Välkomna till Tivoli Empatia!

BS - låter lite som livet jag hade med mitt ex där jag tillslut (trots att vi aldrig hade barn) bara accepterade att han var sådan för jag orkade inte bråka. När jag träffade maken och han per automatik hjälpte till med allt och när jag sedan såg honom stå och diska när hans mamma var på besök så smalt jag totalt. För det underlättar så otroligt om man hjälper varandra och försöker göra livet så enkelt som möjligt. Kan inte komma med några råd till dig, har själv varit där och det var inte förrän jag sa åt honom att flytta, efter 7 år tillsammans, som han helt plötsligt började uppvakta mig med blommor, diska och städa. Det var hemskt se det då, för jag hade ju redan bestämt mig.

Muggles, åh vad vidrigt, vidrigt, vidrigt, fy fasen.

mugglan - VAD HEMSKT (sitter med tårar i ögonen)!

BS: "han har ju inte ändrat sig ett dugg". Och inte du heller? Men om du har insett det och förlikat dig med det så är det ju heller inget problem. I mitt fall skulle jag inte kunna förlika mig utan det skulle antagligen sluta med skilsmässa.

Jag har tänkt en del på det där med orättvisa. Det mest rättvisa hade väl varit att både vi och det andra paret fått behålla en av tvillingarna, dvs varsin?

Jag är glad att de åkte hem utan att orka träffa oss för skulden hade känts enorm.

Det är iaf en sak som tagit mig igenom de här dagarna och det är min målbild som jag skaffade mig (sittandes på neo med en bebis i varje armveck och två lite skrynkliga rödaktiga barn som snusar sött och luktar bebisgott, med varsin vit mössa på huvudet och invirade - lindade! - i varsin filt). Varje gång det hemska överväldigade mig så flydde jag in i den bilden. Jag vet inte hur jag hade klarat mig annars...

Muggles, från och med vilken vecka kan man rädda dem? Är det inte stor chans att de klarar sig om de tittar ut i vecka 25?

Sticker in huvudet igen: fick provsvar idag! Blir ingen op, ny provtagning om 3månader! Har inte hunnit fundera vad jag tycker om det....

Muggles, nej jag har inte ändrat mig heller för varje gång vi går utanför de ramar som redan gäller blir det bråk.

Lappis: jag tycker det är synd att man inte visar varandra lite mer omtanke när man är tillsammans (menar din fd).

Det måste jag hylla min man för: han säger åt mig att gå och lägga mig i soffan nu istället för att plocka med disk el vad det är. Han tycker att jag "bär våra barn" så då kan han göra det andra. Det är mest nu när jag känt att jag behövt vila dels pga förkylningen som aldrig vill gå över och sedan pga det som hände (min mage var ganska stor pga mkt fostervatten). Men nu när de tömt magen och den är "normalstor" så känner jag mig fit for fight igen så jag ska def hjälpa till mer. Han vägrar dessutom låta mig skotta el dammsuga (båda aktiviteterna har satt igång foglossningskänningar vilket jag slipper annars).

Vinkar till Mugglan! Så skönt att ha dig här igen

Kom hem till en himla många sidor att läsa ikapp så jag får återkomma med ev kommentarer senare (antagligen är jag ikapp lagom till alla gått och lagt sig )

Hann däremot med att titta på lägenhetslänken från i morse och för erkänna att jag faktiskt blev lite åksjuk... Jag behöver uppenbarligen en och annan rät linje också! Men färgerna tyckte jag om och köket var himla fint även om jag själv skulle ha valt en varmare färg. Fryslort is my middlename!!

I dag har jag avnjutit (?) en 1-timmes helkroppsmassage. Efter en liten stund frågade jag försynt om hon behövde gå så hårt åt senorna också?
Hon svarade lika försynt att det inte var några senor...
Så jag konstaterar att min arma kropp har saknat naprapaten! (Han törs nte så länge vi inte vet vad som sker i mina leder).
Åssa har jag bokat en ny massagetid om en månad - tänkte det var bäst att göra det på en gång innan jag känner morgondagens träningsvärk

Nu kaffe och läsa ikapp.

Muggles, jag har insett det men innerst inne kommer jag aldrig att förlika mig med det helt. Det ligger alltid lite och gnager liksom. Lite som att jag får skylla mig själv som valt så här och inte fattat i tid hur det ligger till. Nu inte sagt att han inte gör någonting för han gör en hel del men, men.

Idag har maken och Iris varit på transportmuseum eller vad det heter hela tagen och åkt tåg, bra att hon får sin tid på fredagar med honom i alla fall. Bästa dagen på veckan när Astrid och jag får vara hemma och skrota på fredagar utan dagishämtning att tänka på.