Dagens mastodontinlägg:
När Mindre kom till världen
3/1 Beräknad förlossningsdag enligt ultraljud
Redan under torsdagen hade jag gått och känt mig ovanligt öm och "tung" i underlivet.
Visste faktiskt inte om det berodde på graviditeten eller att jag nästan gjorde 3/4
spagat när jag halkade på isen utomhus.
4/1
Maken ska av någon väldigt lämplig anledning jobba hemifrån idag och vi får sovmorgon
till 07.30. Skönt! När jag går upp och går på toa då ser jag en rosa/aprikos flytning
på pappret. Har inte haft något sånt under graviditeten, så det känns lite misstänkt.
Anar nog faktiskt samtidigt hur det molar i magen. Jag har ju hört om det berömda
molandet, så vi gissar att det endera är förvärkar (har inte haft några såna och vet
inte hur lika vanliga värkar de är) eller värkar.
Ägnar dagen åt yoga, kort promenad, tv, försöker sova och äta etc medan molandet ökar.
Har en tid hos barnmorskan under eftermiddagen, men vi rådgör med henne och beslutar
att avvakta med att komma. Tydligen får man inte någon blödning av förvärkar, så detta
kan vara "the real thing". Jag tror inte maken riktigt förstår att det närmar sig förrän
jag vid 16-tiden börjar få de första jobbigare värkarna.
Stoppar i mig lite gröt till middag, inser att jag behöver äta men har ingen matlust.
Gröt visar sig vara ett lyckat val eftersom den är lätthanterlig när den kommer i retur
senare under kvällen/natten.
På något sätt känns det fortfarande overkligt att detta gäller mig - vi är på G med vår
förlossning. När kvällen närmar sig vill maken ringa förlossningen och kolla läget - men
jag känner mig på något sätt fånig. "Inte har väl jag så ont att jag ska till sjukhuset nu
heller???" Inte ens när slemproppen (snacka om aladåb!!) kommer ut vid 19-tiden känns det
som att jag är "på allvar".
Vi ringer i alla fall förlossningen på Huddinge när det är varierat 3-6 minuter mellan värkarna.
Det visar sig att de har fullt, att de tycker att vi hör till SöS och får ringa dit - samt att
jag inte har tillräckligt regelbundna värkar. Snopet, och det kändes faktiskt inte särskilt
trevligt/betryggande att prata med dem. Och intressant nog hade de ju under informationsträffen
vi var på sagt att de ringer och fixar plats om det är fullt. Det var det inte tal om här.
Nåja, vi avvaktar en kvart och ringer SöS. Där finns det plats, och jag får komma om jag vill,
eller avvakta en stund till hemma och sen komma. Avvaktar ett tag till och roar mig med yoga-
övningar och andning. 30 minuter senare tycker dock även jag att det är dags att åka, 2-3 minuter
mellan värkarna enligt maken som klockar. Taxiresan var inte den skönaste jag upplevt...
SöS visar sig vara ett lyckokast. Vi kommer in till 21, samtidigt med nattskiftet, och får en
trevlig barnmorska och undersköterska. De läser mitt brev och vi diskuterar smärtlindring medan
CTG:n registrerar värkar. 3 cm öppen är jag och vi får stanna! Puh!
Lyckokastet med SöS, förutom den trevliga personalen, är att de till skillnad mot Huddinge har
badkar. Mitt vatten har inte gått, så jag får förslaget att bada. Toppen eftersom jag har skakat
av köld sen vi lämnade lägenheten. Ligger i badet i två timmar och det blev verkligen lättare
att hantera det onda när tyngdlagen upphävdes. Det lite jobbiga är väl att nästan allt jag
försöker dricka kommer i retur. Äta förstår jag inte hur folk lyckas med.
Väl uppe ur badet vid 23.30 har jag öppnat mig 6 cm. Ber att få pröva lite akupunktur och får
nålar för avslappning och mot allmän smärta. Tror att de för avslappning funkar lite grand i alla
fall, men ont gör det fortfarande. Prövar att sitta på en pilatesboll - obekvämt.
Istället tar maken mig på en promenad med gåstol. Vi skrämmer nog slag på ett nyinkommet par som
sitter och väntar i korridoren. Jag med kraftiga värkar, söt landstingsrock och korta morrande
kommandon till maken som lufsar med i myskläder. Det där med den korthuggna tonen som de beskrev
på profylaxkursen stämde verkligen på mig.
5/1
När vi kommer in på rummet så är det dags för nästa CTG-kurva, och medan jag väntar på att de ska
ordna sängen går vattnet med ett plask på golvet. Klart och fint - men samtidigt blir jag nervös -
för det är ju nu de intensiva värkarna ska börja komma på allvar. Tycker att det är rätt jobbigt
som det är. Lite rädd är jag att detta ska hålla på länge.
