Välkomna till Tivoli Empatia!

Mugglan, välkommen hem!

Det där skriket du beskrev var bland det värsta...fy fan fy fan fy fan!

Hattis, GRATTIS till plus!

Piggelin, fyller du år idag? GRATTIS du med isåfall!

AM, jag tycker klänningen du visade var jättefin-den också. Jag gillar skärningen vid byst/axlar på den. Fast allt beror ju på vem plagget ska sitta på.

Smint, åh hjälp vad det svängde i den lägenheten!

Jämställdhet hemma, tja, för egen del känner jag att det inte är om att JAG ska behöva ändra mig till att bli någon jag inte är på grund av någon annan heller. Dvs, jag är ingen Fröken Ordning och Reda, utan också lat och slarvig om man jämför med många andra och har ingen lust att allt ansvar för att den andres tröskel är obefintlig eller för att dagispersonal tex vänder sig till just mig när kläder fattas etc.
Jag har sagt tusen gånger hemma att det handlar mindre om vilka vi är som personer än om faktisk arbetsfördelning och dessutom insikt om vilka områden som existerar.
Däremot behöver vi inte göra exakt samam saker i exakt lika utsträckning för att jag ska känna mig jämlik. Men det behöver finnas en gemensam medvetenhet om allal bitar. Precis som att jag fattar att veden måste in, så måste han fatta vissa saker som han gärna negligerar totalt.

Det finns massor av parametrar, faktorer och infallsvinklar på allt det här och både generella och individuella saker i familjelivet. Situationer ändras också över tid under ens liv och jag är glad att det åtminstone i vårt liv går framårt en del. Fast så känns det ju inte de gånger man kör fast.

Tiden med barnet, jag uppfattar Telis bara som att det värker att dagen på jobbet är så lång i förhållande till tiden man har chans att få med barnet, inte att man enbart vill vara med sitt barn dygnets alla timmar?
Jag ser stor skillnad på att vilja kola in på dagis så sent som möjligt samt att ha separationsångest i övergångsfaser, gentemot att vilja vara enbart hemma. Jag tycker kluvenheten har varit jobbig i att vara mamma och samtidigt vilja utbilda mig, få bra jobb och utveckals på andra områden.
När min son sagt "men mamma jag biHÖVer ju dig" när vi inte setts mer än vid nattning i perioder, ja då har hjärtat gått i bitar, samtidigt som jag varit jätteglad när jag fick jobb igen efter min långa sjukskrivning.
Skulle jag fått fler barn hade jag absolut gärna varit hemma så länge jag bara kunnat, men framförallt så skulle sextimmars arbetsdag vara en toppengrej i min värld. Då skulle pusslet stämma bättre för både mig, sambo och barn.
fast nu behöver jag ju inte bry mig, eftersom det inte blir fler.

När det gäller känslor av att andra tycker si och så, så tror jag det är precis lika vanligt att kvinnan osom verkligen vill vara hemma länge känner sig tyckt om. Då ofta som att det tycks att man faktikst nästan sviker kvinnosläktet genom att inte vilja "mer" med sitt liv och att man borde vara en bättre medsyster och inte så egoistisk och bakåtsträvande.

Tänk om vi alla kunde leva våra liv utan att provoceras vare sig hit eller dit av hur andra gör? Och föröka förstå ur flera synvinklar än bara ens egna? Som Koko sa, man har ju alla sina fördomar och käpphästar.

Två glada saker i min värld:

 

*Jag vaknade mitt på dagen idag och insåg att jag fick luft genom båda näsborrarna! Yes! Det har tydligt lett till bättre sömnkvalité, så jag känner att kroppen börjar kunna mota viruset i kroppen en aning.

*Mina nya glasögon kom på posten idag!
Jag är skitglad, för jag har behövt nya länge. Konstigt nog har tanken om nya inte slagit mig trots så mycket huvudvärk som jag ofta har. Hittade en båge i somras på vår resa till Österlen och nu beställde jag den när jag gick till optikern då vi var i Växjö. Som av en händelse gick dessutom mina gamla bågar AV samma dags om jag informerade sambon om att jag tänkte beställa nya., så det var ingen återvändo.
Detta känns som en liten del i att jag framöver måste börja ta tag i alla delar som har med MIG att göra och faktiskt hitta rätt på mig själv igen iallat som har fått ta så stor plats at jag inte riktigt vet vad som hände med mig självlängs vägen. Jag vet inte vem den tjocka tanten i spegeln är och jag måste ta reda på var tjejen jag känner mig som egentligen finns och hur hon ser ut nuförtiden.
Om någon fattar vad jag svamlar om.

