Walk a mile!

Chicita - Det låter så himla jobbigt att gå runt med ständig värk... Har du alltså ont i hela kroppen, typ fibromyalgi?
Och fingeroperationen - ryser när jag läser din beskrivning!  Hoppas verkligen att det blir bättre resultat den här gången!! (För du ska opereras igen, eller?)

Jo, revbenen blir bättre men hindrar fortfarande i många situationer. Man vänjer sig ju också vid smärtan som sagt, nu har jag svårt att beskriva när jag känner av den men den finns ju där många gånger om dagen. 

Var hos min läkare igår och hon konstaterade att min utmattning slagit ut i full blom efter flytten... Blir nu viktigt att lyssna på kroppen, sova om jag är trött mitt på dagen osv. Har ibland en tendens att köra över mig själv...  

Loanne... Nja jag vet inte om jag har fibromyalgi.
Jag fick ett ben i vänster fot pulveriserat efter en häst-olycka 1996 och jag fick inte åka till lasarettet för chefen (stuteri mitt ute på landet, ingen egen bil och då hade man ju inte mobiltelefoner heller).
Så när det inte var bra dagen efter olyckan så fick jag lov att gå (på den trasiga foten) ca 500meter upp för en brant backe för att låna chefens telefon som man kunde ringa ut på och beställa taxi till lasarettet.
Foten var då så svullen att den inte gick att operera så jag fick vänta 6 veckor.
I slutänden blev det 1 år i gips, 3 operationer och 3 år på kryckor.
Och ortopeden förklarade att pga att dom måste öppna på samma ställe varje gång så har jag fått nervskador där. Nerverna har läkt ihop. Men dom har liksom som ett "filter" eller "glappkontakt" eller vad man ska säga eftersom dom passerar genom den tjocka ärrvävnaden.
Dessutom har det "läckt ut benmärg" i foten, som ligger som pelare mellan mellanfotsbenen. Så dom där bryter jag av lite då och då och då känns det som om jag faktiskt bryter foten. Det gör svinont men jag vet ju att det inte är så farligt så det är bara att bita ihop.
Dom fick inte heller det ben som blev pulveriserat att läka ihop riktigt som det skulle. Så jag har en fjädrande benbit på utsidan av foten (alltså den sticker inte ut, men om du tänker dig att du har foten i golvet så har du ju en insida (hålfoten - den del som pekar mot andra foten) och en utsida.

Om inte det var nog så har jag överrörliga leder, så mina knän är helt paj. När jag var 15 så konstaterade dom att knäna är utslitna. Jag har i princip ingen ledvätska, flera cm för långa ledband och brosket är i princip nedslitet. Men jag var för ung för att ha dom problemen så alltså kunde dom inte göra något åt det även om jag ju faktiskt har sådana problem...

Pga överrörlighet så har jag dragit axlarna ur led flera gånger.
En gång för ca 8 år sedan så drog jag ena axeln ur led på ju-jutsuträningen och kunde inte få tillbaka den på plats igen.
Ett par månader senare fick jag operationstid och opererade den.
Ca 4 veckor efter operationen så var det ingen som kunde åka ut och fylla på vatten till hästarna (mitt i sommaren), så jag tog med min superallergiska make så jag hade bärhjälp och vi fyllde på vatten.
Sen skulle jag bara tömma dropp-hinken. Den som står under kranen i stallet och fångar upp alla småskvättar som blir pga att röret är så långt så även när man stängt av kranen så efterrinner det en skvätt.
Jag tar hinken med min friska arm, går ut på gödselstacken (det var som en "brygga" utanför dörren eftersom det är utgrävt för gödslet så att man inte ska fylla upp så fort.)
När jag kommer ett par steg utanför dörren så brister en planka och jag far ner med ena benet och instinktivt tar emot mig med båda händerna.
Den nyopererade axeln tar massa stryk.
Jag sliter upp allt dom har satt fast och sliter även av det översta bicepsfästet av dom två som finns i axeln. Och eftersom det var så nyligen efter operationen så kunde dom inte gå in omedelbart igen. Så jag får en akuttid ca 4 månader bort... 
Bicepsfästet har dom inte satt fast för om dom gjorde det så skulle jag få en "karl-alfred-muskel" säger dom. Och det gör att det ibland sliter och drar  i det andra fästet så det känns som om det ska slitas loss. Och även om dom nu försökte sätta fast axeln riktigt ordentligt och medvetet göra mig mindre rörlig så har det inte hjälpt. Jag skulle behöva operera om axeln. Men om jag gör det igen så kommer dom att steloperera och det vill jag inte.

Sen har jag ett par kotor i ryggen som ligger fel och nerver i kläm där med (ichias)...

