Jag förstår att vem som helst kan känna sig mullig, tjock, whatever om man t.ex. just har gått upp i vikt och är rundare än man är van vid. Och jag fattar att det är jobbigt om man är van att ha storlek 34 och nu behöver ha 38. Man har t.o.m. rätt att gnälla om att det inte känns bra.
Men för mig finns det en gräns, när det inte längre handlar om att inte se ut som man skulle vilja, utan om att liksom hamna utanför allting. En ganska tydlig sak är när det inte längre är någon idé att ens gå in i mindre klädbutiken utan man vet att man måste hålla sig till KappAhl, Lindex och Åhlens (och "tjockisbutiker som Big&Trendy). Då har man ett annat slags problem - ja, det är jobbigt att vara tvungen att välja en annan storlek än man är van vid, men det är faktiskt kvalitativt annorlunda när man öht ihte kommer i ett enda plagg i hela affären.
Jag var smal fram till 25-årsåldern ungefär, så jag vet en del om skillnaden. Som tonåring var jag på gränsen till underviktig, men upplevde mig själv som tjock, som så många gör.. Därför blev det ganska konstigt i mitt huvud när jag gradvis växte i den bild jag hade av mig själv - min självbild ändrades inte utan blev bara mer korrekt. Det som var svårt att ta in var att förut när jag kände mig så här tjock kunde jag ändå på något magiskt vis komma i en 36, men plötsligt gick inte det längre trots att jag inte kände mig annorlunda.
Jag tror många har upplevelsen att ha känt sig hopplöst tjocka, fula och feta som smala tonåringar, och ett antal år och kilon önskat att man hade fattat att man var smal och kunnat njuta av det. Jag har haft den upplevelsen i flera led - när man sitter i en säck i 50/52 (för ni ska inte tro att det görs särskilt mycket snygga kläder i såna storlekar) drömmer man om när man var en pigg och slank 44:a, men när man var en pigg och slank 44:a grämde man sig bara över att inte komma i en 38:a.
Jag tror inte någon har gått in i "mulliga brudar"-tråden för att jävlas. Jag tror att de inte fullt så mulliga som skrivit där (jag tror inte de tidigare inläggen här syftar på dig Oniq) faktiskt identifierar sig som mulliga och inte ser att det finns en skillnad mellan deras mullighetskänsla och hur det är för oss som har svårt att överhuvudtaget hitta ett plagg som är fysiskt möjligt att komma i. Jag kan uppleva det som en smula egocentriskt av dem, men inte avsiktligt elakt.
Tråden i fråga handlar ju om mulliga brudar, och det är såklart en definitionsfråga vad man menar med mullig. Kanske borde den ha hetat "smällfeta brudar" om man ville vara tydlig med att den bara riktar sig till verkligt överviktiga brudar?
För som sagt, man får en helt annan uppsättning problem när man kommer över storlek 46 ungefär. Jag har t.ex. varit med om att ha varit och provat en massa klänningar i en butik och det slutade med att ägaren skakade på huvudet och gav mig numret till en sömmerska som kunde skräddarsy en klänning åt mig. Det var alltså inte en fråga om proportioner eller vilken modell som framhäver vad, utan att inte en enda klänning i butiken nådde runt mina höfter utan att strama. Sånt är betydligt mer knäckande för självkänslan än att man inte gillar siffran på en lapp inne i klänningen.
Men man måste nog vara tydlig med vad det är för situation man pratar om, och inte skälla på folk som inte omedelbart förstår att de flesta pratar om något annat än den upplevelse man själv tycker är lite besvärlig.
Verkar vara just "38:orna" som tagit åt sig som värst.