Walk a mile!

Passionsblomman, håller verkligen med om det där med hur viktigt dagsljuset är!! Det gör jätteskillnad för mig också om jag kommer ut på dagen eller inte. Och det händer i stort sett inte att jag missar det, i alla fall inte sen jag blev sjukskriven och har möjlighet att gå ut på dagtid.

Så, då har jag gått ner till stan, shoppat lite, gått hem igen. En halvtimmas promenad plus lite vandrande runt på stan, kanske får det räcka för idag. Det var BLÅSIGT, kan man säga... men solen värmer om man lyckas hitta lä!

En stilla fundering efter dagens strumpinköp (ni vet "ta 3 strumpor betala för 2"): Hur svårt kan det vara att hitta tre (3) par ljusa strumpor om ser okej ut??!! Och hur konstiga modeller, mönster och färger går det egentligen att hitta på?? Efter en bra stunds väljande lyckades jag till slut få ihop tre som i alla fall går att ha på sig, men efterlyser mer normala, stilrena strumpor/sockor i butikerna! 
Det var dagens i-landsgnäll!  

Jepp 

Äntligen har jag och brorsan kunnat hitta tid för att åka till mammas grav.
Hon skulle ha blivit 71 år den 8/3 men både brorsan och jag har jobbat så mycket att vi inte haft tid att åka dit.
Så nu finns både en blombukett + ljus i gravlyktan igen och det känns skönt.
Lite sinnesro liksom  

Det där fick mig att tänka på min pappas grav. Den är belägen flera mil härifrån, så det blir inte så ofta jag åker dit tyvärr  
Men vet hur bra det känns när man gjort lite fint vid gravplatsen. Även om den som gått bort finns i ens tankar allt som oftast, så är det ändå något speciellt med att besöka graven. 

Kanske kan man skicka en hälsning till pappa via cyberspace förresten! Försöker: HEJ PAPPA! 

Mamma ligger i en urn-lund som det heter.
Vi har en specifik plats att gå till där hennes urna finns. Där finns också en plakett med hennes namn, och årtalen på men inget annat.
Platsen påminner om en stor rund rabatt med fina blomsterarrangemang (på somrarna) och i en av de större rabatterna finns en fontän i mitten också, men inte i mammas...
Man får inte plantera och göra såna saker själva. Man får sätta dit blommor i vaser och ha ljuslyktor under den mörka årstiden.
Och det är precis vad mamma önskade.

Hon velade väldigt mycket mellan en grav (så vi hade någonstans att gå) som måste skötas. Eller en minneslund (så vi inte blev låsta vid skötseln av en grav). Morfar dog när jag var  7 och han ville få sin aska spriden för vinden, men hamnade i en minneslund eftersom det inte var lagligt att hälla ut askan som han ville. Och mamma har alltid känt att det var skönt att inte ha dåligt samvete över att inte hinna med hans grav, samtidigt som hon var ledsen över att inte ha en specifik plats att gå till där hon visste att hans aska låg.
Så när vi fick höra om det här alternativet så var det klockrent.
Även om vi inte gör något alls så är det ändå alltid fint där. Enda problemet är väl egentligen nu på vintern då rabatterna ligger mitt på gräsytor och alltså inte skottas så man får hjälpa varandra att trampa upp en stig för att komma åt att byta ljus i lyktorna  

Chicita, fint av din mamma att planera så att det skulle bli bra för er. Minneslundar är oftast väldigt fina tycker jag, inte minst på Alla Helgona när en massa ljus är tända! 

Min pappa gick bort väldigt hastigt, och vi hade aldrig pratat om hur han ville ha det gällande gravfrågan. I vår chock kände vi nog alla ett behov av att ha en gravsten att gå till, så det blev så. Men inte en sån med plantering framför, utan en stenplatta istället där man kan ställa en kruka eller lägga något fint.  

För övrigt tycker jag ganska mycket om att gå på kyrkogårdar och titta, hamnar ofta där när vi besöker en ny stad till exempel. Har väl att göra med att vi ofta gick till kyrkogården när jag växte upp. Och sen är det ju för det mesta lugnt och vilsamt på kyrkogårdar, vilket jag gillar! 

Mamma hade nog inte planerat så mycket faktiskt. 
Men vi hade pratat en hel del om döden osv eftersom hon var sjuk under så många år. Och när vi åkte förbi morfars plats (minneslunden) så pratade vi lite om det då också....

När mamma dog så stod vi ändå där med alla beslut.
Hon var så velig, ena dagen ville hon ha det på ena sättet och andra dagen på andra sättet.
Så jag och brorsan sa helt enkelt att det hon sa sist - det kör vi på (och i vissa fall, det hon sa mest) 

Ja det är en hel del beslut att ta och mitt i sorgen tänker man inte alltid klart.
Men i efterhand när sorgen lagt sig så är vi nöjda med de beslut vi tog.
Hoppas att ni är det också...
En styrkekram till dig  

Tack för styrkekram! Skickar en tillbaka till dig!

Det var flera år sedan pappa dog, men jag tycker nog inte att jag riktigt har kommit till rätta med sorgen än... Känns ibland lite som att sorgen ska "följa ett schema", och när det gått några år ska man ha kommit över det och gått vidare. Alltså, jag känner mig fortfarande jätteledsen när jag tänker på att min pappa inte lever längre! Det känns så orättvist så jag vill bara skrika rakt ut! 

Om någon dör hastigt eller är sjuk länge innan, så är det förstås jobbigt på olika sätt. Men sorg är ju alltid sorg, och förberedd kan man nog aldrig riktigt vara. Känns i alla fall viktigt som du skriver att man är nöjd med de beslut som tas i samband med begravning o s v, och det är vi också. 

Jag kan bli jätteledsen över min farmor som gick bort för mer än 10år sedan. Eller över mammas bortgång eller andra som varit viktiga i mitt liv. Ja jag kan till och med sörja vissa djur fortfarande...
Men det viktigaste är väl att man inte låter det gå ut över vardagen.
Sorg har inget "bäst före-datum".
Alla hanterar sorg på olika sätt.

Jag har en vän som kan gå runt och sörja flera veckor innan det finns något att sörja.
När hennes mormor låg på sjukhus så pratade hon om att hon skulle förlora henne (redan ett halvår innan hon åkte in sista gången). Och det var verkligen störtfloder hon grät, man kunde tro att mormodern redan dött.
Hon var så ledsen att hon inte ville åka och hälsa på sin mormor för hon "ville inte förstöra hennes sista dagar".
Det enda som hände var ju givetvis att hon gick miste om sista tiden med sin mormor...

Hon har börjat lära sig nu. Men den tiden kommer ju aldrig tillbaka tyvärr...