Tack dfk och Mrs D to be.
Det är inte så jobbigt just nu faktiskt. Hans kroppspulsåder brast alldeles innan jul, och sedan dess har läkarna gjort allt för att rädda hans liv, men han har inte vaknat. Igår gav han upp. Så chocken kom liksom för en knapp månad sedan... Men sorgen kommer väl snart den också, när det börjar märkas att han saknas - som på födelsedagar och så. Vi saknade honom ju i julas, men då hade vi fortfarande ett hopp om framtida jular... Han var inte såå gammal ändå, 71 år. Vi var väl inte jättenära. Jag och mormor är liksom bästisar, det kan jag inte säga att jag var med morfar, men det var ändå morfar. Och vi firade jul och påsk och han brydde sig om oss och så vidare - så som en morfar ska vara.
Det tråkiga är att jag skulle ha träffat morfar på annandagen, dessförinnan hade jag inte träffat honom sedan i somras. Så vi har liksom missat ett helt halvår, och det är ju väldigt trist så här i efterhand. Då hade han precis lärt sig steka köttbullar