Välkomna till Tivoli Empatia!

Ja, min syster gör mig litet matt ibland också... Och visst har hon haft litet 'otur' i livet, men samtidigt tror ju jag att om hon inte blivit med barn så snabbt så hade hon hunnit se vad killarna går för innan dess.

Logistiken kring barnen funkar faktiskt rätt så bra. Hon har ensam vårdnad om första barnet. Det förhållandet tog slut redan innan hon fattade att hon var gravid, försök nummer 2 varade väl två veckor eller så. Sedan var det några år med massa strulande hit och dit, av olika slag, men nu funkar det väldigt bra med den pappan och umgänget. Barnafader nummer 2 (pappa till nr 2 och 3) var ett rejält misstag (och tyvärr ett långvarigt sådant). Hon mörkade länge exakt hur dåligt det var, och det blev därför en rejäl chock när hon lämnade honom pga misshandel... Då var både hon och ffa äldsta barnet rejält under isen, och stora ansträngingar gjordes hos oss i övriga familjen för att de skulle återhämta sig så snabbt som möjligt, både känslomässigt och ekonomiskt. Men icke att hon lärt sig sin läxa och låter saker ta tid. De tre stackars äldsta barnen hade precis flyttat från lägenhet till hus, efter 3 mån flyttade de till en helt annan kommun då de över dagen fick flytta hem till sin mormor och morfar. Byte av skola för storbarnet. De två yngre fick ett tag hatta mellan sitt gamla dagis (syrran hade jobb på gamla orten) och en privat dagmamma. Efter några månader flyttade familjen till en egen lägenhet. Sedan blev det ett nytt dagis för den minsta och skolstart för den litet äldre. Efter ytterligare åtta månader (inte sååå lång tid ändå med tanke på allt som hänt) så träffade deras mamma en ny kille, som snabbt flyttar in, och 13 månader efter det fick de ett syskon till. Någon dryg månad efter det flyttade de till ett hus. Och nu väntas ytterligare syskon alltså... Vilket jag ärligt talat tycker är synd, för jag tycker att de barn som redan finns förtjänar och behöver mer tid och uppmärksamhet än de får.

Nåja, nog om det.

Tinga: ni och vi verkar ha delat upp ansvaret otroligt lika. Det är inte snack om att ngn av oss har ett viktigare jobb än den andra. Kan ju iofs bero på att vi har väldigt liknande jobb (både du och din man och jag och min man).
Beklagar sorgen över din mormor, vad skönt att du hann dit och ta farväl.

Sweet: stort grattis till framgången med artikeln! Vad härligt att 33h-sessionen lönade sig! Snyggt att bli andranamn (där lärde jag mig ngt nytt om akademivärlden). Min mamma som själv varit doktorand har precis förklarat den akademiska skillnaden mellan docent och professor (och över överläkare) för mig som har dålig koll.

Jag sällar mig till er skara. Jag älskar Moa och hon förgyller mitt liv men jag måste inte tillbringa hela min tid med henne. Efter en mysig helg är jag nöjd över att få gå till jobbet och ha henne på dagis. Ibland känns det sjukt att dagispersonalen tillbringar mer tid med henne än vi som är hennes föräldrar. Men sedan märker man de dagar hon tex är i karantän (dvs tillfrisknat och är pigg men fortfarande inte får gå till dagis pga smittorisk) att det är fullt upp att roa henne en hel dag själv. Hon har ju stort utbyte av de andra barnen på förskolan och alla aktiviteter som de hittar på (som även är pedagogiska, ska man inte glömma).

Jag känner också att man är lite "onormal" som mamma som inte vill vara hemma i flera år fulltid med sina barn (särskilt när man pratar med sina tyska kollegor men även i Sverige) medan det manliga släktet aldrig ifrågasätts. Men jag tänker att även om jag älskar min man över allt annat (ja inte över Moa då förstås ) så behöver jag ju inte tillbringa 100% av min tid med honom heller, eller hur? För att hålla en relation levande behöver man input från andra håll, är jag helt övertygad om.

