Välkomna till Tivoli Empatia!

Snorkis: Grattis till lång nattsömn för Leffelina. Kommer ihåg det där när man låg på helspänn och tänkte att barnet vaknar när som helst... Oavsett hur det blir nu kommande nätter, så är det ju positivt att hon har sovit så länge en natt, för då kan det bli fler... För oss kom de längre sömnpersioderna litet successivt. Någon gång sov han flera timmar längre, sedan blev nästa natt som den tidigare, sedan sov han en timma längre natten därpå, och sedan tillbaka, och sedan en ännu kortare, och sen en jättelång igen o.s.v... Men snittet på nattsömn blev successivt längre iaf

Apropå sömn så pratar vår lillkille i sömnen ibland, ffa ropar han "mamma" i sömnen. Så då får hans yrvakna mamma gå upp och kolla litet på sin sovande son, och kan sedan krascha ner i sängen igen.

Smint: Helt rätt på sporten!

Ore - jag tycker det jobbigaste är när Mindre drömmer och skriker för fullt. När vi sen går dit för att kolla eller försöka väcka/prata med henne så blir hon vansinnig och sparkar o slår - fortfarande i sömnen. Då är det bara att gå igen och fortsätta lyssna på gråten. I alla fall tills hon når en lagom nivå av vakenhet att det går att resonera/prata/gå o kissa.

Känns hemskt när det händer.

Hoppsan! Försökte rapportera in när jag var uppe med morgonpiggt barn 06.00, men det försvann visst. Nix, inget barn. Tycker jag känner av allting mycket mer, men det är nog för att jag sovit lite sämre och har träningsvärk efter en onsdag med både lång promenad på stan, onsdagsaktiviteter och en massa trappor för att få igång det
.
Sist kom hon i 41+4 (satte igång i 41+2) och idag är det väl 39+3 eller så. Så det känns rätt osannolikt. På tisdag är det BM och jag ska be om koll och hinnsvepning samt få igång diskussion om igångsättning. Fram till dess lever vi på hoppet.

Jag ska göra picknic och hämta på dagis och ta en längre promenad (alltså med mina mått mätt) med lilla tjejen nu i eftermiddag i alla fall. Satt hemma still igår för att jag var seg och trodde att det skulle gå igång, men lite mer action behöver jag nog för att inte noja.

För noja det gör jag. 1) Levande barn. 2) Kromosomskador 3) Förlossningsskador.

Det här med kromosomskador dök upp efter UL i veckan. Barnet är ju mycket mindre än förra gången, men ändå precis på normalkurvan. Dock går de mest på magmåttet när de viktskattar, de två andra måtten de tar är huvud och lårben. De låg lite efter och genast snurrar tankarna på att något är fel. Sen försöker jag tänka att maken har lite kortare ben än genomsnittet och vår tjej har nog ärvt det. Brallor räcker längre för henne än tröjor av samma märke generellt, det är ett faktum. Så kanske kan man ha kort lårben där inne också av ärftliga skäl. Men ändå.

Jag fyllde 35 i år, vi fick bra på KUB, men det är ju bara sannolikt. hur jag vrider och vänder hade inte fvp varit värt det och alla barn är välkomna till oss. Men oj vad det snurrar där inne nu. Kanske är det vanligt andra gången - att man tänker mycket på syskonet och hur det skulle påverkas?'

Usch, vill inte dra ner fredagsstämningen, men det har varit ett eländigt dygn på detta tema.

Sedan måste jag säga att vad KUL det är att det umgås i trådkretsen åt alla möjliga olika håll även utanför trådlivets texter och utöver stora trådträffar! Jag tycker det är härligt! Hoppas ni som drar till London får all positiv energi och roliga minnen ni någonsin kan behöva inför höst och vinter. En vitamininjektion.
Skål på er! För Nennes mage  För vänskap  För frukt i trädgården För barn, husdjur, hem och jobb För fredagsmys, kärlek och ett gott liv åt oss alla

Sedärja, det var ju tillräckligt för att bli helt snurrig!

Och att mäta huvudmått på UL när de är fixerade är nästan omöjligt sade BM, så det bortser jag från.

Och könet är fortsatt en överraskning förresten!

September, usch och fy vad skitjättejobbigt att bara gå och vänta sådär! Det tar på både kropp och psyke, så nojjorna är ju inget konstigt att de kommer-det är ju inte förrän man har barnet i sin famn man kan få besked om att allt faktiskt är och har gått bra. Min sambo var väldigt väldigt rädd att något skulle vara på tok med vår son. Han blev så lättad att han satte sig i den där fåtöljen och bara somnade när de väl upprepat flera ggr till hono m att allt såg ut precis som det skulle.
Hoppas du snart får anledning att verkligen slappna av och glädjas åt att det gått vägen.

Och Snorkis - grannarna behöver väl också mer glamour i livet Way to go!