Åh, tjejer; jag och maken fick världens chsock på NUPP-ULet igår; vi ska få TVILLINGAR! 
Hur smälter man ett sådant besked? 
Vi har pendlat mellan glädje och förtvivlan (pga oro för den extra risk en tvillinggraviditet för med sig) sen vi fick beskedet igår förmiddag.
UL-barnmorskan körde runt ganska snabbt med staven över min mage och jag funderade lite över varför hon var så snabb, för jag hade inte en chans att se någonting. Sen stannade hon bara helt plötsligt, tittade på mig och frågade om jag visste hur långt gången jag var. Jag svarade att jag var i v. 12 plus ett par dagar, och eftersom hon såg lite konstig ut i ansiktet tänkte jag att något blivit fel, inte med barnet, men att det inte var rätt tidpunkt att göra det här NUPP-ULet, och jag frågade om det. Nej, sade barnmorskan, men jag vet inte om ni vet om det, men det är två foster härinne! Shit, tänkte jag, slog handen för munnen och så började tårarna rinna, av chock. Jag kände hur maken samtidigt tog ett fast grepp om min ena fot, för han satt i fotändan av britsen jag låg på, och så tittade vi på varande.
Sen fortsatte ULet som vanligt, och vi såg fyra fötter, fyra händer, två hjärtan, två näsben och rätt antal av allting annat också. Båda två låg och fäktade med både armar och ben. Måtten på nackspalten såg bra ut på båda två, men vi måste avvakta svaret på blodprovet i nästa veckan innan vi helt säkert vet att allt är OK.
Fostren låg i varsin hinnsäck, med varsin moderkaka, så det är tvåäggstvillingar, som alltså kan vara av olika kön och inte blir mer lika varandra än vilka syskon som helst. Det känns skönt, tycker jag, för även om det blir tvillingar blir det mer två olika individer om det inte liknar varandra på pricken.
Nu försöker maken och jag göra vårt bästa för att smälta den här informationen, men det är inte lätt. I min värld fanns inte tvillingar över huvud taget, så det är ett stort steg att tänka om. Jag fick ju Pergo, vilket ger en ökad risk för flerbarnsbörd, men enligt min gyn var den risken yttepytteliten, så därför funderade jag inte på det ett dugg. Jag är säker på att vi kommer att glädjas åt båda barnen när vi väl vant oss vid tanken, men just nu är det så många snurriga tankar som far i huvudet, och man tänker på än det ena, än det andra. Det blir ju en del praktiska problem, men inga är ju värre än att de kan lösas.
Jag läste i en bok igår att man brukar räkna med att de flesta tvillingar föds i graviditetsvecka 37 istället för 40, så hux flux kan vi räkna med förlossning i början av juli istället för i slutet. Så nu ligger jag väl först i plusvågen! 
De flesta föder vaginalt, och jag hoppas att jag också kommer att kunna göra det, men jag har börjat försöka ställa in mig på att det är mycket högre sannolikhet för kejsarsnitt när det är två som ska ut. Oftast brukar det i och för sig gå bra att föda den första vaginalt, men om moderkakan lossnar för den andra måste man göra akutsnitt för att syretillförseln stryps. Jaja; det där ska jag inte oroa mig för än, utan det blir som det blir.
Skönt att skriva av sig här, och det blir säkert många fler inlägg med funderingar kring det här med tvillinga från min sida. Hoppas att ni står ut med det! Alla i vår närmaste omgivning blev glada för nyheten, och t ex pappa lät hälsa att han tyckte att det skulle bli "skithäftigt". 
Lät för honom att säga, som varken ska bära eller föda dem!
