Walk a mile!

Alltså apropå det här med I-landsproblem och positivt tänkande...

Jag försöker alltid se det ljusa i tillvaron, jag har alltid "det kan vara värre - det är någon som har det värre" i bakhuvudet liksom.
Jag kan rada upp alla mina sjukdomar och problem med ett leende och sen ta på mig ännu mer jobb liksom. Fast jag kanske skulle mått bäst fysiskt av att vara sjukpensionär som FK försökte få det till förut...
Det jag bestämde mig för helt enkelt var att "det är inte synd om mig". Punkt slut.
Jag har massor att leva för, många saker som är bra i mitt liv, och saker kunde alltid varit sämre som sagt...

Men sen kan jag bli skitsur för att "mitt" schampo var slutsålt på affären. Eller för att maken köpte polarkakor istället för limpa när jag bad honom köpa bröd (ospecificerat) "för det borde han väl ha förstått?"  
Ja ni vet... dom där små skitsakerna liksom.
Grejen är att när jag fått blivit arg, kanske fått gapa och skrika lite till och med... Så kan jag släppa det jag blev arg över. Det är liksom min ventil. Jag får bli arg över att maken köpte rosa disktrasor när jag ville ha blå. Jag får bli arg när blixtlåset krånglar (och kanske skälla på maken, det måste väl vara hans fel va? På något sätt... lite... kanske?  )
Min make köper det rätt av.
Han vet hur dåligt jag faktiskt mår och att jag behöver den här ventilen för att orka med att tänka positivt på alla andra sätt och vis. Och för att orka kämpa.
Och det ställer han upp på...

Mitt Ex ville ha en snäll liten tjej som tjänade bra med pengar (vilket jag inte gjorde), som höll lägenheten skinande ren så han slapp (vilket jag inte ställde upp på. Städar inte han så städar inte jag) osv. Så jag undertryckte ju ilska och frustration. Så när jag väl blev så arg att jag inte kunde hålla mig längre så exploderade jag ordentligt. Samt att jag däremellan gick runt och mådde jättedåligt. Magkatarr, migrän, värk och smärta... Och då var det svårt att också tänka positivt.

Min vändning kom när jag blev singel.
Jag bestämde mig för att se det som en chans, att göra något med mitt liv och att försöka se det positiva i allt som hände... Och tja jag har inte nått hela vägen fram men långt  

Har börjat på nya jobbet och det vore då attan om inte det ska märkas - för jag går nästan hela tiden i jobbet. Plus hundpromenader och så att jag promenerar till och från jobbet. Det MÅSTE göra skillnad med tanke på att jag i vanliga fall sitter på rumpan 22 timmar per dygn.

 

passionsblomman - jag vet inte vad jag ska skriva så jag skriver bara att jag tänker på dig och hoppas att knölen visar sig vara behandlingsbar. Kram!

Chicita: Förstår att du mådde dåligt i relationen med ditt ex, att gå runt med en massa undertryckt ilska är aldrig bra! Och tänk vad lätt det sätter sig i kroppen

Jag funkar nog också lite så som du beskriver - svårigheter som drabbar mig tar jag med något sorts jämnmod, men mindre saker kan jag bli riktigt pissed off för! Kan t ex tjurna till ordentligt när tekniska prylar inte funkar som de ska eller när jag spiller tomatsås på favoritduken... och sen blir jag sur på mig själv för att jag blir så upprörd! 

Håller för övrigt med dig om att det är jobbigt att tyckas synd om, det var nog också en av anledningarna till att det tog vääääldigt lång tid innan jag sökte hjälp för min utmattningsdepression (som jag nu varit sjukskriven för i ett halvår). 

snowstars: Perfekt ju med arbete där man rör på sig! Ja, det borde göra skillnad! Läser rubriken på senaste numret av Tara som lyder: "Leena står och jobbar 2 tim/dag - GICK NER 10 KG!" Nu har jag inte läst mer om det, men det låter lovande!

passionsblomman: Skickar styrkekramar till dig igen!

Snostars, klart det spelar roll! Jag vet att det till stor del är för att jag inte längre står och springer runt hela dagarna det blivit så illa med vikten.

Loanne, tekniska prylar som inte fungerar är bland det mest provocerande jag vet. Jag tycks inbilla mig att det faktiskt går att skrika liv i en apparat som om den bara var en trotsig unge som skulle skärpa sig och göra som jag säger åt den. Och gör den inte det, så kan jag mycket väl gå över till rena våldsamheter.

Tack för alla kramar och omtankar förresten! Det hjälper.
Jag har börjat glida över från "chock" till "reaktion" i fas tycks det. För jag har varit på ett fördjävligt brutaluselt humör och verkligen inte varit rolig att ha omkring sig. Mest arg och med inslag av panikkänslor-som när man är trängd in i ett hörn och det inte spelar någon roll vad man gör, för det finns ingenstans att at vägen. Men också någon liten skvätt av tårar.

Förr, när jag var yngre var jag bättre på att gråta ut. Det var en ventil och gav styrka. Nu är det som om jag hårdnat en del med åren och jag blir mer arg och förbannad än ledsen. jag vet inte säkert, men jag tror det är bättre att stortjuta ut allt ledset och sedan är det lite lättare. Jag vet inte hur mycket det är att vinna på att vara härdad. (ni vet sådär som man sägs bli av allt som inte dödar)

Jaja, dagens filosofiska inslag.

