

Vi frågade BM om det andra paret eftersom vi inte såg till dem efter deras op. Med uträkning av att hon låg 6h efter borde vi ha sett dem el åtminstone honom i korridoren på kvällen men det gjorde vi inte. Då började vi fundera. Första dygnet efter op är kvinnan ordinerad sängläge, man har tom kateter för att inte behöva gå upp på toa ens. Men inte ens nästa dag såg vi dem och då frågade vi en BM vad som hänt. Hon berättade (efter att ha kollat med dem först pga sekretessen) att de tyvärr förlorat båda. Som jag förstod det hade hon sammandragningar redan innan op och hade känt på sig (de har en son hemma på 4 år så även hon hade haft en tidigare graviditet) att ngt var fel. Ev hade förloppet eskalerat under tiden från undersökningen under måndagen och tom op-tiden? Förmodligen hade det redan gått snett och kroppen hade redan satt igång en förlossning (om hon nu hade sammandragningar). Jag kände ju av Ada och Beda mer el mindre hela tiden. De var speciellt aktiva i måndags vilket lugnade mig lite. Jag kände även av dem kontinuerligt efter op men vågade inte skriva ngt om det till er, av rädsla för att jinxa

Under den kvällen när jag låg sängliggande hördes iaf ett enda långt utdraget skrik som av smärta (och förlossningen låg visserligen kloss an till spec-MVC där vi var, men vi hörde aldrig en enda förlossning). Maken som satt i dagrummet och kollade på tv kom inspringande till mig för att se så det inte var jag. Nu i efterhand undrar jag om inte det var hon. Kanske när hon fick veta att de dött. Det var ett enda utdraget skrik och det har förföljt mig