pb: Vad härligt med nya glasögon.. behöver också det eller linser.. hade glasögon under gymnasiet, men ser ju inte bra så skall ju använda det hela tiden.. vr på synkoll under förra grav men inte gjorde jag någon beställning då inte... nej får ta tag i det i vår.. men linser känns som det enda rätta just nu..   och avd härligt att du får luft igenom näsan igen, det är ju som att komma till himmelen eller något

Mugglan: Då håller vi alla tummar för de kommande minst 10 veckorna då och gärna lite till. Kram  och fy för det där skriket    det måste vara det hemskaste ljud....

gud vad jag känner mig som en kass mamma, men idag har vi sett mkt film och det gillar jag inte egentligen, men jag orkar inte gå ut längre och leka med henne, vi har iofs målat, byggt klossar, bytt lakan i hennes säng och lite annat men det har varit en del tv... men men så fort bebbo är ute kan jag iaf röra mig normalt och gå ut och leka lite när hon är hemma

sambon är och storhandlar med sin mamma och syster, har skickat en lång lista. får se om han överaskar och kommer hem med något som inte står på listan

 

Förstår verkligen att du inte hunnit säga hej, så jag vinkade först :) Har hållit tummarna med alla andra här. :)

Till viss del trivs jag väl med att göra en massa saker själv, eller ja.. Jag gillar att veta att allt finns där det ska vara, vad som är packat och att ingen fryser eller dör av värmeslag. Så jag kan ha ett kombinerat behov att curla/kontrollera kanske? Vad gillar du den diagnosen? ;)  Är en fixare av naturen, som hellre gör själv och vet att det är klart än att jag delegerar och inte vet vad som händer. Min styrka och största svaghet. :)

När det gäller barnen och det vardagliga i hemmet så tar jag störst ansvar, men å andra sidan så renoverar jag ju inte alls. Jag lägger mig i på planeringsstadiet, sedan utför han. Det lustigaste är nog att han är "periodare". I vissa perioder så hjälper han till med allt och fixar och donar med barn och städning, sedan går han i ide ett tag och bara kommer hem från jobbet och dör på soffan, dock har det faktist blivit bättre efter Mira föddes nu i augusti. Tror han haft lite postnatal manlig chock över att bli pappa ärligt talat. Min store kille har ju en annan pappa, så Tristan var ju C:s första barn. Han hade ju inte direkt min förförståelse alls och var nog ganska oförberedd, inte minst på alla känslor som finns för det lilla livet. Han har oxå haft jättesvårt att knyta an till Mira som kom som en helt oplanerad överraskning dagen innan nyårsafton förra året, när jag fick för mig att göra ett test. Så från "vanlig" sambo och bonuspappa, till 2-barnsfar gick rätt fort för honom. Vet att han hade väldiga bekymmer över hur han möjligtvis skulle kunna ha kärlek så det räckte till Mira med, för han älskade ju Tristan så vansinnigt mycket. Men nu går det ju bra har han insett. :)

Vårt stora problem är väl egentligen att vi kommunicerar lite så där. Vi menar ofta samma saker, men pratar i så olika termer att vi hinner bli vansinnigt osams innan vi  kommer fram till att vi egentligen är typ överrens. Och sedan det vanliga.. Han har högre stöktolerans än jag har ;) Men till viss del har jag nog mig själv att skylla för jag ska ha koll på allt. :)

BS: Jag förstår att det ligger och gnager emellanåt, samtidigt som jag förstår att man inte lämnar hur som helst heller...

Min man är inget hopplöst fall, tror jag inte Han var litet curlad av sina föräldrar, på så vis att han inte behövt greja med hushållsgrejer öht. Dock så hjälper hans pappa till en hel med det jobbet hemma hos dem, det var bara det att barnen inte behövde göra något...? Så han behövde litet uppfostran när vi flyttade ihop, vilket fick en rejäl boost av att han bodde själv några veckor medan jag hade lov och insåg att varken tvätt, disk, matlagning, handling eller röjning fixade sig självt

Vi är båda litet lata med hushållsarbetet, och har väl kommit undan med det ganska bra genom att inte vara hemma särskilt mycket någon av oss. Och det är ju han ff inte, så han har inte riktigt insett behovet som jag har fått, av att ha mer ordning. Men jag tror och hoppas att det kommer när vi flyttat.

