Ja ungefär hur länge efter det man blivit gravid dvs ägget befruktats kan man börja känna av det?
Jag känner mig illamående och har haft ägglossning för ett par dagar sedan max. Kan jag redan känna av en eventuell graviditet eller är det bara inbillning?
nu är jag fruL
För vissa tar det en stund innan det fastnar något, så släpp dina tankar om att du _måste_ bli gravid (helst igår).
Jag har två (syster + vän) i min närhet som försökte över ett år (på varsitt håll), och det tog aldrig. När de sen trodde att de inte kunde få barn och kontaktade sjukhuset för utredning så hann de inte ens komma till första mötet eftersom de hade blivit gravida precis då. När de släppt alla tankar och lite av hoppet. Så jag tror absolut att du kan bli gravid, men tänk inte för mycket på det för då låser det sig i tjottafräsen 
Njut av kärleken och sexet och så får det bli som det blir. Jag vet att det är toksvårt eftersom man vill så gärna, men du gör dig bara en otjänst.
Lycka till! *kramar om*
God morgon kära vänner!! Låter som att gårdagskvällen/natten var skräp för flera av oss, var det fullåne eller?
Själv var jag inte hemma igårkväll och fick slut på tamponger så jag fick köra med toapapper hela kvällen plus att jag inte hade värktabletter med mig (har receptbelagda, inget annat funkar helt), så jag hade mensvärk från helvetet också... Kul kväll...
Idag mår jag bättre och ska nog boka en gyntid, kan ju vara bra att göra en check-up, och hur som helst börjar mina värktabletter ta slut...
nenne: jag vet att du har rätt och att det är precis sopm du skriver. MEN att bli med barn om ett år finns inte i min värld. Så är det bara. Vi har väntrat många år av olika anledningar så jag har redan gjort mitt väntande.
fat jag vet vad har man för alternativ.
men tyvvär så kan jag bara säga att vänta ett år känns precis som att någon säger att hoppa från västerbron.
nu är jag fruL
nä jag menade inte att du skulle vänta ett år, men de jag pratar om höll på ett år med att hoppas och ligga med fötter i vädret och kolla ÄL osv men det fungerade inte ändå, och man kan inte söka hjälp om man inte försökt ett tag. Så vad jag menar är att det kan bli svårare att bli gravid om man försöker för hårt, om du förstår hur jag menar, och samtidigt mår man piss för man hoppas varje dag att man kanske kanske känner något.
De blev ju gravida när de släppt alla krav och måsten.
Det var bara skrivet i all välmening, för jag vill ju att ni alla ska bli på tjocken här, även jag själv.
När jag gick till abortpsykologen i panik efter att ha fått budet att nästa var på väg - äldsta var ju inte ens ett år! - så pratade vi mycket om planering osv.
Då pratade jag om att jag helst ville jobba och bla bla bla detta var inte planerat bla bla bla
Då svarade hon att om du visste hur många som kommer hit och gör abort på abort för att dom är "mitt i karriären" och "just nu stämmer det inte".
Nog är det som alla säger - att barn blir oftast till när man minst anar det (nåja, nåt hum borde man ju ha om man har gungeligungat och hoppelihoppat ).
Själv har jag ju aldrig vart i den situationen att jag är i planering av bejbizar, så jag vet inte hur det känns. Detta blir första gången för mig 
Det fastnade iaf vad hon sa den där kvinnan, man inser inte hur det ligger till....
Så jag vet inte heller vad kontentan av mitt inlägg är, men någon skrev tidigare t ex att "nästa mens för vi ska på fest i helgen" - kör på när ni bestämt er, vaffan det blir inte ungar direkt FAST det räcker med en liten rackare........
nenne
jag vet att du menade väl, och jag ber verkligen om ursäkt om jag lät hårt och negativ. men allt känns tugnt idag.
jag vet att de flesta har svårt att bli gravida när de försöker som sjutton. Har hört många som blivit gravida just den stund de slutat försöka.
men vi fösöker vel inte mer än att vi kanske jufsar oftare och extra de dagar när jag har ÄL. Räknas det som att försöka för mycket eller? hur vet man vad som stressar kroppen ? Får man inte ens hoppas att bli gravid, blockerar det med. Jag menar hur fan ska man kunna koppla bort alla tankar när man verkligen VILL bli gravid och det NU?
hmmmm
lyfte lugnt idag, tyänk om det satte igång ett missfall?
IGÅR menade jag!
fruL - jag har känt mig rätt avslappnat inställd till det här, inte haft sex mer bara för att det är ägglossning, inte tyckt att jag tänkt så fasligt mycket - men trots det är ju min mens helt knäpp vilket måste vara ett tecken på att jag är uppstressad över det här! Vad jag vill säga är att det mesta nog är psykiskt, jag menar vi har skrivit 51 sidor här på drygt 2 veckor bara, vi tänker nog mycket mer på det än vi vill tro...
Nej jag tror inte att det satte igång ett missfall. Allt jag har läst om missfall är att vi inte kan påverka det, det skulle ha skett ändå!
Och jag tror också att nenne bara menar väl, men det går inte att stänga av tankarna. Man VILL ju...
jessie - det var det vi kom på, att vi inte hade några ursäkter kvar! Karriären känns som en väldigt konstig ursäkt även om jag visst tänker på det ibland. Men jag är övertygad om att jag kommer att kunna fortsätta med det även med barn, utan att jobba 60-timmarsveckor! Livskvalité är ju som bekant inte endast beroende av pengar... :)
Nä..... Det tror jag inte. Don´t worry, chilla och jufsa på. Nog kan man väl tänka på det - men jag undrar om man inte blir lite blockerad... Fast vad händer egentligen då?! Blir det en hinna runt ägget som säger - i helvete här kommer ingen in! Eller vad?! Jag menar kroppen funkar ju ändå, vad vi än har för tankar i skallen... Bra fråga det där, eller hur?
När jag tog ut min spiral sa barnmorskan - oj du har visst ägglossning, så kör på nu! Hahaha... Då är visst livmodertappen svullen eller vad man ska säga - då kanske passagen för lillkillarna är stoooor?
