snaily skrev 2011-07-08 15:07:49 följande:
Oupsie
Jag hade som ambition att göra egen barnmat, en endaste gång har jag gjort det sen har jag helt gett upp och kör på med burkar. Och köpegröt. Funkar finfint ändå!

Brukar säga att den dagen Yngla lär sig sova alla sina sovpass på dagen själv så kan jag laga egen barnmat.
Lägg du din energi på annat med gott samvete tycker jag!Är du säker på att det inte var mig du stötte på?

Fast så värst pretto tycker jag inte att jag är. Och vagn har vi ju, men Yngla skulle nog gärna vara utan den. Skulle gärna bära henne mer i sjal/sele men svårt att komma undan solen så här års tycker jag...
Jag hade också den där "suck, nej det tycks inte gå" inställningen ett tag. Sen tänkte jag om och bestämde mig för att gilla läget, det är så jobbigt att hela tiden vara missnöjd med situationen och försöka ändra på barnet. Det är ju bara naturligt för dem att vilja vara mycket nära när de är riktigt små (även om som sagt många barn inte har på långa vägar samma närhetsbehov som mitt) så jag försöker se det så. Det hjälper nog till att jag är lite arbetsskadad och ser bebisar lite som små djurungar.
Nähä... en till bit vit-chokladkladdkaka med mynta kanske?
Snaily: Ja, jag är säker på att det inte var du

Jag hade inte heller något problem med vad hon gjorde eller varför. Hon hade gärna fått säga att "jag vill gärna bära, eftersom jag tror att det är det bästa för mitt barn och hittills har det funkat jättebra". Problemet med denna mamma var att hon gärna ville ha det till att hennes sätt var det absolut bästa, inte enbart för henne och hennes barn utan vi som inte bar, inte samsov, inte la all vår tid på att göra hemlagad mat var sämre mammor på grund av det. Minns inte ordagrant vad hon sa (detta var nästan ett år sedan), men vi pratade om vagn och när man hade bytt till sittdel i vagnen och då framkom det tydligt hur mycket bättre hon ansåg sig vara eftersom hon hela tiden bar i sele... Visst, hennes barn trivdes bra med det. Så då är det säkert jättebra för dem! Men jag tyckte inte om attityden kring det hela.
Hade lillkillen så tydligt som Yngla signalerat att han ville sova nära, hade vi nog också samsovit - om det funkade bäst. På samma sätt som jag tror att om Yngla verkat sova bättre på egen hand än tillsammans med er, så hade ni antagligen inte samsovit med henne. Man börjar ju med det man själv tror är bäst/känner mest för. Och funkar inte det får man prova sig vidare. Funkar det så kör man på. Så gör vi väl allihop med våra barn? Oavsett vad det är? Och i något läge, när man har provat allt man kan tänka sig kanske man även sätter en gräns att "det där gillar jag inte, så det provar jag inte". Kan ju t.ex. vara 5-minutersmetoden? Eller något annat, i något helt annat sammanhang.