Ny tråd, ny månad och nya friska tag

Shit, det är ju nästan omöjligt att komma in här nuförtiden!

Jag måste ge en eloge till er alla som inte sover på nätterna pga matning osv...
Jag är helt slut och orkar knappt någonting. Jag har enerhi nog till att hålla mig trevlig på jobbet men efter så är det kört. Jag krachar i soffan när jag kommer hem och blir ibland sittandes där hela kvällen. Igår tog jag mig i kragen och jobbade lite i vår hall som vi renoverar. Men efter det var jag så trött att jag bara satt och stirrade på tv:n utan att egentligen se något. Gick och la mig vid 22.
Hur orkar ni?!? Ni är fantastiska!!

Tusen tack för alla era peppande tankar och inlägg kring det här med tvillingar! Jag är inte orolig för att jag kommer att oroa mig hela tiden under graviditeten, utan jag tror att det är nu i ett övergångsskede, eftersom det blev en sådan chock när vi fick beskedet. Men det är väl risk för en del både upp- och ner-inlägg från min sida framöver.

Muggles ? tack för rådet om att starta en tråd på Familjeliv; ska göra det när vi kommit hem från semestern, för nu hinner jag ändå inte följa upp den. Jag har varit inne där och läst lite i några tvillingtrådar, för att få lite koll på läget. Med tvillingar precis som med andra barn spelar det ju väldigt stor roll vad de små liven har för personlighet, och jag tror säkert att det finns tvillingpar som är lättare att hantera tillsammans än vad ett enda barn med en annan personlighet kan vara. Jag har ju ingen aning om hur våra barn kommer att bli, så därför är det svårt att riktigt göra sig en bild av hur det blir. Den uppfattning jag fått hittills är dock att de första månaderna är väldigt jobbiga, när det mest handlar om mat, sömn och blöjbyten, men från att de är ungefär sex månader verkar det som att de flesta upplever att det blir lättare. Vår plan är dessutom att både maken och jag ska vara hemma tillsammans de första tre månaderna, så att vi alla får en bra start tillsammans.

Tack också för peppningen angående amningen; du är ju värsta amningsexperten nu, så jag tror att det ligger mycket i det du säger. Dessutom är det ju inte så att alla måste ge ersättning bara för att de har två barn som ammas, utan i många fall anpassar sig ju mjölkmängden efter hur mycket som går åt. Jag har i alla fall lärt mig av alla dina bekymmer att det inte är hela världen om man inte kan helamma, utan det kan gå väldigt bra ändå, så tack för att du har delat med dig av alla dina tankar kring det här med amning.

Telis ? härligt att höra att du mår bra, trots hormontillskott! Har du bestämt än hur länge du ska fortsätta spraya?

Anledningen till att jag skrev att det är tvåäggstvillingar är att barnmorskan som gjorde NUP-ULet sade så, och som jag förstod det grundade hon det utlåtandet på att hon kunde se två moderkakor och en rejäl ?avgränsning? mellan barnen, dvs att det skulle vara två yttre och två inre hinnsäckar. Jag har ingen aning vad som egentligen gäller för det här med en eller två moderkakor osv, men jag har läst att det ibland kan vara svårt att avgöra om det verkligen är en eller två (två kan ju växa ihop till en) och det är ju ofta inte så lätt att se skillnad på bebisar om de verkligen är en- eller tvåäggstvillingar, och att det därför är vettigt att skicka moderkakan på DNA-analys, för säkerhets skull.

Clownis ? vet inte om du riktade det här med rese- och försäkringsinformationen specifikt till mig? Vi hade egentligen tänkt resa iväg till USA när jag kommer att vara i v. 26-27 någonting, men nu efter beskedet om att det är tvillingar har vi insett att det inte kommer att gå. Den sista längre resan blir alltså den som vi påbörjar imorgon, samtidigt som jag går in i v. 14. Jag kommer att vara i v. 17 när vi kommer hem, och under den här perioden kan jag inte se några problem med att resa utomlands, även om det är tvillingar jag väntar. Därefter kommer vi nog att hålla oss i Sverige. Jag läste att man vid 30 gångna veckor med tvillingar är lika stor som efter 40 med bara ett barn, så jag misstänker att jag inte kommer att ha så mycket energi och vara ganska orörlig under de sista graviditetsveckorna. Dessutom föds ju tvillingar ofta lite tidigare; runt v. 36-37.

