... en sista liten kommentar runt detta med söner och döttrar innan jag bryter för helg (tänker tydligen sakta, såhär på fredag eftermiddag):
Jag jobbar mycket med kollegor utanför Sverige, och det är snarare regel än undantag att de frågar vilket kön det är på den väntade bebisen. När jag (eller mannen) svarar att vi inte har tagit reda på det, så tycker de att det är jättemärkligt. Fler gånger än jag kan räkna har jag fått kommentarer i stil med "men.... hur vet ni då hur ni ska inreda barnkammaren??". När jag svarar att i Sverige är det tradition att man inte tar reda på kön, att det inte spelar så stor roll och att det enda vi önskar oss är en frisk bebis - då får man en blick som tydligt signalerar att man nog inte riktigt har alla hästar hemma.
Mannen och jag har pratat mycket, och även med vänner, runt detta. Jag vill absoult inte veta kön på bebisen, därför att jag tror att man då lägger in förväntningar på vilken personlighet den ska ha. Jag tror att det är oundvikligt att man själv och/eller omgivningen fastnar i föreställningar om hur bebisen kommer att vara. Ni vet, i stil med "åh, nu sparkar han massor, blir nog en livlig liten fotbollskille!" eller "åh, nu är hon stilla och lugn i magen, vad mysigt med en snäll liten flicka". Och det vill inte jag. Jag vill inte att könet på mitt barn ska skapa förväntningar på dess personlighet!
Sen är det ju inte bara mannen och jag. Min goa mormor, med sin gammaldags syn på saker, har försiktigt frågat min syster om hon vet ifall vi väntar en "fotbollspelare eller balettdansös". Suck. Syster drog ett djupt andetag, räknade till tio och svarade att det vet de inte, men de gissar på ett fotbollstjej. det är ju bara ett exempel, men jag tror att de sociala förväntningarna inte sällan kväver barnets egen möjlighet att... utvecklas till den person de skulle kunna vara. Tror jag.
Hur som helst - trevlig helg på er!
...helt enkelt att bli gravida!
Känns väldigt overkligt att vi snart kommer ha en bebis att ta hand om... Som vi har väntat på så länge...
