Walk a mile!

Ja yrseln är ju en sån sak som lätt kan ta över om man ger upp. Man måste ju bekämpa den med allt man har.
Hitta sätt att ta sig från A till B på ett säkert sätt är inte det lättaste. Visst buss går ju, men man ska ta sig till och från bussen också + att yrseln kan göra att man lättare blir åksjuk.
Jag har lärt mig att jag inte ska äta precis innan jag sätter mig på bussen. Och om jag måste göra det så bör jag sitta så jag ser vägen och inte läsa en bok eller pilla på telefonen som jag brukar göra annars...

Men alla törnar i livet, alla skador har lärt mig att det inte är någon idé att gräva ner sig. För ju mer man tycker synd om sig själv - destå svårare är det att ta sig ur det hela.
Jag kan inte träna... Det går inte, jag får inte göra många saker som andra tar för "basic" och som "alla kan". Men jag tränar på mitt sätt så mycket jag känner att kroppen orkar och vill.

I går kväll upptäckte jag att jag nog hade gått och stått lite för mycket för att mina fötter och ben skulle må riktigt bra.
Men det är ju bara nu under upplärningstiden på nya (extra) jobbet som det kommer bli så här mycket dubbelpass liksom.
Sen kanske det blir max 1 gång i veckan... kanske inte ens det. Någon gång i månaden eventuellt...
Och det ska jag klara.
Jag klarar det ju nu, så även om det är på gränsen av vad som funkar för mig så går det ju. Och då ska det gå ännu bättre när det inte blir så ofta + att man ju vänjer sig med  

Mmm...man får helt sonika pröva sig fram och hitta en väg till att få sin vardag och tillvaro att fungera så bra det går.
man ska såklart inte förtränga och stuva undan sina känslor-detblir bara klämkäckt och det är (för mig) viktigt att få vara sann inför mig själv. Jag har lätt att köra på och alla andra får vara ledsna-utom jag, eller att jag tror att jag ska kunna hoppa över steg i en process. Bara för att jag vet om att det finns ska jag liksom slippa det.
Men även jag måste gråta gråten skrika ilskan och sörja sorgen-annars blir det inte något annat än ett strutsbeteende. Men  jag måste inte låta det som begränsar i viss utsträckning, bromsa hela mitt liv eller hindra mig från att drömma och leva ett meningsfullt liv.
Det svåra är att det tar tid att nyorientera sig, hitta nya vägar, kanske drömma nya drömmar och under tiden i vårt prestationsinriktade och ytliga samhälle behålla självförtroende och självkänsla. Att ranta runt i AF, FK och VC-världarna är inte precis att vara i miljöer där man känner sig så vidare värst kaxig jämt. Det krävs en hel del att ha is i magen råg i ryggen och mod i barm steg för steg så att säga.

men det är lätt att inse att man inte är ensam-herregud, de här kurserna jag gått via fk och af-det är många många som vet hur det känns var och en på sitt vis.

Jo men precis. Man får inte låsa sig vid ett tankesätt och om inte det funkar så är det kört - liksom...

Jag sa till min make (eller tja sambo var det ju då) när vi precis träffats och flyttat ihop att jag måste få bli arg när jag blir arg (vilket kan ske flera gånger per dag ibland ;) )
Och inte undertrycka det.
Det är bättre att jag fräser lite och sen är det bra. Än att jag ler och ser glad och snäll ut och sen blir det ett vulkanutbrott när det pyser över...
Och det tyckte han lät bra  

Passionsblomman: Jag hoppas verkligen att det är något som går att behandla. Det är ju lite läskigt när det rör sig om hjärnan men läkarna kan göra mycket idag. Jag hade en bekant som fick strokeliknande symptom (förlamad i halva kroppen) som visade sig vara en varböld (!) i hjärnan som de bara kunde punktera. I princip. Nu tror jag väl knappast att du har en varböld i hypofysen men..

Och ni är så kloka ni två. Livet handlar så himla mycket om inställning. Själv var jag deprimerad under tonåren (är förmodligen inte ensam om att ha varit det) och när det gick över var jag så himla glad över att kunna känna mig glad igen. Jag uppskattar att kunna skratta och försöker att se det positiva i det negativa. Nu har jag väl inte haft så mycket svårigheter i mitt liv, men jag tror att ens inställning är grunden till mycket.

Vi har haft inflyttningskalas här idag. Det var skitkul med allt folk och så men jag som alltid varit sjukt blyg - på gränsen till social fobi fast ändå inte - går igenom en väldig pärs varje gång jag ska umgås med fler än tre personer. Har varit smånervös i flera dagar och hade ont i magen innan de första gästerna dök upp. Är jättejättetrött just nu, vilket jag antar beror på anspänningen.

en hundpromenad blev det också ikväll, var skönt att andas frisk luft ;)

Du har så rätt snowstars det är ens egen mentala inställning till problemen som livet slänger ut framför en som är det väsentliga.
Om man går in med inställningen "det här kommer aldrig gå, allt är åt helvete" osv så kommer det ju att gå åt helvete. Det blir en självuppfyllande profetia.

Men om man går in med tanken "jag ska göra mitt bästa, det här kommer gå bra" så brukar det också kunna uppfyllas bara för att man tänker positivt. Även om man inte helt når målet så går man oftast iväg med känslan av "jag lyckades nästan" istället för "jag klarade mig inte, jag sa ju det" som man får om man tänker negativt...

