jimmyojennifer: känner igen det där så väl. Självbehärskning, suget som tar över eller motivationen som tryter. Jag körde med ätardagar så jag kunde unna mig allt jag längtat efter en dag i veckan. MEN det gjorde att vågen stod still, eller snarare så ökade jag i vikt.
I samband med det hade jag en PT timme och gnällde en massa - men fick mig ett svar jag inte riktigt väntat mig. Det lät ungefär såhär.
PTn: Okej, så du anser att du är tjock som du ser ut nu?
Jag: Jaa

PTn: Men fattar du inte att det är ätardagarnas om förstör? Du äter 8000 kcal på en dag och tror att det inte ska fastna?
Jag: men, men

jag behöver unna mig nått. Det är bara en gång i veckan. Utan godis ibland kommer jag tappa motivationen. Jag sliter så hårt i gymmet etc etc.
PTn:

.......Okej -
så när du ser dina bröllopsbilder och du är fortfarande är tjock och fet, var då den där ätardagen verkligen så viktig? Bilder du har kvar resten av ditt liv vs en godisbit? Är godis så viktigt att du offrar den viktigaste dagen i ditt liv? Är godisbiten viktigare än vara självsäkert sexig och nöjd med figuren på bröllopsnatten? Om det är så du vill ha det...
Jag höll på att trilla av stolen, men det var PRECIS det jag behövde höra!
Jag tänker på hennes ord VARJE DAG! Varje gång jag passerar godishyllorna, varje gång jag öppnar munnen för att äta nått. Och när motivationen tryter så bokar jag en ny PT-timme och ber henne vara ännu tuffare :)
Så, ransaka er själva. Hur viktiga är de där kilona egentligen? HUR gärna vill du gå ner?
Låt den där sista månaden vara ett godisfritt sallads-helvete för jag lovar, tårtan kommer smaka gudomligt