Walk a mile!

Usch ja... Mobbing... Den känner jag till allt för väl 
Minns när jag satt i en snödriva en hel förmiddag i skolan utan mössa och vantar (för det hade mina "klasskompisar" snott) och hoppades på att få lunginflamation så jag skulle dö och slippa gå till skolan. 
När mamma tog tag i saken i femman och hade hittat en annan skola där jag kände en tjej och hennes lärare var villig att ta in mig i sin redan jättestora klass, så säger rektorn till mamma "Jaha men det spelar väl ingen roll om hon flyttar, det är ju hennes fel att dom mobbar henne så det kommer bara bli mer mobbing där också"...
Snacka om att mamma blev rosenrasande. Jag har nog aldrig sett henne så arg. Så mot rektorns vilja så flyttade hon mig till en annan skola. Fröken där tog striden med skolledning mm.
Så fort jag bytt skola så försvann alla mobbingproblem, jag trodde att dom mobbade mig ett litet tag, tills en av dom nya tjejkompisarna jag fått berättade att det inte alls var mobbing, jag hade hamnat på förstaplatsen på killarnas "fråga -chans -lista" 
Hur ska man förstå sånt när man bara fått motta slag och spott och hårda ord av killarna förut? 

Att barn kan vara så grymma är svårt att förstå. Men det är ju så...
Men att de vuxna som ska jobba för en bättre skolmiljö är lika grymma, DET är något som jag inte kan acceptera. Den rektorn hade jag även i högstadiet.
I slutet av ÅK8 så dränkte han sig... Jag sörjde inte, även om jag skämdes över det länge...

Matteläraren jag hade på högstadiet var ett sånt där geni, han pratade med tavlan i 20 minuter och förklarade matteproblemet och sen vände han sig om och tyckte att vi skulle göra likadant.
Bad man om hjälp så var det bara suckar och stön och blickar som allt för väl talade om hur korkad man var som inte förstod enkel ekvation...
Men sen en dag så hade han med sig en glaskanna med en liter vatten och en träkub på 10 X 10 cm och gjorde ett visuellt experiment.
Det kopplade jag, så volym kan jag räkna. Och geometri är mitt favoritämne i matte.
Läraren blev rätt chockad över att jag som annars aldrig förstod något - nu helt plötsligt hjälpte mina klasskompisar med volymräkning och att mäta yta på dom geometriska figurerna 

 

Som blivande lärare blir man så himla ledsen av att läsa sånt här. Elever som inte fått den hjälp de behöver i skolan, oavsett om det gäller skolarbetet eller relationen till kompisar i klassen.

Delar för övrigt passionsblommans upplevelse - men i idrott. Fy *** rent ut sagt (eller ja, jag censurerade ju) vad jag mådde dåligt av skolidrotten. Jag kan inte riktigt beskriva vilken ångest - för ja, det var ångest - jag fick av idrottslektionerna. Redan när jag skulle sova kvällen innan hade jag ont i magen, på morgonen mådde jag jättedåligt och lektionerna innan kröp jag längre och längre in i mitt skal. Väl på idrotten satt jag på en bänk och försökte göra mig osynlig ända tills idrottsläraren kom och drog igång lektionen. Och allt jag fick höra jämt var "men kom igen och var med då". Det går inte att förklara varför jag inte ville vara med. Det började redan i ettan med dåligt självförtroende och att jag mådde jättedåligt av att alla tittade på mig. För så blir det ju. Ska man spela boll tittar ju alla på den som har bollen. Eller ska man gå en hinderbana tittar ju alla på den som går den just då. Eller hoppa bock osv. Och sen var alla så mycket bättre än mig att det blev jobbigt därför. Det kändes ju inte bättre av att alla ens klaskompisar tyckte man var lat som inte ville vara med..

Och därför är jag så himla glad att jag lyckats komma igång med träningen. För snart ett år sen började jag träna regelbundet för första gången i mitt snart 23-åriga liv och jag har aldrig mått bättre. Men det var en lång väg att repa tillräckligt med mod för att gå dit. Och för mig personligen känns det så himla stort.

Så jag hejar på dig passionsblomman, och lovar mig själv att bli en bättre lärare än dem som du och Chicita haft i skolan!

Usch! Jag får sådana flashbacks att jag knappt orkar gå dit och tänka på det. Jag hade, under min klart värsta del av skoltiden, samma lärare i alla ämnen. Han lyckades, tillsammans med mobbarna, förvandla en glad, framåt, frimodig liten tjej till en skugga. Gympan var värst-där gick det ju inte att gömma sig. Han var dessutom stor vän av offentlig förnedring-oavsett om det var i skidspåret eller i klassrummet. jag for lika illa av  vad han gormade åt andra, som det som riktades mot mig själv. I femman fick jag min första mens. På en idrottslektion. Jag hade hellre dött än berättat det, som ni säkert förstår, eftersom flera av er har linande upplevelser. Bara som ett litet exempel på en ångestfylld stund.