Tänkte också passa på (nu när BT för en gångs skull fungerar - vem vet hur länge det varar? ) berätta att jag tidigt imorgon bitti ger mig iväg på en hett efterlängtad semester, så den närmaste tiden (bortsett från i eftermiddag) lär det inte bli många, om ens några, inlägg från min sida. Den 11 februari är jag tillbaka på jobbet igen, och då lär jag även vara tillbaka här i tråden. Ha det så bra allihopa tills vi hörs igen! Kram till alla!

Trevlig resa Tinga hoppas att du får det jättebra!!

Tinga
Ha en riktigt skön semester!!!!
kram!

Trevlig resa Tinga!
Hoppas att ni får det underbart och att du/ni får må bra!
Inte alls avis........

Vi kanske kan slå till med en tråddejt i mars någon gång??????
Hade ju varit trevligt!

Idag har vi varit på BVC och allt ser bra ut för Malte. Han växer nu som han ska och följer sin kurva. Skönt!!!!
Nu kan man släppa dem problemen i alla fall.

Efter BVC var vi ute i en timme och det var härligt! Solen skiner men det är kallt i vindarna, men Max envisades med att han skulle cykla, så det fick han göra medan jag gick med barnvagnen. Skönt att vara ute och gå lite, men när vi kom in blev det kaffe för att värma sig.

Däremot har Max börjat trotsa igen och det tar på krafterna att alltid gnälla och tjata om rutiner och småsaker. Särskilt nu när man inte får sova ordentligt på nätterna. Malte är hopplös på nätterna. Sover 3-4 timmar ordentligt om man har tur. Igår fick maken ta passet mellan 23.30 och 04.00 för jag ORKADE inte. Var tvungen att få sova lite. Några nätter klarar man men sen måste man få sova. Otur bara för maken nu när han har börjat jobba igen. Kommer nog att vara TRÖTT i kväll när han kommer hem.

Hej tjejer!

Vill nu passa på att varna er för världens maratoninlägg! är kommer min förlossningsberättelse...

