När märker man av det?

Frullan,

försök tänka lite på dig själv nu. Det vikttgaste är att du mår bra - då mor nog Borren bra också. Om du tror att du skulle må ännu sämre av att inte följa med på grund av dåligt samvete för att maken ska få det jobbigt - följ med. Annars - om du kan slå det ifrån dig - stanna hemma.

Och försök ta lite ledigt från jobbet - var öppen mot chefen och säg att du behöver ta det lugnare för att Boris ska må riktigt bra.

Jag vet hur det är att prioritera jobbet högt. Ibland ser man inte möjligheten att ta det lugnare och förstår inte att man vill eller behover ta det lugnt förrän efteråt. Försök ta ledigt och se hur det känns - gör något kul och avkopplande - kanske en liten utflykt, åk till landet eller hem till en go familjemedlem.

Kram!h

Jag håller med Vickan! Klokt sagt.

Men även om de tycker att man ska kunna lägga sådant här åt sidan en högtidsdag så kan de ju inte veta om du verkligen mår dåligt el inte känner dig kry pga graviditeten. Även om de anar att det är andra orsaker som håller dig borta så kan de ju inte veta säkert. Och det borde de respektera, det tycker iaf jag.

Ja ja, de verkar vara ngt i hästväg som min mamma skulle sagt... Men mitt råd är fortfarande att tänk på dig själv och Borren i första hand. Sedan förstår jag att det är svårt. Relationer är ofta det...

puman
jag vet...
men både jag och maken har extremt tighta och nära band med våra familjer.
Särskilt maken som äldst i barnskaran har han alltid på något sätt varit den stora trygga fasta punkten som ska ordna upp alal problem och som alla förlitar sig på...
tilloch emd hans föräldrar....

Frullan - kram till dig. Har haft flera tjejer här på jobbet där magen växt mindre än genomsnittet. Där har barnen kommit ut helt normala. Ibland stämmer inte magmåtten med stl på barnet, t ex hade en av tjejerna liten mage och BM förmanade och förmanade och när bebisen kom ut vägde den 3300gr...

Däremot har dessa tjejer blivit rådda att gå tidigare på ledighet och tagit det lugnt i slutet, så jag säger som de andra, kanske du ska överväga detta?

gud vad ni är rara som engagerar er opch försöker stötta...

Fy faaan vad jag älskar er....

men jag vet verkligen inte in elelr ut....

jag vill inte !!!!!!
Inte en enda bit av min kropp vill... men jag känner att jag måste för makens skull....

vad faaan ska jagb göra?????
desperat!

Victory,

trist med testet. Det är samma sak här, jag kan inte heller låta bli att testa och det var självklart negativt (både igår och imorse).

Man mår nog bättre om man tar det lite lugnare, men det är himla svårt faktiskt.

FruLlis - näe det har du rätt i, att familjetillställningar inte är rätt forum för att reparera relationer på.

Men kan ni inte hitta på nån lagom muppig anledning till att bara titta förbi nån timme, för att förkorta "lidandet"...

För som det låter på dig så skulle jag nog säga att det inte är läge att skolka helt... Om du inte lyckas bli tokförkyld eller få BMs rekommendation att du inte FÅR gå dit...

Men sen är inte jag alls lika mycket känslomänniska som du... och alltså ska jag inte säga att jag förstår dig. Själv kan jag stänga av känslorna och skaka på huvudet åt puckon... lägger ingen värdering i detta, konstaterar bara att vi är olika!

*kram på favvoFruLlisen*

Kan du inte följa med en kort stund på släktträffen? Hålla minen och sedan gå hem och spy galla över dem...
Jag vet inte, det är svårt med familjeproblem, men ibland kan det vara bättre att hålla minen för att inte få mer besvär än det redan är... Och försöka undvika dem i framtiden så mycket det går.

Har inte hunnit med i er konversation(badrum igen!!!) men jag säger stor kram till Frullan! Du har säkert hört det från alla andra men kanske lite semester skulle göra gott. Har en väninna som stressade massor när hon var gravid och där barnet slutade växa de sista månaderna. Läkaren sjukskrev henne för han visste att hon annars inte skulle ta det lugnt. Så ta hand om er!

Och gällande makens odugliga släktingar. Tuff sits! Jag är så arg och upprörd på de som fixar vårt vardagsrum men de är åtminstone inte släktingar och där skickar jag ut maken som den som får skälla och kräva. Själv är jag för vek och dessutom är de där grabbarna riktigt trevliga så när jag väl står där så är jag skitsnäll fast jag inte borde.

Frullan - Min bror fick en 3 200 gr stor pojke for tva veckor sedan. Han var 20% mindre an genomsnittet sex veckor innan fodseln och anledningen var antagligen att mamman var stressad. Hon veckopendlade fram till dess men blev da (sex veckor innan)sjukskriven, och det var da Hugo vaxte till sig. Allt blev bra trots att de var valdigt oroliga med.

Apropa slaktingarna ar ju saklart du och borren viktigast, men jag tycker fragan ar VAD du ska gora for att ma bast. Ibland mar man inte bast i langden av att gora som man vill eller bör, pga det daliga samvetet kommer smygande och till slut ger en skuldkanslor. Jag har sjalv enorma problem med mammas sambo. Det kan vara en ide att vara den "stora personen" i dramat. Kanske ringa upp honom och vanligt forklara att du inte mar 100%. Eller nagot liknande respektfullt. Det tror jag att du skulle ma battre av och samtidigt avdramatisera laget lite. Spanningar som kan uppsta genom spekulationer ar inte att leka med, och det sista du ska dra pa dig om borren behover lugn och ro.
Sympatikram.