Gick på en länk till BTs systersajt familjeliv. Länken handlade om "fina och fräcka flicknamn" och jag höll på att ta tre steg bakåt, ramla utefter ett stup och slå ihjäl mig.
www.familjeliv.se/Foralder/1.466174
Vad tror ni om dessa namn?
Jag anser att det låter förfärligt. I ren protest så lovar jag att ge eventuella barn namn i stil med Daniel, Åsa, Annika, Peter, Jonas, Anna, Linda, Cecilia, Anders, Johan eller David. 
Alla namn har inte en tydlig klassmarkör, men av de namnen du nämnde så är Stella defintivt inte wt.
Jag som kom hit för att få andrum från familjeliv. Men jag behöver väl inte läsa det här men kan inte låta bli att undra vart man placerar rika kändisar (svenska och amerikanska) som döper sina barn till namn som ska vara så ovanliga som möjligt.
Undrar vart Månfare hamnar någonstans??!
jag tycker att många av namnen var läckra. ler. smaken är som baken ´- delad.
Men istället för att bli arga på varandra kan man väl fråga sig VARFÖR namn blir klassmarkörer. Varför döper de som panzerfaust målar ut, sina barn till anglosaxiska namn? Och de som idag har anglosaxiska namn har föräldrar som heter Sonny och Conny. Ingen som är intresserad av vad det kommer sig?
Jo väldigt 
Jag tycker det överhuvudtaget är intressant med namn och varför vi döper våra barn till det vi gör. Det har ofta väldigt stor symbolisk betydelse inte minst historiskt.
Och i bibeln tex, är det vanligt att en vuxen som är med om något livsavgörande får ett nytt namn.
En muslim som konverterar till kristendom byter ofta namn.
Här har vi länge givit våra barn namn efter någon släkting, som en hedersbetygelse.
I norrland där jag gick i högstadiet var det då väldigt vanligt att man döpt sina barn genoom att uppenbrligen ta ett namn från vardera släkstidan och helt enkelt skapa ett alldeles nytt -ofta rätt olyckligt-dubbelnamn. Det verkar vara helt borta idag.
För egen del tycker jag om när ett namn betyder något, och jag förstår tillexempel väl att en amerikansk familj som haft svårt att få barn döper sin flicka till Grace (nåd) eller Hope.
Min syster och jag har båda ovanliga hebreiska namn, för mina föräldrar ville ha bibliska namn, men inte de allra vanligaste.
En del personer säger riktigt surt till mig att jag borde uttala mitt uppenbart amerikanska namn på ett annat sätt än jag gör.
Bara det att det alltså är ett judiskt namn, som knappast går att höra att det är samma namn ens om man får höra en jude säga det som det ursprungligen låter.
Att just mitt namn blivit superpopulärt just i USA men inte här, är i sig fascinerande tycker jag.
Att det nu blivit så himla viktigt att inte "alla andra" heter samma som ens barn, tycker jag bara passar väldigt väl ihop med hur vansinnigt viktigt det tycks vara att man ska göra på "sitt unika sätt" vad gäller bröllop och det är visst ungefär det fulaste och pinsammaste som finns att vara "vanlig".
Jag tycker ord, språkets utveckling och vad som gör att vi ändrar uppfattning om tex namn är oerhört intressant.
Då är vi två Det är lite kul när man för sådant här på tal så blir alla så arga. Men det är ju lustigt att just anglosaxiska namn är så populära bland folk som inte har det så lätt alla gånger och så impopulära bland akademiker.
En kompis till mig raljerade över det där en gång och sa att alla akademikerpar vill ha speciella barn med speciella namn och så sitter alla där med likadana ungar som heter Elsa och Simon och någonstans ligger det ju något i det. Det är ju inte bara bland socialbidragstagare som namn bli populära. Frågan är ju varför det inte är samma namn.
