Har nu varit ute på trevlig lunch med ett par vänner och var förbi färgaffären. Han hade inte kontaktplast, men gick och hämtade en jättestor och tung pärm med tapetprover som jag knappt orkade bära hem som jag fick gratis. Det var verkligen fina tapeter med någon form av slottstema, så det var en del struktur och så. Kommer nog bli jättefina boxar med det! Så nu ska jag bara inventera lim-förrådet och sätta igång och välja vilka tapeter jag ska använda! Hurra för snälla människor!
Sen måste jag bara skriva av mig om en sak. Under skolåldern fram till mitten av puberteten hade jag en bästis. Vi var alltid tillsammans, men på nåt sätt kände jag mig alltid så underlägsen henne. Allt gick verkligen hennes väg. Hon var så mycket sötare och även om jag hade bättre betyg så var hon en suverän dansös och tog hem flera titlar (dans var och är ju även min passion). Sen fick hon första pojkvännen tidigare än jag, 6-debuterade mkt tidigare och vår vänskap blev allt svårare att hålla liv i mycket antagligen för att jag var så avundsjuk och för att hon inte riktigt släppte in mig i allt det nya i sitt liv. Hon förlovade sig och köpte hus för flera år sen. Jag var helt säker på att hon även skulle gifta sig långt innan mig, men så blev det inte. Senaste åren har vi mest haft sporadisk kontakt via mail och nåt kort ibland och så. Och nu, när jag sitter här med 1 1/2 vecka kvar till BF, dimper det ner ett flyttkort från henne där hon separerat och ska flytta till en central lgh! Jag är nog lite i chocktillstånd för inte i min livligaste fantasi hade jag väntat mig detta. Hur kunde det bli så??? Hon var ju den mest perfekta på nåt sätt och jag har alltid varit HELT säker på att allt skulle gå hennes väg resten av livet. Fy, stackars henne. Det måste vara ett enormt hårt slag för henne att bli singel vid 32. Nu sitter jag och funderar på om jag ska skicka henne ett mail, men jag vet inte alls vad jag ska skriva. Vet knappt riktigt vad jag känner heller, för jag är så chockad. Löjligt naivt av mig att bli det för sånt händer ju varje dag, men det är som att minnen och sånt som hände i tonåren och var livsviktiga då liksom kommer tillbaka igen.
Nåväl, det var dagens lilla nostalgitripp det!
Vill vara med!! Ett stort glas rött till mig, tack!