Blir kvar liggande på britsen eftersom jag ger upp min föresats att inte använda lustgas. Vill inte
pröva sterilt vatten, och då återstår gasen eftersom jag trots allt vill få hjälp med smärtlindring
utan att den är "medicinsk". Säger som andra gjort före mig - gasen och jag blir oskiljaktiga, och
maken hjälper mig föredömligt. Koncentrerade mig på att känna efter när jag kände antydan till ont,
och började andas djupt ur masken då. Tror att det (i alla fall för mig som är grymt van att känna
efter vad kroppen signalerar) var effektivare att göra så än att försöka läsa av CTG (som för övrigt
kopplades bort efter avläsningen).
Andas gas i ca en timme, och vid 01.50 undersöker BM mig igen, 9 cm och en liten tapp/kant hänger i
vägen för Mindres huvud. Maken som vet att jag gärna vill vara uppe och röra på mig föreslår gåstol
igen, men BM tycker att jag ska ligga på sidan eftersom det tydligen underlättar för bebisen att
rotera förbi tappen. Att ligga på sidan var grymt obekvämt, och ca 20 minuter senare vill jag plocka
ner benet för att byta ställning så maken ringer på BM.
När de kommer för att rotera mig blir jag stoppad halvvägs - oops - här sticker det ut en hjässa.
På med förkläde på BM för nu ska det födas barn. Jag har ju känt att värkarna blivit jobbigare och
att det blivit svårare att låta bli att krysta, men att det var läge fattade jag inte. (Hur sjutton
låter man bli att krysta?? Det bara sker ju, krystvärkarna!) Nåja, nu får jag i alla fall krysta. Är nog inte
riktigt medveten om vad som händer, förutom att det svider och jag krystar - eller snarare låter
kroppen sköta sig själv och krysta. Plötsligt känns det som ett "slurp" i underlivet och jag får en
våt klump på magen. MINDRE! Jag är fortfarande inte riktigt med i svängarna. Det ska ju ta lång tid att
krysta. Detta var 4 värkar på 7 minuter. Inget 2 cm fram och 1 cm tillbaka som böckerna pratat om,
ingen värkpaus innan det satte igång.
Men nu låg hon där, Mindre. Slät och fin, inte alls rynkig, blå och full av fett som jag sett på film.
Maken fick äran att kika vad det var för kön på krabaten under handduken,
och så småningom klippa navelsträngen (som tydligen var segare än väntat). Nästan omedelbart kikar
bebisen på oss och vi smälter för de stora mörka ögonen som tittar upp på oss från det mörkhåriga
huvudet under handduken (lyfter på huvudet gör hon oxå vår superstarka lilla tjej).
Och hon skriker - som hon skriker. Inget nyfött bebisgnyende här inte.
Röstresurser som senare gjorde henne omtalad uppe på BB. 
Jag gissar att det var på grund av Mindres hastiga ankomst som jag sprack lite i de inre läpparna.
6 stygn blev det men BM tyckte att det inte var farligt alls. En lyxförlossning värdig en omföderska
hävdade de. Vi låg kvar ett par timmar på förlossningen och gosade, åt lite, ammade, kontrollerade
bebis, samt försökte få mig att kissa. Inte det lättaste och det slutade med en kateter.
Frös gjorde jag också så att jag nästan inte ville komma ur duschen när jag väl fått komma dit.
Men till slut var vi redo att rulla upp på BB när de behövde salen till någon annan.
Stannade på BB i 3 nätter. Det mesta funkade super, men vi behövde lite hjälp med amningen för att
slippa 45 minuters skrik och panik innan Mindre faktiskt tog tag och höll kvar. Räddningen kom sista
natten då banrmorska 55+ jobbade. En stadig hand som handgripligen hjälpte mig och lilltjejen till ett
gott samarbete.
Inser att jag är väldigt lyckligt lottad som fått en sån smidig förlossning och första tid hemma. Skrikiga
kvällar är nog det "jobbigaste" vi haft, och det har ju de flesta. Just nu funderar jag mest över det
här med sömn och amning. Hur länge bör de sova? Hur ofta måste hon amma? När börjar hon amma mer sällan?
Hur ska jag hantera amning offentligt? Hur ska jag få tid att handla kläder som funkar att amma i? När
kommer jag i byxorna igen? Inser att jag borde följt rådet att läsa på innan, för just nu orkar jag knappt
med att surfa ikapp tråden och läsa epost. Förstår inte var dagarna tar vägen?
Nåja - ska tacka för ordet och önska fortsatt trevlig läsning. Och den som känner sig manad att locka ut
mig i offentligheten igen, bort från hemmets trygga vrå är välkommen att försöka. Känner mig skräckslagen
för att ge mig ut i vimlet med Mindre.
...helt enkelt att bli gravida!
