Hej i tråden!
Vilken eländig period det är här nu! På alla sätt! Plus som inte går att fira, remisser som inte skickas, nära som går bort... OCH jag har inte heller något muntert att komma med.
Jag är inte frisk än och det börjar bli väldigt stressande och jobbigt! Hade tid till BM förra veckan, men fick skjuta upp den tills idag eftersom jag inte var frisk. Är ju inte frisk idag heller, men jag ORKAR inte ändra igen utan får pallra mig dit på nåt sätt ändå. Kommer missa min gravid-yoga igen ikväll som jag verkligen vill gå på, ingen vagn är beställd fast jag går in i vecka 30 imorgon och så allt jag kommer efter med på jobbet. Det värsta är dock att jag är så besviken på maken för tillfället. Jag känner att han inte alls är så engagerad i detta med barnet. Vagnen är t.ex inte beställd pga att jag är sjuk. Jag föreslog att han själv kunde åka och beställa den för vi vet ju vilken vi ska ha och det trodde jag att han skulle, men han åkte i stället direkt hem. Vi har fått låna böcker t.ex. Du ska bli pappa och Ett barn blir till, men han har inte öppnat de över huvud taget. Till detta BM-besök skulle vi ha läst ett avsnitt om amning, han har inte läst ett ord. Jag såg en intressant artikel i tidningen om samliv efter förlossningen och rev ut åt honom och sa att jag tyckte den var bra, men den bara låg på köksbordet i över en vecka, så sen slängde jag den utan att han läst den för jag blev så ledsen varje gång jag såg den bara ligga där. Igår föreslog jag att han skulle kolla upp det där programmet kl 20 (för han gillar ju tydligen inte att läsa, så tv är nog bättre tänkte jag), men han ratade det som ointressant (Jag läste aldrig här igår, så jag visste inte själv om det var nåt att ha). Då sa jag att vi kan ju se Babyboom kl 21 i alla fall, det är inte jättebra, men jag har sett det själv några gånger, men han sa inte till när det började utan kollade en annan kanal istället, så vi missade det. Ja, listan kan göras lång just nu. Jag är så trött på att bara själv vara den som vet vad jag bör/inte bör äta, att ta reda på vad som gäller vid förkylning(t.ex. att det inte är bra att hosta, vilket jag känner i livmoderns "upphängning"), göra allt jag kan för att minska att få ryggont, inte glömma att jag måste göra en massa knipövningar för att jag redan läcker ibland, vara orolig för mina järn- och sockervärden, boka in oss på kurser osv. plus se till att saker till barnet inhandlas och göra min del i hushållet medan han bara kan lalla omkring precis som vanligt. DESSUTOM mina goda vänner, så verkar han lite besviken över att det tog sig så fort för oss, han hade sett fram emot att kampen mot plusset skulle bli spännande, rolig och lustfylld och det VET ju jag efter att ha hängt här, att så hade det faktiskt inte alls blivit! Eller hur?!
Usch, nu har jag verkligen hängt ut honom, men jag bara måste få det ur mig på nåt sätt. Jag tänkte ta upp det på nåt sätt hos BM, för han kan inte följa med dit idag (faktiskt första gången han inte ska med, så de besöken har han faktiskt engagerat sig i). Men jag är så rädd för att jag bara ska sitta där och böla. SÅ himla farligt är det ju inte, det blir lite uppförstorat när man skirver om det såhär och jag tror inte att han kommer bli en sämre eller mindre engagerad föräldrer pga att han inte är så engagerad nu, men jag är ju bara så besviken just nu. Och dessutom sjuk och nedsatt, vilket säkert gör mig känsligare.
Tack till er som orkade läsa ända hit, jag vet att flera av er har betydligt större bekymmer än jag. Vet inte heller vad jag vill med mitt inlägg, kanske höra om någon som känt/varit med om nåt liknande eller få nåt uppslag på vad jag kan göra för att förbättra situationen. Just nu känns det som att era män är så mycket mer engagerade och läser böcker och kollar program med er, vill bygga om hemma och kommer med namnförslag etc. Jag vet att min make är väldigt stressad, men har han tid att kolla på Plus har han väl tid att kolla på Babyboom???