Delvis pga axelskadan och delvis pga en krock för många år sedan så är jag superspänd i nacken och det kan kanske bidra till min yrsel.

Så allt det här sammantaget gör ju att jag alltid har ont någonstans.
Speciellt i foten där mina knasiga nerver skickar signaler till hjärnan om att jag har ont fast jag inte har det...

Så när det kommer något mer som gör ont så blir det mest en känsla av "åh nej, inte en sak till"  
Men ja man vänjer sig ju. Speciellt när det är konstant på samma nivå.
Men det kan räcka med att jag slår i en tå eller skär mig på ett papper för att smärtan liksom ska blomma upp (det känner du säkert till... Lite huvudvärk - så får du helt plötsligt mer ont i revbenen?)

Ja nu får du vara jättenoga med att vila ordentligt så att du inte saboterar för dig själv  

Chicita - Oj, vilken historia!!  Och vad mycket otur du har haft!
Knepigt det där med nerver som skickar signaler om smärta fast den egentligen inte finns där, känns ju liksom onödigt... samma princip som fantomsmärtor, eller?

Förstår nu att du lever med mycket smärta, och att det "hoppar runt" på olika ställen i kroppen. Förmodar att man blir tvungen att hitta strategier för att hantera ständig värk, och det verkar ju ju ha gjort Men jobbigt och energikrävande gissar jag att det är ändå.

Jo, jag kan känna igen det du beskriver att smärta triggas av annan smärta, som att tröskeln sänks och plötsligt blir man liksom mer mottaglig. Har själv ganska ofta ont i nedre delen av ryggen, och ibland ischias, och det kan bli värre om jag slår mig eller liknande.

Nu ska det bli morgonpromenad här!  

Ja lite liknande fantomsmärtor kan man nog säga...
Och onödigt is the word  
Finns inte mycket nödvändigt i det tycker jag själv då, men kroppen säger annat  

Jodå det kräver energi, och jag kan gå från Superglad till Rasande furie på två röda om det är brorsan, maken eller någon annan jag känner väldig väl och vågar släppa fram känslorna till (om dom gjort / sagt något som jag tycker är korkat liksom  ) För till dom så orkar jag inte hålla igen. Men det går ju över precis lika snabbt som det kom. Så dom brukar bara stänga öronen och låta mig vara arg. Och när det gått över typ 20 sekunder senare så kan man prata vidare som om inget hänt ungefär 

Ha en trevlig morgonpromenad.
Min fick en ände med förskräckelse och nu ligger jag här med en darrande hund tryckt mot låret... 

Oj, vad hände på morgonpromenaden?? Darrande hund... låter inte bra!

Å, det där med att bli arg lätt det känner jag sååå väl igen! Hör förstås till min utmattningsdepression... så fort jag blir stressad (och det blir jag lätt!) så blir jag irriterad, och så går det ut över stackars maken. Det är väl som du skriver att gentemot den/de allra närmaste orkar man inte hålla igen. Här kan det tyvärr bli endel tjafs, för min man kan inte riktigt ta det sådär coolt som din... han blir sur på mig för att jag är irritabel, och så är det igång 
Men för det mesta går det över ganska fort, och vi ber varandra om ursäkt

Jag kopierar in det jag skrev på FB. Enklast så 
----------------------------------------------------------------------
Usch obehaglig händelse nu på morgonpromenaden...

Det finns minst 3 (jag tror att det är 4 eller 5) stora.. och då menar jag STORA hundar härikring. Jag är inte helt säker på rasen men dom ser ut att kunna vara Landseer(er?)...
Det är en av dom hundarna som ägarna brukar ha lite problem med för han vill gärna springa fram till Elox. Han verkar inte arg eller så, men Elox blir rädd och så fort den hunden gör ett "utfall" (i brist på bättre uttryck) så börjar ju Elox att morra och skälla och vara "farlig hund" och det gör ju inte saken bättre... Men det är alltid den hundens intresse för Elox som brukar vara utlösaren. Ibland räcker det med att hunden bara tar något steg mot Elox för att han ska känna sig hotad.

I dag var ägaren (tror jag i alla fall) ute och gick med både den och en till likadan hund och såg att vi var påväg hem. Så han gick åt sidan in på en liten bit gräsmatta för att släppa fram oss.
(Jättebra initiativ och det tackar vi stort för. Det är skönt med folk som förstår att min hund är RÄDD, inte arg). När vi var mitt för dom och jag bara hann säga Tack! Så gör den här hunden ett utfall. Och hans kompis hänger på. Ägaren kämpar för att hålla hundarna och jag skyndar mig att få med Elox därifrån för att hinna undan innan han inte orkar hålla dom längre. Elox blir självklart rädd, vad skulle du bli om en människa som är 8-10 ggr så stor som dig skulle göra ett hopp emot dig liksom? Så han börjar skälla så gott det nu går med pipleksaken i munnen. Och då tar båda hundarna i och DRAR med sin ägare mot oss.
Ägaren hänger i kopplet, faller omkull och släpas efter hundarna på asfalten medan dom springer emot oss och jag hinner precis lyfta upp Elox innan dom omringar oss.
Elox är stel som en pinne av rädsla.