Vi kom i säng vid två-tiden efter att ha suttit uppe och kollat på film, och redan vid sex-tiden vaknade jag av en molande mensliknande smärta, framförallt koncentrerad till ryggen. Hade haft förvärkar och sammandragningar i ett par dagar, men inga av dem har känts så väl i ryggen. Jag förstod att det nog var värkarna som dragit i gång så smått. Funderade på att väcka mannen, men bestämde mig för att vänta lite och låta honom få lite sömn. När klockan passerat åtta intensifierades smärtan lite och jag väckte maken. Vi bestämde oss för att gå upp och äta en rejäl frukost och sedan städa i ordning lite i huset så allt skulle vara ok när vi kom hem igen. Dagen gick och värkarna var regelbundna, ca 3 st på 15 min, och det gick bra att andas igenom dem. Jag ringde förlossningen vid halv elva för att kolla läget och de bad mig komma in när värkarna koncentrerat sig till 3 st på 10 min. Vi (maken) städade, packade BB-väskan och vi båda duschade och gjorde oss i ordning. Vid halv fem bestämde vi oss för att åka in. Värkarna var intensiva och jag började bli sugen på någon form av smärtlindring. Väl framme på förlossningen blev vi visade till ett behandlingsrum där man satte CTG och kollade hur långt jag var öppen. Jag var öppen 3cm, men i samma ögonblick som de satte CTG avstannade värkarna. Vi förslogs ta en promenad för att sätta igång värkarbetet igen så jag och maken gav oss ut på sjukhusparkeringen och gick omkring. Maken började bli hungrig och eftersom det finns en McDonalds mc Drive inte långt från sjukhuset, satte vi oss i bilen och åkte till McD. Efter att maken börjat äta sin mat i bilen intensifierades mina värkar igen. Vi åkte snabbt tillbaka till förlossningen och blev då hänvisade till ett förlossningsrum. Jag hade börjat öppna mig ytterligare och barnmorskan frågade mig om vad jag tänkt mig i smärtlindringsväg. Jag sa att jag kunde tänka mig allt utom sterila kvaddlar för dem hade jag inte hört så gott om. BM tyckte det var synd, eftersom det var i ryggen jag främst hade ont, trodde hon att de skulle ge bra verkan. Efter en stunds betänketid valde jag att följa hennes råd och de gav mig de sterila kvaddlarna under en värk. Lika bra att genomlida all skit på samma gång tyckte BM 
Efter att kvaddlarna börjat värka satte jag mig i sittbadkaret och badade under någon halvtimma. Det var avstressande och ryggen fick viss lindring. Klockan började närma sig 21-tiden och efter en undersökning sa BM att jag hade en stor utbuktande fostervattenshinna som trängde på. Värkarna blev allt värre och jag öppnade mig i ganska hastig takt. Efter ett tag låg jag mest och kved och tårarna rann. Maken insåg att jag hade en hemsk smärta och frågade BM när man skulle sätta en EDA om man skulle ha det. Det är nu, svarade BM (jag var öppen 7cm). Själv kände jag mig ganska borta och maken sa att till att han ville att de satte den NU. Jag var så tacksam över att han förde min talan. Efter en stund kom narkosläkaren och jag måste säga att ryggmärgsbedövningen var UNDERBAR! Helt plötsligt fick jag tillfälle att vila mellan värkarna på ett helt annat sätt och fick både energi och viljestyrka tillbaka. Vid något tillfälle drabbades jag av illamående och började kräkas (jag hatar att kräkas). Pga av det kunde jag knappt dricka något under hela förlossningen eftersom det kom upp igen. Jag vågade heller inte andas in för mycket lustgas eftersom jag visste att även det kunde ge illamående. Klockan gick och man bestämde sig för att punktera hinnblåsan så att vattnet skulle gå. Det gjorde man, och då var jag öppen 10cm. Du får nog barn innan tolv trodde BM (detta var ju kvällen innan nyårsafton) och jag och maken kände oss nöjda. Tyvärr märkte man efter ett tag att punkteringen av hinnblåsan gjort att jag stängde mig lite igen. Hinnblåsan hade pressat upp öppningen men barnet hade inte trängt ner hela vägen ner i bäckenet. Då började kampen på nytt för att öppna sig de där sista cm återigen. Ett mycket smärtsamt skede i förlossningen. Man kopplade på värkstimulerande dropp och gjorde upprepade mycket smärtsamma försök att få barnets huvud i läge. Klockan gick och vi passerade midnatt. Värkarna intensifierades allt mer och jag kan inte säga annat än att jag led. Jag kved och skrek omväxlande som tårarna rann. Emellan värkarna bad jag om lite lite vatten åt gången. Jag var SÅ torr i munnen. Har aldrig varit så törstig, men pga illamåendet kunde jag inte dricka. Timmarna passerade och det värkstimulerande droppet drogs på med full styrka. Barnet kom inte ner de sista cm och man började prata om att sätta en sugklocka på barnets huvud för att dra huvudet i läge så jag kunde börja krysta. Det gjorde fruktansvärt ont när personalen med sin fingrar gång på gång försökte peta barnets huvud i läge. Efter en stund bestämde man sig för sugklocka och den smärta som kändes då läkaren skulle föra upp metallkoppen utan att barnet hunnit komma ner i läge kan jag bara inte beskriva. Klockan var ca sex på morgonen och det kändes som jag skulle dö. Jag var helt uppgiven. Massor av personal var i rummet och läkaren drog i klockan och jag krystade för kung och fosterland. Efter ett antal krystförsök och en obeskrivlig smärta, sa läkaren att det inte gjort någon verkan alls. Det kändes SÅ hopplöst att ha genomlidit den värsta smärtan i mitt liv till absolut ingen nytta. Läkaren sa att barnet fastnat i bäckenet och skruvat ner sig snett och enda utvägen han såg var ett akut snitt. Själv började jag tro att vi inte skulle få något barn och att jag skulle dö, så jag sa, visst, gör vad ni vill. Man ringde till operation och jag skulle bli snittad en halvtimma senare. Barnet hade hela tiden fina värden och mådde bra tack och lov. Jag fick bricanyl som skulle göra att värkarbetet avstannade i väntan på op. Tyvärr tog bricanylet inte alls bort smärtan som var det var tänkt, utan istället fick jag en ihållande smärta som aldrig avtog. Lustgasen hade de plockat bort, så det fanns ingen smärtlindring alls att tillgå. Samtidigt bytte nattpersonalen mot dagpersonalen, så det var ingen där som kunde hjälpa. Jag påtalade gång på gång att bricanylet inte verkade, med BM sa bara att ?det är inte lätt att avstanna ett värkarbete som är så här långt gånget?? Klen tröst i sammanhanget kan jag säga. Jag var helt inställd på klockan då jag blivit lovad op kl 0700 på morgonen, men det drog ut på tiden och först halv åtta kördes jag upp till operationsavdelningen. Då hade jag haft en timma av intensiva värkar som aldrig stannade av. Det var en fruktansvärd del av förlossningen. Ingen andhämtning någonstans. Jag började uppriktigt fundera på om jag faktiskt skulle klara mig igenom förlossningen. (Betraktar mig själv som rätt tuff annars och med ganska hög smärttröskel). Väl inne i operationssalen satte de en spinalbedövning som var underbar. Mina hemska värkar försvann och jag gled tillfälligt in i ett moln av lycka. Hela operationssalen var full av personal och alla grejade med mig samtidigt. Satte CTG, kollade blodtryck, satte andningsmask och dropp osv osv. Kände mig som ett kolli. När bedövningen verkade kom den för långt upp och jag fick problem med att andas och började kräkas igen. Det höll jag på med medan läkarna ruskade i hela mig för att få bebisen att lossna. Hon satt så hårt fast i bäckenet att det var problem att få ut henne den vägen också. Själv var jag inte medveten om vad som hände. Efter en stund kunde jag höra små kvävda bebisljud och maken fick följa med personalen som skulle suga rent hennes andningsvägar medan läkarna sydde ihop mig. Jag började skaka okontrollerat, fick feber och hackade tänder, samtidigt som jag fortsatte kräkas. När maken sedan kom med lilla Matilda var jag knappt vid medvetande. De fick fortsätta ner själva till förlossningen och jag togs till uppvaket på IVA. Kändes jättekonstigt att vakna själv på uppvaket och veta att jag för några timmar sedan fått en dotter, men att jag knappt sett henne ännu. Jag kände mig så ensam och ynklig där jag låg. Efter ett tag kom maken upp till mig och la Matilda i min säng. Jag kände tårarna rinna ner för kinderna när jag hörde hennes snabba andhämtning och äntligen fick känna hennes lilla varma kropp mot min. Lönen för mödan liksom.

