TS, jag tycker det vore intressant att bena lite mera i din ilska.
Ilska och att bli uppriktigt förbannad, tror jag är ett hälsotecken och ett bevis på att man lever och reflekterar övr saker. Att man reagerar.
Men, ganska ofta brukar jag själv sätta mig (eller ofta är det på natten, när jag lagt mig som tankarna sorteras) och reda ut några extra varv med mig själv vad det egentligen är i mig som triggat igång och som gör mig arg. På djupet.
För detkan ibland finnas helt andra, och mycket mer avgörande saker lite under ytan, det som först verkade vara orsaken.
Och ibland är allt en salig-eller ursinnig-blandning av flera olika saker.
När jag läser dina inlägg, får jag felra olika intryck, som i viss mån kan ses som motsägelsefulla. Det är inte så konstigt, för det ryms ofta rätt mycket i oss och somligt är motsägelsefullt och kluvet.
Själv kan jag tex känna "vaffan, kan en kvinna i min ålder få bli gammal och tjock ifred, utan att man ska behöva kämpa för att se ut alls, och kan man få samma respekt oavsett utseende"
I samma person, ryms det jag, som verkligen skulle vilja komma i form, känna sig lite snygg-vilket i ärlighetens namn stavas ganska mycket s-m-a-l-a-r-e, för mig precis so för så många andra.
Den här kvinnan vet, att hur man blir betraktad, vilken sorts uppmärksamhet man får, hur konkurrenskraftig man blir på arbetsmarknad osv faktiskt går att koppla till vikt och kroppshydda.
Jag vet också vilka hälsorisker jag utsätter mig för som fet-samtidigt som jag vet att mina värden som just fet, var fina, till allas förvåning.
Den här klvuna tjejen, har kommit igång med promenaderna, tagit tag i matvanorna och börjat en förändring.
Jag har lämnat BMI fetma bakom mig och har inte så hemskt stor bit kvar på BMI övervikt heller.
Jag försöker använda många olika delmål, bilder och sätt att hålla en så sund och vettig riktning som möjligt och försöka se mig själv och min kropp på ett rimligt och älskvärt sätt.
Där är både BMI-skalan, måttbandet, vågen, mina kläder och spegeln olika pusselbitar. Och hur jag känner att orken blivit, tröttheten minskar, livsglädjen ökar, rörligheten kommer tillbaka, värken i knäna ska förhoppningsvis minska osv.
Alltså en helhet.
Jag tror inte själv att det vore mitt vackraste jag, att nu, 15 år senare, väga samma som jag gjorde. Men jag vet att jag inte är på en lagom vikt idag.
Och då kommer det där med storlekar. Flera av mina vänner är mellan 1,75-1,80.
De tjejerna ser ut som de toppsnäckor de är, i sina större storlekar. För det är för deras armar och ben de är sydda.
På mig sitter samma kläder illa och fult, eftersom jag inte är lagom för dem någonstans, mer än att jag måste ta dem för att få igen över magen.
Så, för min ringa längd, behöver jag koma ner i storlekar fortfarande, för att kläderna ska gå att hitta som sitter snyggt överallt.
Det spelar ju jättestor roll för hur man känner sig.
Ja ojsan-jättelångutvikning om mig själv och min egen viktresa. 
Tillbaka till det där med ilskan:
Alltså;
*jag uppfattar att du dels är skitförbannad för att din egen viktnedgång och uvarande vikt känns nedvärderad av dem som själva är smalare och lättare än du?
Det kan jag förstå, eftersom jag också blir provocerad av att folk jag själv anser redan hur fina som helst i kroppen, dels inte fattar att de borde vara nöjda, dels faktiskt själva tror på att de skulle vara tjocka.
Men, då var det ju det där med att allt är relativt. Jag inser ju, att det inte deras fel vart jag själv är och kämpar. Och jag kan också tycka att det väl är tur att de själva tar tag i saken innan det går lika långt som det gjorde för mig. De har större chans att slippa uppleva fetma och hur dåligt man mår där. Vilket i varje fall jag gjorde.
Och det är , när jag själv rannsakar mig, nog bättre att bli arg på all retuschering och den falska bild som vi hela tiden prackas på, av hur vi kvinnor egentligen ser ut. OCH att den dessutom är så snäv att folk faller utanför snygg-ramen hur man än ser ut, smal eller tjock, vilket som. Även de flesta helt normalviktiga. Vilket verkligen är sinnessjukt!
I det här fallet, behövs ilska , diskussioner och debatt-för vi behöver fundera över hur vi ser på oss själva och varandra och vad det är vi strävar mot för ideal egentligen. Där anser jag det gott och bra att trådar startas och debatter kommer igång.
*jag uppfattar också att du är väldigt arg på enskilda personer som haft mage(! haha) att skriva i din tråd fast dinte tycker de har där att göra.
Den ilskan, kanman ju iofs uppleva, men just här, så är det nog så att din egen trådstart hade kunnat formuleras på ett annat sätt. Här är det också svårt att se, om du är mest förbannad på de här tjejerna för att de borde fattat att de är smala -i dina ögon-eller för att de gjort intrång i din tråd?
För om du vill att de ska se sig själva med andra ögon, så tror jag du lättare uppnår det utan att skälla ut dem. Ett försiktigt förslag.
* Sedan undrar jag om det inte egnetligen är så att du är arg arg arg på, att där du är nu, inte "duger" i smahället? Att du inte kan få känna dig fin, sexig och glad, utan att andra förminskar dig? Eller förstorar dig kanske?
Och då kommer frågan-måste man göra förmildrande och lite rara snälla omskrivningar som jag anser att ordet MULLIG är, för att man ska få vara bekväm vid nen viss storlek?
Varför vore det egentligen förnedrande att ha en tråd för vissa storlekar eller om den hette Feta brudar och våra klänningar? För frågan är då, KAN man och FÅR man i vårt samhälle idag, vara fet och nöjd? Fet och vacker? Fet och sexig, respekterad, lycklig och må bra?
OM man får och kan det, så borde ordet FET inte vara ett tillmäle eller något nedvärderande, utan man borde kunna kalla saker vid deras rätta namn. För, jag tror vi kan konstatera att de flesta av oss uppfattar ord som mullig som något man använder för att inte kalla någon det fula ordet fet-även när den är fet.
Nu tror jag att det ligger så oerhört mycket moral i just vikt idag, att det inte alls är så vi har det.
Det skulle vara jätteintressant att höra ifrån dig idag TS, dagen efter du blev så arg, och se vad du tänker omkring alltihop idag.