Jag blir lite orolig över om det har gått bra för ägaren, men vet att det bästa jag kan göra är att försöka ta mig därifrån medan han har fått stopp på hundarna. Så jag sticker iväg några meter innan jag vänder mig om och frågar om han är ok. Han säger att han är ok, och jag hoppas att han inte är helt sönderskrapad.

Elox är ovillig att gå nu. Han är dels rädd, och hans ena tass är blöt en bit upp på hasen (baktassen alltså) så den verkar ha fått en slick eller kanske till och med en liten tuggning. Återigen, jag upplevde inte hundarna som aggressiva. Men om dom vill hälsa så kan det ju vara lite överväldigande.
Visst jag kanske skulle låtit Elox vara kvar på marken och hälsat på dom nu när det ändå var oundvikligt. Men jag känner min lilla hund. Han skulle försökt attackera dom nu för att försvara sin matte. Hur rädd han än är och då vet jag ju inte hur det hade slutat...

Nu ligger han här i soffan bredvid mig, så nära han bara kan och skakar.
Det tog 20 min att gå ca 75-50 meter. Han haltade lite lätt med sin blöta tass (tror att det mest var för att det var obehagligt och han var rädd, jag kan inte hitta några skador) och han ville inte titta hemåt, han var tvungen att ha koll på vart dom hundarna tog vägen. Efter mycket lock och pock och lite lek med pipleksaken för att försöka få honom att tänka på annat och kanske avsluta händelsen med lite rolig lek och roligt minne så är vi hemma som sagt...
Undrar hur det här kommer att påverka nästa promenad och nästa hundmöte...
Vi som hade kommit så långt med hundrädslan. Man kunde NÄSTAN passera en hund innan Elox började skälla (eller pipa snarare då han alltid bär sin leksak). Från att ha skällt 15 meter innan vi mötte någon...

Jag hoppas att det gick bra för ägaren till dom andra hundarna.
Jag är inte arg på honom eller hundarna och jag hoppas att han också ser mötet på samma sätt som jag gjorde. Två hundar som så gärna ville hälsa på den där lilla söta vovven och att vovven då blev rädd och försökte säga "kom inte hit jag är farlig"...
---------------------------------------------------------------------------------------------------

Har du förklarat för din man vilken ventil det är och varför du reagerar så argt?
Att leva med smärta är en katalysator och om man ska undertrycka all ilska också bara för att inte uppröra dom som är en närmast så kan det istället bygga upp till ett extremt utbrott.
Bättre små vredesutbrott som får gå över snabbt.
Än ett vulkanutbrott som kan vara i flera dagar där saker som hänt för länge sedan kommer fram, sånt man sparat på och irriterat sig på.
Förklara att du kanske inte ens är arg på honom på riktigt.
Det liksom bara spiller över, för att du har ont, är frustrerad och mår dålig. Och det bästa är om han kan låta dig vara arg en stund och sen kan ni prata om det när du har lugnat ner dig...  

Å, stackars Elox!! Så hemskt att bli attackerad av två bjässar på det viset!  Hoppas verkligen att han inte blev skadad, men det låter ju som att det gick bra. Fast jag förstår att du oroar dig för hur det påverkat honom psykiskt, särskilt när ni nu kommit så långt med träningen. 

Vi hade en hund som blev attackerad av någon sorts kamphundskorsning, den flög bara på och högg vår hund när vi var på väg att lyfta upp honom (den såg väl sin chans då). Det blev veterinärbesök och såret fick sys. Precis som Elox så var vår hund rädd för andra hundar innan detta, vi hade också jobbat mycket med det. Men faktiskt blev det inte så att vi fick "börja om" efter attacken, han var lite mer skraj ett tag men sen repade han sig ganska snabbt. Hoppas att det blir så för er med, förhoppningsvis är också chansen större när det är ett gott grundarbete gjort.

Tack för tipsen angående ilskan! Jag har försökt förklara, men det kanske är så att jag behöver förklara lite mer. Grejen är att han är också ganska lättstressad efter att ha levt med min utbrändhet ett bra tag nu...  Det vore absolut bra om han kunde ignorera mina utbrott lite mer. Men jag lägger lätt skulden på mig själv och tycker att jag helt enkelt borde sluta vara arg, vilket inte är så lätt...

