Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Jag har alltid ont, jag har inte varit smärtfri en enda dag sen 26/6-1996
Så om jag skulle låta det påverka min sociala sida så skulle jag nog sitta i en garderob utan varken make, jobb eller något annat ;)
Ont är bara ett mentalt tillstånd så länge man inte har skadat sig, och i så fall får man göra en mental avvägning om skadan är så allvarlig att man ska låta den ta fokus ett tag eller om man ska lägga det i ryggsäcken och gå vidare :)

Det kanske låter enkelt, men med så många års träning som jag har i att hantera smärtan så är det relativt enkelt :)

hehe... sova ett dygn lät väl inte så fel i alla fall ;)  

Jag har drag av fibro, men inte tillräckligt många aktiva triggerpunkter för att få diagnos. Har ingen vettig diagnos (om inte långvarig smärta räknas...), och mina problem kommer och går. Så jag kör på som jag alltid gjort, struntar i att jag har ont, tränar och fokuserar på de bra sakerna i livet. 

I våras/somras gick jag också på smärtrehabilitering, och det var verkligen superbra! Bara att få träffa andra som hade liknande problem var skönt, då kändes det som att jag inte inbillade mig längre. 

Långvarig smärta är faktiskt en sjukdom i sig numer...
I och med att långvarig smärta påverkar så mycket annat och ger följder så räknas det nu som en sjukdom.
(Helt färsk info från läkare, sjukgymnast och beteendevetaren på smärtrehab i Skönvik ;) )
Ja det är toppen... Bara att få känna att man inte är ensam är en så stor mental lättnad att man mår bättre bara därför liksom. :)

Strunta inte i smärtan - men låt den inte styra ditt liv.
Jag har lärt mig att om jag struntar helt i den så kommer det tillbaka och biter mig i ändan :P
Men om jag liksom "tar den med mig" och gör så mycket jag kan av det jag tycker är roligt så får jag väldigt mycket tillbaka :)  

Det låter ju inte som en sjukdom, utan bara som att man har svårt att släppa taget, typ ;) 

Jag har väldigt lätt för att grotta ner mig och tycka synd om mig själv när jag har ont. Så när jag struntar i den betyder det att jag bestämmer mig för att inte ligga på soffan och äta godis och titta på serier, utan istället ta en promenad med en kompis eller gå och träna efter jobbet. Eller cykla till jobbet! Att hålla mig aktiv bidrar till att jag får mindre ont, men när man bara vill gråta för att allt gör ont är det svårt att hitta motivationen att röra på sig...

Nä, lagom är bäst! 

Tja men det är klassat som sjukdom nu i alla fall ;) 

Smärtan får mig sällan att vilja grotta ner mig, däremot har jag haft väldigt svårt att komma överens med tanken att jag inte FÅR göra en hel del saker som jag gjort förut. Så där har jag blivit sittande på soffan.
Får man för många förbud så är det lätt att känna att nehepp då gör jag inget alls då... ;)

Precis, svårt bara att hitta det där lagom...
Jag vet inte vart det finns, vet du? ;)  

Njae, det har jag ingen aning om :P 

Behöver gnälla lite nu. Har bråkat med mina syskon av och till de senaste dagarna. Pappa fyller jämnt i sommar och vi har försökt komma överens om en present sedan i somras någon gång. Mina syskon tycker vi ska lägga en mindre förmögenhet på presenten, men jag har verkligen inte råd med det eftersom jag varit arbetslös större delen av förra året. Och nu väntar jag och min sambo på besked från vår hyresvärd om vi ska få byta vår lilla tvåa på 45 kvm mot en fyra på 90 kvm (!). Om vi får byta betyder det att vi måste lägga massor av pengar på att flytta och köpa nya möbler. 

Jag menar inte att jag hellre lägger pengar på mig själv än på att köpa något till min pappa, men jag tycker det är galet att lägga en månadshyra på en present! Och jag blir så ledsen då särskilt min ena syster bara vägrar lyssna på vad jag har att säga. Sist vi försökte diskutera slutade det med att jag gick och grät på min sambos axel eftersom jag kände mig fullständigt överkörd. 

Det verkar som att min yngsta syster (16 år) är den som kommer med vettigast förslag just nu. Hon tyckte vi skulle ge våra föräldrar tid tillsammans, skicka dem på en hotellweekend så de får rå om varandra. Jag är rörd av hur klok hon är, lillan. 

Det låter väl som en jättebra present :) 

Om dom andra syskonen vill ge något dyrare så kan dom väl gå ihop själva och lägga till något till den andra presenten så att säga. 

Typ att ni alla delar på hotellkostnaden, och så kan dom andra kanske stå för resa dit och hem samt någon finare middag någonstans för bara era föräldrar :) 

Kanske någon spa-behandling om dom tycker om sånt

Nackdelen med att vara fyra syskon är att alla har åsikter :P Nu verkar det som att vi är överens om att de ska få bo på hotell, men vi är inte överens om varken ort eller något annat. Tur det är ett par månader kvar till födelsedagen än! 

Grejen var att ett syskon tyckte vi skulle köpa en bil (!) till pappa, ett annat tyckte vi skulle köpa en åkgräsklippare. För mig som varit arbetslös så finns inget av dem på kartan, och den maxgräns jag hade sagt att jag kunde lägga på present kördes över direkt. 

Min sambo påstår att det inte är normalt att bråka lika mycket som jag och mina syskon gör, men jag har ju bara dem att bråka med, så det är svårt att jämföra :P Hans bröder är heller inte lika tjuriga som mina syskon. Eller lika explosiva... 

En bil? Jösses :O

När det gäller hotell så finns det några favoriter jag kan rekommendera :) 
(nu blir det ju bara inom "min" kedja då eftersom det är dom jag känner till bäst)

I Göteborg så rekommenderar jag Quality Hotell11 och Clarion Hotel Post. I Stockholm är det Clarion Hotel Stockholm och Clarion Hotel Sign

Clarion Hotel Visby rekommenderar jag STARKT. Och gärna ett besök på Lingården hotell & värdshus också, ca 200 meter från hotellet. Dom har en avsmakningsmeny som ligger på runt 1100:- (om dom inte ändrat) inklusive dryck och den är helt gudomlig. Nästan värt resan till Visby bara för maten :D

I Eskilstuna så skulle jag bo på Clarion Collection Hotel Bolinder Munktell, som ligger i lokalerna där Volvo BM's ursprung är :) 
Dom bjuder också på kvällsmat :) 

Eller en åkgräsklippare... Ungefär samma prisklass på båda, jag tycker de är galna. 

Jag ska spara dina tips, men mina föräldrar kan nog inte åka så långt från Västerbotten. Nu verkar det dessutom som att ett av syskonen sätter sig på tvären och vägrar samarbeta. 

Det här är anledningen till att jag inte vill ha många barn. Max två. Det ska inte vara demokratiska omröstningar för att bestämma varje liten sak, och så kommer mina barn säkert bli minst lika envisa som mig och min sambo - och då är det kört redan från början.