Jag kan försöka förstå och respektera andras åsikter även om jag inte riktigt hänger med (fortfarande, ni får kalla mig trög) varför det är så fel med överlämningen.
Jag kan tycka att Sveriges feminister riktar sig för mycket på det som är "små" saker, angående vad som är kvinnonedtryckande osv, istället för att kämpa för andra saker som TEX. Homosexuellas rättigheter i kyrkan osv?
Den saken kan väl jag tycka är större än denna men som sagt,min åsikt dock.
Känner ni verkligen att man blir så himlans nedtryckt för att man går just med sin pappa ner? För att det är "medeltids fasader" osv, om kyrkan fortf godkänner det och tycker det är ok, även kvinnliga präster, är det då inte dags att gå vidare?
Om man känner sig nedtryckt i vissa lägen,förhållande, jobb,familj, osv.. så får man väl ta det för sig eller?