På det fysiska planet kan jag meddela att jag både denna vecka och förra loggat 5000 förbrända kalorier i promenader och crossande. Om det inte vore för att jag för tillfället plågas av förstoppning, skulle jag nog ha tappat något halvkilo denna veckan tror jag (men nu är det så att skit väger, bokstavligen talat, så förrän det blivit balans i min mage igen, är det inte rättvisande att stå på vågen) Som det ser ut nu, så är det i varje fall så att jag snart kapat 1,5 kg. Det är tyvärr ändå så att jag för nävarande väger mer nu än jag gjorde samma datum ifjol och det är ju trist, men vad kan jag göra annat än att arbeta vidare mot mina mål. Jag har börjat och börjat och börjat och tagit mig bra stycken alla gånger, men så på vintern tappar jag koceptet igen. Alltså har jag aldrig kommit bort från BMI "övervikt" de senaste fyra åren. Det är mitt absolut största mål.
Egentligen borde jag skita i allt med vikt kanske, och bara säga "det är hälsosamt att ha flås och muskler" och köra på utifrån det. men jag vill faktiskt också väga mindre, det är den uppriktiga sanningen. Komma i kläder. Inte få magen ivägen när jag ska knyta skorna. 

Idag är det strålande sol men bitande blåst här. Tårarna bara rann i vinden under min promenad. Idag är min vilodag, då jag inte får crossa, så jag har bara gått i normalrask takt, men ville ta vara på solen eftersom det ska bli värsta snöovädret i veckan har de sagt.
Hunden ville till sist inte gå mer, (undrar om tassarna blir lite ömma när man just klippt klorna? Eller om han bara är vinterotränad? eller lat?) så det blev inte 90 minuter utan 80, men det räckte för att passera den där 5000-gränsen för veckan.

Apropå kalorier, så är det nog bara ganska ungefärligt, för exakt vad man förbränner är ju svårt att veta utan någon mer personligt inställd manick. Crossens beräkningar, dumbbell.se eller annan info via nätet...det varierar ganska stort vad det är för uppgifter man får. Men det är ju åtminstone något att gå efter. Jag tänker att om jag bestämmer att jag ska avverka 5000 kcl enligt crossens siffror plus dumbbells beräkningar för promenadena, ja då harjag ju något att sträva efter utöver vågen och oavsett hur många kalorierna i verkligheten exakt är, så gör ju stegen och minutrarna samma nytta oavsett. Och siffran att sträva efter fungerar som en sporre. Precis som om man går med stegräknare.

Passionsblomman, vad duktig du är med motionen! Imponerad!
Verklar krångligt det där med att beräkna hur mycket kalorier man förbränner, men precis som du skriver så är det ju inte det viktigaste trots allt. Stegräknare använder jag ibland, tycker som du att det höjer motivationen när man har ett mål i form av siffror. 

Angående vikt - det är verkligen inte lätt att äta rätt hela tiden, och man får försöka att inte vara för hård mot sig själv när man inte "lyckas"! Man får väl se det som att man på längre sikt kämpar mot ett mål, och att man troligen kommer nå dit så småningom!

Att du hamnat i reaktionsfas tycker jag låter sunt - även om jag förmodar att det är skitjobbigt att vara där... Man är väl liksom tvungen att gå igenom den fasen också. Kanske kommer gråten mer och mer när du varit arg tillräckligt länge...?

Jag har nu klarat av dagens promenad, vilket var välbehövligt för jag började bli rätt tjurig och rastlös framåt eftermiddagen... Kan röra mig i normaltakt nu vilket är skönt! Men blir jag för andfådd är det inte kul, då värker revbenen när jag andas.  

Loanne, ja, man kan ju ha vilken måttstock som helst egentligen
gå en halvtimme om dagen
göra av med si och så kalorier enligt en viss träningsmaskin
ta visst antal steg
styrketräna x antal pass
cykla si och så långt, snabbt, länge...

..huvudsaken är ju att man gör det man föresatt sig-den enda vettiga träningen är ju som bekant den som blir av. Och om det är i from av promenad eller pingismatch spelar kvitta.

Ja, även jag, fast jag brukar vara dum nog att tro att bara för att jag är så himla medveten så ska jag på något vis slippa undan. Korkat! Och skrämmande nog så har du nog rätt-förr eller senare brukar man (jag) vara tvungen att ta även gråten.Gott! Det är faktiskt främsta skälet till att jag väljer utomhus och motion före koständringar just nu. jag vet att det är SÅ viktigt och betydelsefullt att komma ut och få dagljus. Kan du medicinera dig själv genom att verkligen vara utomhus varje dag, så är det jättebra! Jag har också haft utmattningsdepression och jag önskar att alla som får det också skulle få "daglig utomhusvistelse" på recept. Det är inte så lät att orka genomföra, men väldigt stor skillnad än om man fastnar inne.

haha... ja precis 
Maken kan stå och se slokörad ut här när jag blir så där fly förbannad ibland. Och mitt i all ilska så ser jag hur eländig och söt han ser ut och så börjar jag skratta.... 

Bara en ren allmän reflektion det där med dagsljus...

Jag håller med. Dagsljus kan göra underverk.
Om jag inte har orkat ut med hunden alls (eller väldigt få promenader i alla fall) på ett tag och maken fått ta alla vändor, så mår jag mycket sämre än om jag kommer ut. Oavsett hur jobbigt det är och hur illa jag mår när jag är ute.
Det känns liksom i kroppen att man orkar med mer. Man står helt enkelt ut mer med att vara lite sjuk om man får en dos dagsljus  

Ja, mannen får står ut med en del här också ibland...  Tur att vi har såna fantastiska män, eller hur?