Så just nu är det pga husbygget som det är jag som gör det mesta. Men inte allt. Jag är dock alltid den som handlar och tvättar. Lagar mat och diskar gör han emellanåt. Jag städar oftare än honom, men han gör det ibland. Men jag vill ju egentligen ha det mer städat än han, det är ett problem, för han blir väldigt irriterad om jag tycker att han ska sluta jobba tidigare för att jag vill städa... Däremot har han inga större problem om jag säger att jag ska träna, åka någonstans eller göra något annat här hemma? Han har på senaste tid frågat ganska ofta om jag inte ska plocka fram mina pärlor och göra något, men jag får liksom inte ro nog för det om jag inte har ordning här... Vilket han inte förstår, och det kanske inte är så konstigt för jag var inte alls så noga innan lillkillen föddes. Är väl kanske tanken att han drabbas av det nu, tidigare var det ju bara jag och maken. De skyldiga själva, alltså

Sedan är ju maken även rätt så stressad över sina jobb just nu. Det är mycket för honom, bland annat har han under extraprojektets gång fått ta mycket mer ansvar än han tänkt eftersom hans pappa tydligen lätt 'rör till det' numera. (Vilket vi oroar oss litet för, han är drygt 60 år och makens farfar blev diagnosticerad med alzheimers några år innan 70, så vi undrar om det är en början på det...)

Det har ju inte direkt underlättat diskussionen, kan man säga... Så jag bidar min tid litet för närvarande, men ställde krav på att maken skulle vara föräldraledig, vilket han är oändligt glad och tacksam för nu. Och jag har även börjat ställa mer krav att maken ska göra allt han kan för att leja bort saker vid husbygget. Bl.a. letar vi efter någon som kan leverera en trappa som ser ut exakt som vi vill ha den, färdigmonterad i huset. Inget plockepinn som vi själva ska skruva upp. Även målning och tapetsering lejer vi bort, till fullo. Vi ska även lägga färdig gräsmatta och ev. leja bort en hel del av trädgårdsanläggandet också. Så litet framsteg gör jag allt.

Men visst är jag ibland rejält ledsen och besviken över att det ska behöva vara så besvärligt, önskar att det inte var så

PB, TACK! Vad skönt att någon förstår vad jag försöker säga.

Kramar till alla, det verkar vara eländes elände på alla håll och kanter nu!

Förutom för Hattis - IIIIIIIIIHHHHHHHH!!!! Vad GLAD jag blev när jag läste om ditt plus! Men du, banga inte nu utan sök det där roliga jobbet!

En timme till Vaxholm är högt räknat men det beror förstås på vart i Stockholm city man ska och om det är rusning. Men bussen tar 45 minuter så med bil kan det ju gå ännu fortare.

Muggles, Iris vill inte att pappa ska göra saker men accepterar i lite större grad att han ska få hjälpa henne. Vi struntade i att sätta hårt mot hårt till sist för vi hade inte varken tid eller lust med de ständiga utbrotten och till sist har det börjat ge med sig i takt med att hon blir äldre. Det har ju ändå hållit på i flera år så det är skönt att det äntligen blivit viss skillnad om än inte alltid. Astrid tror jag kommer att bli likadan för hon blir ju också präglad av att det nästan bara är jag som har henne, vi får se om de månaderna som maken ska vara hemma med henne från maj kommer att göra någon skillnad. Tyvärr gjorde det aldrig någon skillnad med Iris, hon bara längtade tills mamma kom hem på kvällen, även om de ändå hade det rätt bra på dagarna när jag inte var där.

Maken och hans bror har blivit väldigt dåligt uppfostrade hemifrån tror jag, om det är att hans mamma varit så mycket själv med dem eftersom pappan alltid rest mycket med jobbet och dessutom jobbat sent varenda kväll och gått tidigt på morgonen och hon inte klarat av dem vet jag inte men något är det för jag har inte varit med om två vuxna karlar som har ett så knasigt sätt att förhålla sig till sina föräldrar. De svär åt dem och kallar dem dumma i huvudet för minsta lilla och de säger ingenting, de är så vana. Själva är de inte alls så mot varandra även om jag förstått på maken att de bråkat mycket när han och hans bror var barn, om vad vet jag inte. Hans mamma är knepig och försöker säga saker som hon tror att sönerna vill höra för att inte göra dem upprörda men det slutar alltid med att hon får skäll för något i alla fall, oftast något hon själv orsakat genom att strula till det i sina försök att vända ut och in på sig för att vara till lags. Det hjälper ju inte att hon hör dåligt och typ tror att hon säger rätt saker men i själva verket har hon inte hört hela samtalet osv. Skitknepig familj. En sak är säker, jag skulle aldrig drömma om att tala till mina föräldrar så som de talar till sina föräldrar och hans bror är ännu värre, han talar likadant till sin flickvän, som annars verkar vara en väldigt vettig tjej och de har varit tillsammans i säkert tio år vid det här laget.

Hattis, GRATTIS till plusset!!! Underbart ju!!!!