Loanne skrev 2013-03-06 16:27:15 följande:
Passionsblomman (hej förresten, vi har inte pratats vid tidigare!) - läser om din yrsel, låter så jobbigt att gå och vänta på utredning och svar. Hoppas precis som Chicita och snowstars att du får så positivt svar som möjligt och att det finns någon bra behandling som kan hjälpa dig.
Hej själv Loanne!
Och tack ska ni ha alla för omtankar.
Jag fick veta i onsdags eftermiddag att det är en tumör jag har i hypofysen.
Den typen av brev hör till sorten som kan få en aningen knäsvag och de tar ett tag att smälta.
jag vill snabbt understryka att tumör är det latinska ordet för knöl och alltså inte liktydigt med cancer, eftersom det är en vanlig missuppfattning. Det är ovanligt att just hypofystumörer är maligna, alltså elakartade dvs cancer) de sprider sig alltså inte med metastaser. Däremot kan en benign (godartad)tumör tveklöst vara farlig beroende på hur den sitter, om den växer och på vilket sätt den stör.
Det som nu ska utredas vidare är naturligtvis vad för slags tumör/knöl detta rör sig om och hur man kan behandla den.
Jg ska få komma tillbaka till ögon för mer undersökning och okså "inom kort" komma till neurologen som skrev brevet. det kommer att tas prover för atts e om tumören är hormonaktiv och så vidare.
Jag kan inte göra så mycket mer än att vänta vidare precis som förut, emn pusslet läggs ju bit för bit och nu känner jag faktiskt på ett plan att det är skönt att logiken börjar stämma med alla mina olika symptom och krämpor. Det är nämligen väldigt mycket av det jag dras med som kan hänga ihop med det här. Hypofysen är ju liksom chefen över hur man mår på väldigt många sätt. Det kan mycket väl vara så att yrsel, migrän, ledvärk, muskelvärk och viktproblem, humörsvängningar, obefintlig sexlust etc etc plötsligt har en enda gemensam faktor. det börjar verka som att jag kan sluta slå på mig själv om att jag är extra klen och borde skärpa mig...
Däremot är det ju såklart en allvarlig sorts sak att hantera. Hallå, jag har en hjärntumör-ojsan jamen det var ju spännande. Lite väl spännande uppriktigt sagt.
Har varit lugn, samlad och nästan omänskligt cool hittills på resan, meninatt drömde jag en dröm som ganska tydligt pekade med hela handen på hur det allra innersta av mig känner. Jag delar med mig den:
Jag och familjen med flera är i sällskap och ska åka tunnelbana utifrån förort in till New York City. (NY är ett resmål som min son önskar. vi har pratat om att åka dit när han fyller 14, dvs om två år, så det representerar en rolig och värdefull och spännande sak)
På tåget är det spännande känslor-lite ovant när man är småstadssvensk och hur ska vi hitta och vad roligt att vi är iväg. Vi pratar lite men är lite nervösa mitt i allt vimmel.
När vi kommer dit vi ska stiga av, saktar tåget in och eftersom det inte finns några dörrar, kan man ha ett ben utanför. Så jag ser min egen fot ovanför den terracottafärgade betongperrongen. Tåget saktar in mer och mer, men stannar inte. Jag ser att framåt börjar perongen ta slut och tunneln närmar sig. Jag förstår inte varför tåget inte stannar så vi kan stiga av.
När jag tittar in i vagnen ser jag plötsligt att den är tom. Alla har stigit av utan att jag märkt det. I farten. Även min familj. Tittar ut bakåt längst perrongen med de finns inte där. Som uppslukade av jorden.
Ingen sa till mig att på den här resan måste man stiga av i farten. Jag hann inte med.
Nu finns det plötsligt dörrar på tåget och de stängs. Jag är helt ensam i vagnen och kan bara se skuggliknande figurer i de andra och vet att dem kan jag inte fråga. De är inga man kan få kontakt med. Jag tittar på min telefon, men den är stendöd.
Tåget åker vidare. Det går inte att se vart det är på väg och jag vet att jag inte kan stiga av. Jag ska åka någonstans dit jag aldrig varit förut och jag ska göra det ensam. Utan att veta hur man gör för att hitta tillbaka därifrån sedan. Och jag vet knappt vart det var jag skulle från början och minns inte riktigt varifrån jag kom. Jag vet med hela min varelse att nu gäller det att se till att klara sig.
Inte så himla svårtolkad dröm känner jag.
Ursäkta totalego-inlägg!
