bröllop var det som sagt i lördags, då lilla kusin gifte sig med sin kille sedan 13 år tillbaka, i "vår" kyrka.
själva kyrkan är gammal och i trä, utan det där pampiga som så lätt kan få en kyrka att se "för mycket" ut. det var levande ljus tända på väggarna & altaret, samt i takkronorna, och i de små "vaserna" på bänkväggarna satt vitsippor.
deras färg var lila, från blommor & läppstift (mkt mer smakfullt än det låter) till servetter & dukar. brudbuketten var enkel men vacker, med mer betoning på bukett än på brud, och passade hennes person. bruden har aldrig varit vackrare - och jag började känna tårarna komma redan efter mindre än en meter.
vigseln kändes som de två, med referenser till deras intressen, med barnen delaktiga och med en annan kusin som solist.
efteråt åkte de cabbad amerikanare därifrån, även detta mkt "de", och vi andra åkte iväg för att möta upp vid festlokalen. (på väg dit gjorde vi ett stopp hemma, fästmannen & jag, för att överlämna plutten *så stilig* till kvällens barnvakt)
där serverades gott vin, god mat & smarrig tårta. där var tal, ett busigt påhitt som fick alla att skratta och mera sång från ytterligare en kusin. efteråt dansade vi till live band, den där sortens musik som såväl 50-åringarna som 15-åringarna dansar till.
så här efteråt känner jag bara att ååååh, varför är det inte kortare tid kvar för oss?
det är inget "bara" med de 271 dagarna som är kvar just idag...