Walk a mile!

Tack snowstars 

Härligt, då har ni gosat extra mycket nu då? 

Ja vad vi har gosat! Han har ju börjat sova på min älsklingsplats i sängen när han inte är här :P Haha, så får se vem som sover bredvid mig i natt.

Och idag plumsade vi i snö på morgonpromenaden. Jobbigt men det ska väl vara bra motion har jag hört ;)

Hehe ja här hemma blir Elox supersur när husse går och lägger sig, för då måste han flytta på sig.
Men om husse är borta på konferens eller något så lägger han sig bredvid mig under mitt täcke ändå. Ungefär som "om jag inte ligger på husses plats så kanske han kommer hem snart"...

Ja precis, tänk positivt  

Haha, såg att jag skrev fel i förra inlägget. Han har alltså tagit min blivandes plats i sängen, inte min älsklingsplats. Men du verkar ju ha förstått i alla fall :)

Ja, jag tänker positivt om att plumsa i snö. Om man inte blev så blöt skulle jag tycka det var mysigt.

Snart är det dags för dagens tredje (och sista) hundpromenad. Strax efter fem brukar vi gå. Ska bara göra några småsaker till skolan först. Känns mycket bättre att göra nu än att skjuta upp till sen. Försöker jag intala mig ;)

Oj går ni så tidigt på sista promenaden?
Elox vill gå ofta (ibland varannan timme, men kan hålla sig 6 timmar eller mer utan problem om vi jobbar). Och han vill absolut ut på kvällen, speciellt innan vi ska gå och sova. Så vi brukar gå sista vändan nån gång mellan 22 och midnatt. Ibland har det hänt att det blir efter midnatt om vi är uppe sent.
Men då blir det i princip bara ut och kissa, kanske en 15-minutersvända eller nåt  

Han anser sig ju vara kvarterets (tja landskapets) största och farligaste hund, så han måste pinka in närområdet så ofta han bara kan  

Mjo, alltså vi går ut och pinkar innan vi ska sova, men det kallar jag inte promenad. Det är bara utanför huset så han får pinka 3-4 gånger och så in igen. Funkar bra.

Vi går ungefär en timme på morgonen, en dryg halvtimme mitt på dagen och så en halvtimme kring middagen. Däremellan ligger han på balkongen och så kör vi hjärngympa som aktivering. Ibland leker han med sig själv också eller tuggar på tuggben. Sen kanske han personligen skulle vilja vara ute hela dagen :-P Men det finns det inte riktigt möjlighet till, då skulle inte jag hinna plugga så mycket som jag behöver. Eller ja, men då skulle jag behöva ta av helgerna och då umgås jag gärna med m2b.

Jag märker ju på honom om han skulle behöva mer aktivering, men det här verkar vara lagom för honom. När han var yngre gick vi oftare eftersom han blev så himla energisk mellan varven.

Aha du menar så...
Ja vi sa när vi fick ta över hunden att vi inte skulle räkna något under 30 min som promenad - utan bara rastning.

Men det har ju blivit så när man pratar med andra att man säger promenad eller "ut och gå" i alla fall, för det blir för långrandig att förklara skillnaden mellan promenad och rastning  

Hej tråden!

Jag har ballat ur.
Först en inflammation i höften, sedan långvarig förkylning satte stopp för springandet (eller, lufsandet då, men i allafall..)
Jag har börjat läsa matte-eftersom det ser rätt mörkt ut på jobbfronten på orten, så kanske man skulle se till att skaffa den där högskolebehörigheten tänkte jag, och då fattas matte. Matte är en -minst- lika stor utmaning som springa för mig, så jag har utmanat mig själv mer det senaste halvåret än jag annars gjort på väldigt länge. åtminstone i de avseendena. Två riktiga akilleshälar och onödiga anledningar till dåligt självförtroende eller att känna sig kass.

Jag är alltså egentligen inte hemma på förmiddagarna längre. Men idag är det klass 2-varning hos oss, och jag vägrar därmed att köra bil. Nog för att jag vill utmana mig med matten, men dö vill jag inte. Inte på grund av matte, och inte än.

Vågen har gått sönder. Eller, det är nog bara slut på batteriet, men det är länge sedan jag vägde mig nu. Fast sanningen om konsekvenserna av en tämligen stillsittande höst och eftergifter för godis och fredagsmys, står ändå glasklar i sin obarmhärtiga tydlighet, så det är ingen chans att lura sig. Och nu blir det jul...

...ska man hoppas på ett live efter det då, som de andra grisarna? 

Vad tråkigt passionsblomman 
Men jag förstår vad du menar. Jag trodde att jag skulle komma in i en rutin när jag jobbat ett tag, men det är så svårt när man har så oregelbundna arbetstider och sen på det en promenadovillig hund som ändå måste rastas 

Matte är mitt absoluta hat-ämne. Jag skulle inte plugga upp betygen där om jag hade att välja mellan matte och "dö" (överdriver ordentligt) 
Jag och maken pratade om det där en dag på väg till jobbet då några på radion (Rix MorgonZoo tror jag) pratade om "liggande stolen" och "trappan".
Jag blev upplärd att använda liggande stolen, så gjorde vi i Eskilstuna då.
Sen i slutet av ettan flyttade vi till Borlänge och dom använde trappan. Då ställer dom upp talen "bakvänt" mot vad vi gjorde i stolen. Så jag hade så himla svårt att tänka om, det var inte bara att ta bort ett streck på stolen för att få trappan, utan jag skulle vända på allt också. Jag frågade flera gånger om jag inte kunde få räkna på det sätt jag lärt mig, men nej. Inte...
Så redan där började mina svårigheter med matte. Alla andra ämnen låg jag nästan en hel årskurs (eller två) före dom i. Jag läste flytande, kunde skriva uppsatser (har en skrivbok från ettan där jag har skrivit en uppsats på 2 sidor och fått betyget "Slarvigt!) men jämför man med maken och hans bröders skrivböcker från ettan så låg dom alla på nivån A = APA (osv) så jag förstår inte riktigt kriterierna på mitt betyg där *hehe*
Nåja, skolan i allmänhet och matte i synnerhet är något jag har så extremt dåliga minnen av att jag aldrig skulle sätta mig på en skolbänk igen...
 

Chicita, vet du-det där om matten du skrev, hade jag verkligen lika gärna kunnat skriva själv! SAMMA! Jag flyttade också mitt i  och fick inte räkna som jag lärt mig och kunde heller inte tänka om. Dessutom har jeg ett flertal olämpliga lärare (en som just haft hjärnblödning och inte var i någon vidare form, en gammal magister som var militär och som man var livrädd för, och sedan i gymnasiet en gubbsjuk man som man adrig i livet skulle bett om hjälp eftersom han var ett äkta äckel). Räddningen genom högstadiet var en av de bästa lärare jag haft-han skulle nog vara stol om han visste att jag tagit mig an det här.
Att jag under mellanstadiet var ganska rejält mobbad och totalt utfryst, gjorde ju inte att jag precis hade mer kraft att få hjälp med mitt svåraste ämne.
Jag har så svåra minnen förknippade med matten att jag har tillbringat ett helt vuxenliv med att skjuta det så långt bort från mig som möjligt.
Att jag nu alltså helt frivilligt sitter med en bok och bara en gång hittills blivit gråtfärdig, är så stort att det är svårt för mig att förklara. Jag fejsar verkligen demoner och ser spöken i de håliga ögonen. Och vet du vad-jag har stunder då jag börjar tro att jag kanske inte är helt dum i huvudet ändå....