Glädjen i att röra sig, att vara vän med sin kropp, att våga fråga, ta plats... nä fy fadriken, jag vill inte ens dröja vid de där minnena. Och jag är så TRÖTT på att det finns där och har fått prägla min inställning till saker så länge. Jag är sambo med en man som varit idrottare i hela sin uppväxt och för honom har det nog varit svårt att fatta vad det kostat mig i styrkesamling för att börja göra upp med allt det där bagaget. Tills han började förstå att det berör samma känslocentra som det i honom gör att bli påmind om sina läs-och skrivsvårigheter. Som han inte heller fick hjälp med.

Vi är många som har upplevt Den Stora Ensamheten genom skoltiden. Jag är så glad att det inte ser ut likadant nu, när min son går i femman. OCH jag är omåttligt stolt över att jag vågar adressera min rädsla och ta mig friheten att få vara den jag egentligen är-och göra sakerna på mina villkor utifrån mina förutsättningar.

Så, just nu försöker jag se det som att jag är där jag är-jag har inte lagt av-jag är i en pågående process och vill leva ett så sunt liv jag kan både inom-och utombords så att säga. Jag har hela tiden vetat att det blir vinter och att jag kommer av mig då-men vaddå, det ska väl bli vår igen och fågelsång va? åtminstone matar jag fåglarna (som äter i ett förfärande tempo) så att jag ska hålla liv i både dem och hoppet om att allt inte bara var en tillfällighet.

Fast, räknat har jag inte gjort idag. Jag har mest suttit i den där andra tråden. Och nu, när hunden och jag varit på promenad till ICA och köpt mer fågelmat (alltså , äter HUR mycket som helst pippijåglarna), så tänker jag äta en daim. Because I´m fuckin worth it, så det så.

Ja mentaliteten hos många lärare och skolledningar när jag växte upp var hemsk...

Men utan den upplevelsen hade jag ju inte blivit som jag blev.
Jag skulle gärna gjort om det och fått andra minnen om det gick. Men vem hade jag varit i dag då?

Nåja, motgångar gör oss starkare sägs det.
Tyvärr har jag känslorna väldigt ytligt, så det kan räcka med ett "allvarligt samtal" från en chef för att jag ska börja böla. Även om det inte var så farligt egentligen. Men det är väl något sätt för kroppen att göra av med känslomässig stress och press.
Är jag arg så gråter jag
Är jag ledsen så gråter jag (självklart  ) 
Är jag riktigt glad så gråter jag också...
Osv...
*suck* 

Jahapp det var ju det där med promenaderna...
Tiden räcker inte till helt enkelt. Jag hinner inte både rasta hunden och promenera ensam, och han vill ju inte gå några långa promenader längre. Och jag kan inte gå så långa promenader ensam heller för den delen ifall att yrseln sätter in.
Men nu under nyårshelgen så har vi varit ute och åkt spark med hunden. Han gillade att få springa lite så då gick det bra att ta lite större sträckor, och eftersom man använder andra muskler vid sparkåkning än vid promenad så fick även vi lite mer motion  

Nu är det ett nytt år, nya tag och det är bara att köra på.
Hur långt orkar vi gå i år tro?  

Det har blivit lite korta promenader nu. Kan man inte gå längre så får man ju gå oftare tänker jag 

Jag har varit hemma hos mina föräldrar på jullov och det har verkligen behövts. Den beryktade uppsatsen suger verkligen musten ur mig. Nu ska den försvaras på onsdag (antar att jag kommer börja känna någon form av livsglädje efter den pärsen - är redan supernervös) och sen ska slutversionen lämnas in och jag slipper den för alltid.

har försökt hålla igång under jul och nyår med promenader. I fredags drog mamma med mig på långpromenad. Mitt i promenaden gick vi en kilometer rakt uppför. En backe som inte är av denna världen. Jag hade så hög puls innan jag var överst att jag trodde jag skulle dö. Men det var ju himla skönt när man var där uppe. En elitidrottare med OSguld tränar uppför den backen (förmodligen inte gåendes - men ändå). Just saying.

Nu är jag hemma i stan igen. Hundpromenader lär det bli men ingen annan träning på ett tag. Träningskortet gick ut vid nyår och jag tänker inte förnya det eftersom vi ska flytta i nästa månadsskifte. Så det får väl bli längre promenader mitt i plugg, terminsskifte och flyttkaos.

Kom nyss in från morgonpromenaden med hunden. Den blev lite längre än vanligt för han hade inte ro att sätta sig ordentligt och göra nr2...
Men trots extravändan så blev det inget, kanske bara gasig? Vem vet, det är ju svårt att fråga dom likom  

Ska snart hoppa in i duschen och senare blir det en lite kortare rastning av hunden innan jag åker till jobbet för ett 3-timmarspass...

Haha, ja det är svårt att fråga de små liven.

Idag klev vi upp tidigt och gick långa rundan. Nu sitter vovven och tittar på mig, det börjar vara dags för nästa runda!

Har tagit tag i maten igen efter jul och nyår, och tycker att det går ganska bra. Har klarat mig en hel dag utan godis, haha. Får se hur länge det fortsätter så.

Imorgon ska uppsatsen försvaras och jag är så nervös att jag tror jag dör. Har till och med haft svårt att sova. Men det ska bli skönt att få det gjort, samtidigt.

Ja snart är det över. Det kommer att gå jättebra för dig, du är ju förberedd