Vi stannade tre dagar på sjukhuset innan vi åkte hem. Det har tagit mig några veckor att klara av att ens prata om förlossningen utan att gråta. Jag kan inte beskriva den annat än att det var fruktansvärt plågsamt och tanken på att eventuellt genomgå detta igen skrämmer skiten ur mig. Jag var inte alls förlossningsrädd innan, men jag är definitivt det nu. Jag vill inte skrämma upp någon med denna historia, men jag kan inte beskriva den mer förskönande heller. På något sätt blir det lite terapi i att skriva om den. Eftersom jag öppnade mig fullt och hade krystvärkar, så genomgick jag nästan en riktig vaginal förlossning, men blev liksom snuvad på konfekten i slutet. Det finns inget som säger att detta kommer att upprepas om jag ska uppleva en förlossning igen, men för säkerhets skull har jag begärt en bäckenröntgen där de ska mäta mitt bäcken för att se om jag är trång, eller om det bara var ren otur. Återkommer om det.

Nåja, slutprodukten ? min lilla älskade Matilda ? gör ju förstås att det var värt allt slit! Nu hoppas jag på att förtränga de värsta delarna så snart som möjligt!

Tack för att ni orkat läsa så här långt!

Matilda har varit gnällig de sista dagarna, så jag har inte hunnit läsa så mycket, men jag har åtminstone snappat upp att Tinga väntar tvillingar!

Grattis Tinga! Har förstått att det är med delade känslor som du tagit beskedet, men det ska säkert gå bra ska du se! Vi har mycket tvillingar i makens släkt och trodde nog att vi skulle få tvillingar och var nästan inställda på det. Nu blev det ju bara en, men vi fick höra mycket gott om tvillingar när vi pratade om det inför vår graviditet. Ha en riktigt skön semester, och försök att inte oroa dig för mycket ang tvillingbeskedet! Du kommer ju få två alldeles härliga barn!

Oj, nu skriker det här... Får återkomma och läsa ikapp...

Izzie, milda makter vilken berättelse! Jag finner inte rktigt ord... Det måste ha gjort så fruktansvärt ont som du säger! Starkt jobbat!

En kollega på jobbet råkade ut för samma sak som du, barnet fastnade och de fick göra ett akut snitt.

Jag har haft tillfällen i mitt liv med mycket fysisk ihållande smärta, brutna revben, sprucket skallben osv. Men det återstår att se hur tålig jag är vid en förlossning...