Nu börjar det kännas i fötter och ben som om jag skulle ha gått en mil.
Jag har antagligen utvecklat ett ganglion (eller hur det stavades) på vänstra lilltån (där tån liksom sitter fast i foten så att säga). Har en knöl där som verkar vätskefylld inuti. Precis över leden.
Och jag är svullen på undersidan av foten (trampdynan) som om jag har en halv tennisboll där.

Högerfoten är inte så mycket bättre. Ont i hälen som sjutton. Öm på en punkt + att det känns som om jag börjar få hälsporre. Har varit på väg förut men det avstannade. Och på undersidan/utsidan av foten precis där den lilltån sitter fast så känns det som om jag typ skulle ha en jätteblåsa.
Jag kan liksom röra på huden på ett sätt som inte är helt normalt. Men i så fall sitter blåsan väldigt djupt...

Men det får inte hindra mig.
Försöker gå dom vanliga promenaderna med hunden (även om dom är korta, delvis för att han inte vill gå mer och delvis pga att jag inte kan gå så långt). Och så står och går jag ju mycket i jobbet också.
Skulle behöva investera i ett par riktigt bra skor att ha inomhus känner jag  

Hur går det för er andra?  

Idag ruttnade jag på att gå och vänta på vad de ska berätta att jag har i skallen och bara sitta eller gå försiktigt under tiden pga yrseln. Igår blev en nästan förlorad dag pga av huvudvärken-som är helt obarmhärtig när den är som värst. menidag hade jag inte ont i huvudet och bestämde att "ramlar jag av crosstrainern i grannens garage så gör jag väl och om jag har telefonen med mig får väl min sambo komma och skrapa ihop resterna" och sedan gick jag först en ganska rask promenad i slen med MBT-skor och vovve.
Direkt efter knatade jag över till grannen och stod på crossen i 40 minuter. Jag är mäkta belåten med  mig själv och hoppas jag ska kunna få så många dagar som möljigt där det kan fungera att gåbåde ute och på crossen. Man blir ju galen annars. men jag gissar att det kommer att behövas lite pepp och stöd somliga dagar-för det är verklgien lätt att sätta sig ner och bara deppa över hur det blir käppar i hjulet för ens mål. När man vill mer än man kan och så vidare. Men idag gick jag-hurra vad jag är bra!

Hunden däremot tycker att jag är en skurk, eftersom jag pinat honom med att klippa av honom pälsen OCH raka magen-min vita tuss till minihund blir helt ohanterlig i det här kladdföret som råder just nu på våra vägar. Alltså kapas pälsen-han ser ut som ett litet hackigt klippt får... Och han ligger borta hos husse och kikar mycket surt och förnärmat åt mitt håll.

Den minen känner jag igen (på hunden alltså). Det är min lilla vovve expert på när inte matte gör som han säger, eller när hon (ve och fasa) klipper hans klor eller tar tempen 

I går kväll upptäckte jag varför jag mått så dåligt och varit så trött någa dagar nu.
Dels har jag en förkylning på G.
Har ju inte varit riktigt sjuk på hela vintern så det är väl dags nu för en sån där långdragen vårförkylning antar jag. Men det kan man ju behandla någotsånär med KanJang 
Men så bestämde sig den där roliga "en-gång-i-månaden-skiten" att dyka upp i samma veva. Och när det kommer tidigare så får jag alltid symptom på magsjuka och extrem trötthet...
Jag smittas ju inte, så det är ingen riktig magsjuka som tur är. Men det är väldigt jobbigt dom första dagarna.

Nu när jag vet varför jag mår som jag gör så är det ju bara att behandla och rycka upp sig 

Och jag har en läkartid (angående yrseln och fortsatt utredning eventuellt) hos min vanliga läkare nästa vecka. Så då ska jag passa på att fråga om mina stackars fötter som verkar ha gett upp helt nu.

Jag har också blivit förkyld. För första gången på flera år faktiskt, så det var väl dags. Och jag är tacksam över att jag är pigg ändå, förutom att jag haft ont i halsen och hostat. Har inte känt mig trött eller febrig så jag har kunnat plugga ändå. Tränandet däremot försöker jag vara lite försiktig med så jag ska bli frisk. Igår gjorde det ont att andas så det blev två korta svängar med vovven. Idag har jag gått en vanlig promenad om än inte den längsta vi brukar gå.

Surt att vara sjuk dock då jag och sambon hade planerat in att åka en massa skidor i veckan. Han köpte nya skidor i helgen och det är sportlov.. Och sen börjar jag jobba (ska veckopendla) så då lär vi inte ha tid att åka så mycket som vi har lust nu.

Men, men, i övrigt är jag ju frisk och behöver inte utredas på nåt sjukhus eller så. Tänker på er bägge två, Chicita och Passionsblomman!

Tack snowstars 
Synd på skidåkningen, men vi hoppas att det går fler tåg så att säga.
Vad har du fått för spännande jobb som gör att du får veckopendla? 
Och ett tips - om du ska bo på hotell när du bor borta i veckorna - se till att hålla dig till en hotellkedja och bli med i deras kundklubb så fort du bara kan. 
Det ger dig fördelar, och fördelarna är knutna till dig som person så det har egentligen inte så mycket med jobbet att göra 

I dag ska jag till doktorn angående yrseln. Få se om han har tid att kolla på fötterna eller inte. Annars kan vi kanske boka in en tid för det i alla fall. 
Dom börjar bli i så dåligt skick nu att det känns som om jag kanske inte kan fortsätta jobba med det här längre om det ska göra så ont att stå och gå.
Men men, jag är inte den som ger upp i första taget...