Vi mötte hans hundkompis på nästa promenad. Hon fick ett argt mottagande och ett nafs i sidan (hon har väldigt lång och tjock päls så det ska mycket till innan han gör illa henne).
Hon är väldigt tålig och snäll, så när hon märkte att han var upprörd så försökte hon inte leka eller svara tillbaka eller något. Hon tog emot hans ilska och upprördhet och sen kom hon och frågade efter godis.
Så dom fick ett par bitar var och så var det visst bra sen  

Få se om vi ska gå ut och gå snart en vända om hon är redo.
Elox gick och la sig nyss. Han verkar helt mentalt slut stackarn. Han ville inte ens vara med och baka kaka  
Och annars vill han alltid slicka skålen och visparna.

Jag tror att det är viktigt att dom förstår varför.
Och kanske även förstå att om det är ok för mig (enligt dom) att bli arg när jag blir arg, och inte undertrycka ilskan. Så blir det kanske mindre bråk i slutänden och alltså lättare för dom   

Känner igen det där med ilska, att vara lättirriterad och ha kort stubin. Både under utmattningsdepression och som en konsekvens av kroniska smärtor.
 
Jag tror min omgivning låter mig "hålla på" rätt mycket, men herregud, de är ju inga änglar, utan vid fel tidspunkt får ju även de spelet och tappar tålamodet. Förresten så får de själva sin beskärda del av spel helt utan att det är kopplat till mina egna utbrott.
Jag tror det viktigaste faktiskt är att man kan konsatera att det inte är farligt att bli arga och att man inte behöver vara så himla rar hela jäkla tiden. Däremot är det illa om man börjar tappa respekten för varandra på individnivå. Det är ju lätt att hamna i en ond cirkel-och såklart måste det ju finnas något annat mellan de där frispelen man får. Man behöver kunna skratta, både åt eländet och åt det som faktiskt är roligt. Annars blir det katastrof tror jag.
Vår räddning är nog iallafall att vi (ärligt talat mest han) kan börja garva åt skiten tillslut. Eller, det är nog en kombo av att jag kan vara ganska vasst träffsäker medan jag skäller och beskriva eländet ganska roligt-även om jag skriker medan jag beskriver. han brukar då ganska ofta börja skratta, och då är ju idden lite bruten så att säga.
men jag skriekr och gapar mycket mer än jag skulle vilja och inte minst inför min son lider jag ofta av djupt dåligt samvete-även om jag vet att det fungerar som en ventil

Apropå ventiler, så stretar jag på med crossen därborta i grannens garage. Jag går och går och går och gör av med massor av kalorier och avverkar massor av kilometrar....

..och ute går och går jag också. Hunden fick en chock av första riktigt långpromenaden igår. Eftersom han är så himla liten är vinter inte en bra tid för långa promenader-det finns inte så himla många ställen att gå på, utan blir det 45-50 minuter så är det helt klart en rejäl promenad på vintern. förresten fryser han ju så jädra lätt, så det brukar inte vara av intresse från hans egen sida. Men igår gick vi 95 minuter och direkt efter körde jag 45 minuter på crossen-herrejäklars vad det kändes i benen idag! Inte träningsväerk, men liksom mört.
Men HÄRLIGT att det nu åtminstone är såpass mycket varmare att amn kan gå ut och att man känner att solen värmer, även om luften är kall!

Det är tråkigt att vågen inte svarar som jag skulle önska, men jag fattar ju att den här hypofyshistorien antagligen sabbar för mig där. Jag vet så väl att fokuset ska vara på själva hälsan, alltså att ha flås och vara vid god kondition när det blir dags för op, men eftersom jag ju verkligen både vill coh behöver gå ner i vikt också-för hälsans skull-så är det likförbaskat trist när det går så in i norden segt med vågen.
jag veeeet att "kasta vågen" och allt det, men jag vill ändå se den gå ner till normalare BMI. Så är det bara.
Fast, jag har ju inte satt igång någon bantning eller så, så att utifrån enbart motionen ändå ha gått av mig de där första 1,8, får väl räknas som bättre än inget även om jag hade hoppats på mer de här första fyra veckorna. Jag tänker verkligen inte späka mig i det här läget-alltså, vaffan om man inte har fler dagar i livet så tänker jag åtminstone äta både gott och ordentligt. Annars orkar jag ju inte gå heller.

Märker iallafall att kondisen börjar öka och jag börjar kommaiin i det där att jag gärna lägger till ett kvarter på promenaden för att kunna logga några fler minutrar i min träningsdagbok.

Vad ska ni göra i påsk?