Sweet! Tack för ditt långa inlägg och din omtanke om mig (som jag absolut inte tog som någon kritik eller påhopp!)
Ja, du har rätt i att jag känner mig väldigt deprimerad. När jag kom hem från jobbet idag gick jag direkt till sängen och har legat där och gråtit sedan dess. Jag vet att det är fel, det finns ju dom som har det mycket värre! Du t.ex. som måste operera dig, och koko som måste göra provrörsbefruktning. Och alla dom som har haft både ett, två och fler missfall! Jag tycker självklart inte att det är mer synd om mig, jag kan bara inte rå för den här hemska känslan inom mig.
Jag var ju på en gyn-undersökning i oktober när min cykel hade varit på 71 dagar. Fick göra VUL och hon sa att allt såg bra ut. Dock tog hon inga blodprover och hon sa bara att återkomma om vi ville göra en utredning i framtiden. Självklart skulle jag vilja kolla upp mina hormonvärden men jag tvekar så när det gäller att kontakta sjukvården (jag är väl norrländsk i det avseendet 
).
När det gäller min man tror jag inte han är emot att söka hjälp i sig (trots att han också är norrlänning, men en väldigt otypisk sådan) men han tycker inte att vi har gjort allt vi kan än utan vill att vi försöker själva ett tag till. Men han känner ju inte samma panik som jag gör, han är mer den positiva typen som tänker "det ordnar sig snart" och ser framåt istället för att gå och älta det som varit. Han tycker det känns onödigt att söka hjälp eftersom vi egentligen inte försökt än och han tror att hans "problem" kan vara löst (p.g.a. ändrad medicinering). Och jag håller väl delvis med honom.
Sen vet jag ju att det inte är ett misslyckande att söka hjälp, det tycker jag självklart inte. Men mitt problem är väl att jag redan har stakat ut hur jag vill att mitt liv ska se ut, och när det inte blir som jag tänkt mig hamnar jag i en kris. T.ex. så skulle jag ju bli gravid på första försöket, nåja max tredje! Sen när det inte hände så... hjälp! det fanns ju inte i min värld att vi inte skulle lyckas med det! Jag hamnade helt enkelt i en situation som jag inte visste hur jag skulle hantera. Så jag är absolut inte emot att söka hjälp, men det var ju inte så det skulle gå till i min "perfekta fantasivärld". Sjukt, jag vet! Suck!
Ja, det sliter nåt oerhört på förhållandet. Vi har försökt att prata ikväll, något som vi vanligtvis är bra på, men nu hamnar vi bara i återvändsgränder. Det slutar med att vi inte förstår varann och anklagar varann istället. Han vill att jag ska prata men själv är han dålig på att öppna sig. Jag vill ju att han ska säga hur han känner det men han säger bara att han inte känner nåt speciellt. Jo, självklart är han ledsen att det har blivit så här men han ser det nog inte som ett så stort problem som jag gör. Han menar att det kan ju vara löst om en månad. Själv är jag helt uppslukad av den här hemska känslan och kan inte se så långt framåt. Att tänka positivt är det sista jag klarar just nu!
SÅ för att sammanfatta känns det nog ändå bättre att göra ett till försök och sedan söka hjälp. Det gäller bara för mig att ta mig igenom den här värsta svackan, och det brukar ju bli bättre när man har varit på botten. Det känns faktiskt redan ganska bra!
Nu blev ju detta alldeles för långt men det var väldigt skönt att få skriva av mig. Känns så skönt att du tänker på mig, Sweet, jag känner mig mindre ensam då!
