Välkomna till Tivoli Empatia!

EA: NEEEEEJJJJ, så skulle det ju inte vara...! F*n också... (Håller också tummarna, och hoppas litet i smyg på någon form av mirakelvändning...)

AM: Jisses, vilken promenad av Livia. Blir alldeles matt av att läsa det, vilken pärs för er!

Cicci: Härligt att helgen var så lyckad!

Snaily: Grattis till väl genomförd joggingrunda! Angående storlek så kan det mycket väl bli så att Yngla svischar igenom nästa storlek...?

Tinga: Bra shoppat

Brudsommar - om jag hade försökt titta på det där programmet, hade jag reagerat PRECIS som du... alltså låter jag bli....

Vickan, du är smart du, men hur gör man för att låta bli...

Cicci, hur gjorde ni med sängplatser på Vildmarkshotellet, nu har jag kollat hemsidan och alla familjerum har sängskåp med två juniorsängar vilket verkar vara en över- och en undersäng. Vi känner inte att vi har något barn som vi kan lägga i översäng på många år än och eftersom det inte är full storlek på sängarna så kan ju inte maken ligga där heller.

fniss... tex genom att inte slå på tvn....

Kanske till nästa sommar,  som det verkar!
Nu har hon dippat en hel kurva under sin kurva, om man säger så. På vikten alltså, på längden har jag för mig att hon låg lite över kurvan. Så hon är verkligen lång och smal! 63 cm men bara 5610 g lätt.
Mamman blir ju lite orolig men bvc-sköterskan sa inget särskilt.

Kollade också lite på En unge i minuten. Maken tyckte (nu blir ni nog ännu argare): så där går det väl inte till - de ligger och skriker och har sig och så tar det sån tid! (ni vet inte var vi bor så ni kan inte komma och slå honom )

Snaily... hm.. dags för din oupplysta make att bli upplyst... gaaaa

Ego - grubblar mest över livets orättvisor... och borde nog satsa mot sängen... men stroke när man är 36 år... det är svårsmält...

hu vickan, stackars din kompis. Hur snabbt kom han under vård?  om dom sättter in snabb medicinering så brukar det ju sluta ganska bra?  men hemskt oavsett

Fru E, fy vad ledsen jag blir för er skull . Så j*vla orättvist . Skickar stora stora kramar!

Vickan, fy vad läskigt med din kompis .

AM, vad hemskt och vilken panik . Kan tänka mig vilka tankar som hinner dyka upp innan ni hittade henne. Huhuhh! Skönt att hon är välbehållen. Kram på dig!

MSW, stort grattis! Gud vad kul .

Liten, grattis till huset! Nytt, gammalt, stort, litet? Vill veta mer . Fixa lägenhet inför försäljning, vet hur det är och avundas er inte . Lycka till!

Cicci, roligt att höra att ni haft det så bra .

Ore, tack för infon om spiralen.

Tinga, låter som att ni har haft en riktigt bra helg . Och bra shoppat . Köpte ni något i Lammhult? Var det bra shopping i Kosta?

Sjäkv känner mig ganska låg för tillfället. Var hos min psykotant förra veckan, eller min och min, där vi har varit hela lilla familjen tidigare, men denna gången skulle bara jag och Daisy dit. Hon tyckte att jag skulle fundera på om jag ville börja med antidepressiva, och jag blev så paff . Alltså, jag vet ju hur jag mår, och att jag kanske inte är världens mest positiva person för tillfället, men jag har ändå tyckt att jag haft läget under kontroll. Så när hon började prata om tabletter och att jag borde tänka på Daisy, att jag behöver må så bra som jag kan för hennes skull, blev jag ganska ställd. Så tankarna snurrar en hel del här, borde jag börja äta tabletter? Har jag någon slags skyldighet att göra det? Jag vill helst inte börja med tabletter nu, speciellt inte om jag ska sätta in en hormonspiral (vilket det lutar åt just nu) för jag vill veta hur min kropp reagerar på den, utan inblandning av annat. Är jag dum om jag inte vill äta tabletter? Man ska ju inte må dåligt i onödan,  men det är ju inte helt okomplicerat att börja med sådana tabletter heller för den delen. Sådana tankar maler en hel del, och jag känner mig ganska förvirrad och vet inte riktigt hur jag ska göra. Ursäkta ego, behövde nog mest skriva av mig lite.

Oupsie: utifrån dina inägg här i tråden har inte jag uppfattat dig som "deprimerad" - herregud, i såna fall borde nog jag också knapra anti-depressiva medel. Jag uppfattar dig glädjemässigt som folk är mest när de precis fått barn. Att du dessutom väl fortfarande har ont av dina fogar påverkar ju humör och liv. (Nu kan det ju vara annat som kommit fram hos psykotanten och som du av förklarliga skäl inte outar i tråden - men jag tycker det brukar märkas på människor även vid en sån här "ytlig" kontakt hur de mår.)

Någon skyldighet att äta "glädjepiller" har man väl inte. Känner du dig ändå "tvungen" så kanske du kan vänta med hormonspiralen ett litet tag. Anit-depressiva har väl också den effekten att det blir sämre först och sedan kickar de in efter ett par veckor/en månad (min svärmor har precis knaprat sig igenom den långa vintern).

Vad säger din man om saken? Han känner dig väl bäst - och kan se dig utifrån på ett sätt som du själv inte kan?

KRAM!