När märker man av det?

Åh, det var jättekul att se hur ni alla ser ut! Och hur de allra flesta skiljde sig väldigt från den bild jag hade i huvudet, även om jag snappat upp en del om er hårfärg etc. utifrån vad ni skrivit i tråden! Fattar inte varför det dröjde så för mig att lägga upp min bild.
Nu gnäller han igen, ingen bra dag detta! Men vi ska gå ut nu, jag hoppas att de lagat hissen då den varit trasig i tre dagar! Jobbigt när man bor 3 trappor upp! Och typiskt, då det aldrig hänt förr under alla år vi bott här!

Grattis Liten (och Mindre!). Vad skönt! Nu kan du slappna av lite. Och kul att se Mindre på NUPPen snart.

Piggelin - ja jag inbillade mig att jag kunde se. Och BM lät självsäker när hon sa det. Tror det är lätt att se könet runt 19 veckor om barnet ligger i en bra position. Men säker är man väl aldrig...

På tal om sammetsask - en sk "push present" är ju helt klart en positiv bonus ;) även om jag egentligen tror att man inte bryr sig så mycket om det när den dagen kommer)

Å Grattis Moppy!!!!
Vad underbart det måste kännas att ha sett honom!!!! :) :)
Och att allt såg bra ut!

Och Grattis Liten och mindre också! Inte illa!!! Ni får fira med 12-veckors tårta!!! :)

Piggelin - började även läsa på lite om adoption igår (förutom IVF). Har bara diskuterat det lite löst men maken tycker att jag är för negativ när jag tar upp adoption. Han tar ett problem i taget...inte som mig som rusar i förväg och målar upp det värsta scenariot.

Min kollega som är gravid fick däremot ett tråkigt besked när hon var på UL för en dryg vecka sedan. Usch!!!!!! :(

De såg att barnets njure inte var riktigt funktionell. Eftersom de var oroliga över kromosomala fel så gjorde hon ett fostervattensprov men de första preliminära resultaten visade inget. Men hon väntar fortfarande på de mer detaljerade resultaten från det provet. I vilket fall så har hon nu kommit i kontakt med experter inom området så hon lät väldigt mycket lugnare nu än för någon vecka sedan.
Och OM det är så att det bara är ena njuren som det är fel på så kommer det ju inte att vara så farligt ändå. Man kan ju klara sig bra med en njure.

Men jag hde ju helt klart varit orolig för att det skulle vara något mer fel som man inte kan se nu.
Men som sagt, jag hoppas att allt kommer gå bra för henne.
Jag tröstade henne med att hon iallafall är på "rätt" ställe med tanke på hur många olika specialister och experter som finns här i NYC. Hade varit värre om hon bott någonstans mitt ute i "ingenstans". Nu känns det som om de kommer få bästa tänkbara hjälp man kan få!

Nä, nu blev jag sur. Hissen är fortfarande inte lagad!! Och nu har prinsen äntligen somnat i vagnen, hur ska jag då ta mig ut?? Ett alt. annars hade ju varit sjal/bärsele, men han kommer bli galen om jag väcker honom för att sätta honom i det nu. Visserigen är vagnen (Teutonia prestige) delbar på en hel massa sätt, men det blir ju ändå otympligt att ta nerför trapporna. Och sen upp igen. Maken gjorde det tre ggr i helgen och varje gång trodde vi skulle vara den sista.

Ja ja, det löser sig. De har öppet nu i den kyrka vi bokat för dopet så jag tänkte gå dit och spana in den från insidan, men nu får jag se om han hinner vakna så vi hinner dit innan de stänger igen. Det gör vi nog inte för när han vaknar vill han ju äta. Har aldrig känt mig såhär instängd i lgh förut!

Grattis till att ha passerat en kritisk vecka, Liten!

Och vad kul med en son, Moppy!! De är den bästa sorten!

Lappis,

jag tycker det verkar smart att ha åtminstone lite koll på flera saker samtidigt. Typ både ivf och adoption. Särskilt som det sistnämnda kan ta väldigt lång tid. Som Piggelin sa. Det är aldrig fel att hålla alla dörrar öppna. Sedan kan man ju själv välja vilken dörr man vill gå igenom. :)

Så om jag var i dina kläder skulle jag också kolla upp adoption och ev ställa mig i kö (eler hur man nu gör!) för det med eftersom jag läst att det ibland kan ta ett par år innan man får barnet. OCh nu har de väl även en åldersgräns för att få adoptera eller hur är det????? Är den 40 eller är det lite mer??

Känner igen mig själv sååå väl i dina tankar, Lappis - jag var ju mentalt inställd på både ivf & adoption redan innan vi började med bebisverkstaden - dels pga min ålder, dels pga förlusten av ena äggstocken. Man vill liksom redan från början kolla på alla alternativ, när tiden jobbar en del emot en. Vi kan ju inte hjälpa att vi inte träffat männen i våra liv tidigare I julas berättade dessutom min mamma för mig att hon kom in i klimakteriet tidigt, redan strax efter hon fyllt 40 & det gjorde mig ju inte direkt lugnare... Så nu är jag ju så grymmetacksam att det verkligen gick vägen såpass enkelt ändå för oss, efter operationseländet etc. Brås jag iofs på min mamma, så har inte hon haft bekymmer med fertiliteten innan klimakteriet - FEM barn som hon fått

Girls, lovar att jag ska läsa på lite mer om adoption. Min brors bästa kompisar har adopterat ganska så nyligen (2 år sedan)och om inte jag har fel så är hon 5 år äldre än mig och han typ 10 år äldre. Det är nog olika regler beroende på från vilket land man adopterar. Har också hört någonstans ifrån att man inte får ställa sig i kö förrän man själv är utredd och klar samt har försökt att få egna. Längtan efter ett eget barn ska inte förstöra adoptionsprocessen.