Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Vad här ligt amerika 

Grattis!  

För att återgå till gnäll-temat ett ögonblick. Jag har gått från fyra månaders total arbetslöshet till att nu ha ca 150 % sysselsättning. Det känns visserligen bra att ha lite inkomst igen, men samtidigt är det så mycket just nu att det känns som att jag ska krascha. För snart fem år sedan gick jag in i väggen, blott 21 år gammal, och jag är livrädd för att göra det igen. 

Hela hösten och sommaren har jag haft snudd på dödsångest för vad som ska hända om jag inte får jobb. Ingen inkomst och en sambo som försörjer oss båda innebär 0 kronor i bröllopssparande. Så nu vågar jag inte säga nej när någon erbjuder mig ett jobb... Fast jag försöker vara smart och fundera på om livet kommer gå under om vi inte gifter oss just i augusti 2014. Motvilligt har jag kommit fram till att svaret är nej, jag kan leva som sambo, jag behöver inte vara gift. 

Ni skulle bara veta hur oändligt många timmar jag gråtit över det här på sistone. Utåt försöker jag vara glad och peppad, hoppfull inför jobbsökandet men inombords känns allt bara mörkt och dystert. Min stackars sambo jobbar skift och sliter häcken av sig, och när han kommer hem får han trösta mig i stort sett varje kväll.  

Plättis: fy så jobbigt det låter!! Att åka berg- och dalbana sådär är verkligen inte nyttigt för den psykiska hälsan.

Det är lätt att med hjärnan tänka, resonera och förstå att "nej, jag behöver inte vara gift, det går lika bra att vara sambo, vi älskar varandra lika mycket ändå". Sen är det nåt heeeelt annat med 

Det är svårt på så många plan att vara arbetslös: man känner sig värdelös, ingen vill ha en, man kan inte bidra varken ekonomiskt eller göra nytta, det känns ensamt och hopplöst.... Att ramla ner i depression är varken ovanligt eller särskilt svårt.

Men du verkar ha en fantastisk sambo som finns där för dig oavsett vad som händer och vad du kan prestera. Det är guld värt. När dagen slutar är det ändå vad som händer mellan er två som är det viktiga. 

är också arbetslös sen en månad tillbaka. och nu börjar arbetslöshetsdeppen slå till.. känner mig så värdelös! kan inte bidra med något känns de som, har inget mål med något längre.. varje morgon ställer jag frågan "vad ska jag göra idag då?". visst kan jag klura ut något att göra, men ja måste ju ha lust till det också! annars är det inge roligt... och det värsta är att min sambo inte alls fattar vad ja menar.. för han är det jätteskönt att vara arbetslös.  och än värre är att jag sökt 8 jobb och inte NÅGON har hört av sig..  

Min psykiska hälsa låg inte på topp sedan innan, om vi säger som så  Och det här har inte gjort något bättre. Jag pendlar mellan "jag måste vara helt j*vla värdelös" och "herregud, fem års studier - alla borde vilja ha mig!", men hittar ingen balans i det. Och min käre sambo var arbetslös i våras och höll på att falla sönder i småbitar för att det var så jobbigt. Nu när han har ett jobb (ett välbetalt sådant, vad värre är) har han helt glömt hur det är att vara arbetslös med i stort sett noll inkomst och att bara sitta hemma och vänta på att få svar på någon av de miljarder ansökningar man skickat ut. Åtta jobb är bara början! Ju fler du söker, desto större är chansen att du får komma på intervju. Jag har skickat ut typ tio ansökningar i månaden (det kommer inte ut så många jobb i mitt yrke) och fått gå på några intervjuer. Problemet är att jag blivit så osocial av att vara hemma i fyra månader att jag inte kan prata med folk längre. Så jag ska försöka öva på att bara befinna mig i sociala situationer utan att göra bort mig. Sedan kan jag fundera på att söka jobb igen. 

Fick någon ny medicin som en del i min smärtutredning och jag har ätit den ett tag nu. Dom första dagarna mådde jag riktigt illa. Kändes som om alla biverkningar kom på en gång.

Men sen har det gått bättre.
I går fick jag dock väldigt ont i magen och eftersom jag har magkatarr och den här medicinen kan ge magsår (som en relativt vanlig bieffekt) så har jag inte vågat ta medicinen i dag. Det onda sitter kvar och det känns som en värre version av min vanliga magkatarr... så nu ska jag ta det lugnt ett tag och ta min magkatarrs-medicin istället för den här nya som är mot artros. Och så hoppas jag att det går över. Annars får jag lov att gå till doktorn... 

Mediciner är det värsta som finns. Näst efter att behöva äta medicin. 

Jag har haft ont i tio år drygt utan att få en vettig diagnos ("långvarig smärta" säger sjukvården, jag säger "no shit Sherlock?!") och provat alla mediciner som finns under den tiden. Antingen gör de inget alls, eller så pajar magen, eller så pajar något annat. I vintras fick jag en ny sort som skulle vara superbra, lösningen på alla mina problem sa min läkare. Det räckte med att prova dem en gång för att jag skulle inse att det inte var någon lösning. Jag gick runt som en zombie hela dagen. Höll i mig i väggarna för att kunna gå på jobbet. Mindes inte hur jag hade tagit mig dit, eller något. 

Nu äter jag Ipren och har som mål att klara mig utan eländet. Smärtan kan jag lära mig leva med, men inte alla bieffekter från medicinerna.

Hoppas att det löser sig med dina mediciner, det är aldrig roligt att vara beroende av något som förstör mer än det hjälper... 

Jag äter knappt mediciner alls. Jo penicellin då...

Jag har levt med smärta sen 1996, det mesta kommer från fysiska skador eller efterverkningar av skador som opererats. 
Men nu har jag hittat lite hopp. Har fått komma till en klinik som specialisera sig på personer med långvarig smärta. Där kollar dom på helheten och inte problem för problem. 
Dom utreder hur man sover eftersom det påverkar smärtan, man pratar med både läkae som kan behandla medicinskt och sjukgymnaster som jobbar med att stärka upp muskulatur eller annat dom kan göra när dom inte begränsas av max antal tillfällen osv... + att det finns beteendevetare, psykologer mm som jobbar med smärtacceptans och den ilska man har samlat på sig :)

Jag har gått i sådana grupper också, det allra bästa är just att få lära sig leva med det. Att acceptera smärtan. För någon som inte vet hur det fungerar att leva med långvarig smärta är det svårt att föreställa sig. Kroppen ställer in sig på att göra ont, och till slut är det inget som hjälper. 
Det som hjälpte mig mest var att få gå i en grupp med andra som hade liknande problem. Vi kunde utbyta erfarenheter, gnälla över medicinering och sucka tillsammans över sjukvårdens oförmåga att förstå oss.

Jag har inte kommer över min ilska och frustration än, det är fortfarande orättvist att det enda folk kommer ihåg om mig är att jag är hon som har ont. Lärare på gymnasiet, gamla chefer, allihop. Det blir lite frustrerande till slut.