(Sedan inget ont om er som känner annorlunda, det här är bara mina egna känslor i sammanhanget)

Ore-barn nr 5o6 jisses säger jag bara men alla är vi olika
Maken är inne på 4 men kan tänka sig att nöja sig med 3

Sweet-grattis till att ha blivit andranamn men vilket race du körde på jobbet, imponerande att du orkade!

Jahapp vi skulle tittat på köksluckor innan vi körde till Växjö nu i eftermiddags men nu ringde maken och hade blivit inkallad på extra möte så vi hinner inte med luckorna och blir sena till Växjö *muttrar högt över makens jobb som INTE står högt i kurs efter de senaste veckorna övertid*

*Antecknar tips om Zara*

ore - Oj, vilket soppa! Håller med om att hon borde se till de barn hon har i första hand, men samtidigt är det ju som det är nu, hoppas hon har det bra i sitt nuvarande förhållande iaf.

Ang att ha tålamod fick min sambo nyligen ett litet utbrott på mig för att han tyckte jag stökade ner så förbenat och aldrig plockar undan efter mig. Då gick det upp ett litet ljus för mig - jag slutade nämligen gå och plocka för ganska längesen för att jag var så less på att jag var den ende som gjorde det. Så längesen att jag glömde bort orsaken och bara flöt med min nya (o)vana.  Snacka om att jag lyckades!!! Nu plockar vi båda två när vi har möjlighet och det är betydligt trevligare hemma.

muggles - Även vi har ju lika jobb och det blir heller aldrig någon diskussion om vems som är viktigast. Skönt! Vi tävlar snarare om vem som kan jobba minst.

Vi hamnade ju tyvärr i "viktigast jobb"-diskussion häromdagen. Eller ja, så som maken uttryckte det så tolkade jag det så. Medan han (när han förklarat sig närmare) mer kollade av så att det inte fanns något annat jag hellre ville göra, och menade att vi, i och med projektet han jobbat med det senaste året, har ekonomiska förutsättningar ifall jag vill jobba mindre - eller göra något helt annat...

Att vi sedan har problem med hur mycket tid vi ska lägga ner på vårt nuvarande boende, är ju en annan fråga. Som förhoppningsvis löser sig litet av sig själv när vi har större yta, som vi båda vill vara rädda om. Dessvärre misstänker jag att det kan bli en del övergångskrångel, tyvärr. Men det löser säkert så småningom... De ekonomiska förutsättningarna kan ju användas till t.ex. städhjälp istället...

Jag funderade också om inte jag såg dem på FL innan vi åkte. Innan vi åkte såg jag i en "tts-tråd" att några andra också skulle till Huddinge samma dag. Var på vippen att skriva "då kanske vi ses där" men gjorde aldrig ngt inlägg.

koko: Ja, hon är helnöjd. Och det är även han. (Jag kände honom sedan tidigare). Sedan tycker väl jag att de inte gav det tillräckligt med tid för att känna efter om det är äkta kärlek eller mest bara ett behov. Jämfört med hennes tidigare förhållanden så är ju detta himmelriket, han är snäll, hjälpsam och generös. Allt som hennes ex inte var. Och han var otroligt ensam tidigare, och det slipper han ju vara nu... Men bortsett från att båda har en önskan om att inte vara ensamma, så har jag svårt att se vad de har gemensamt utöver det? De har liksom aldrig lärt känna varandra som personer, som jag ser det. De började direkt med det praktiska kring ett fungerande familjeliv.

Sedan vet jag att i varje förhållande finns det betydligt mycket mer än vad man som utomstående kan uppfatta, så det kanske är jag som missuppfattar det hela. Men det är en oro jag har... Rent praktiskt sett så tar det ju också 2-3 år innan ett förhållande hamnat i ett "normalläge", efter förälskelefasen. Den tiden har ju deras förhållande inte varat än...

Ikapp!!! ÄNTLIGEN!! Har kämpat typ hela veckan tror jag

...och precis när jag hade skrivit detta så ringde telefonen... Fast iofs ett trevligt samtal från en kompis i Sthlm.