Darling Daisy skrev 2012-02-10 22:38:34 följande:
Det där med vikt är intressant!
Jag är 170 cm lång. När jag gick i gymnasiet vägde jag typ 63 kg och tyckte att jag var en jätte. Jämförde mig med tjejer som var nån dm kortare och pinnsmala...
Sen pluggade jag, gick upp till typ 85 kg. Då tyckte jag att 63 kg var jättesmalt
Gick ner till typ 68 med VV och kände mig som en gudinna. Fasiken vilka snygga kläder jag köpte!
Sen flyttade jag "hem" och hade det riktigt j-la jobbigt ett tag. Min pappa var sjuk (fick en stroke) och jag fick tampas med både hans personlighetsförändring och mina idioter till släktingar.
Detta plus att jag jobbade 10 mil från hemmet, gjorde att jag gick upp alla kilon igen.
Sen flyttade vi, min pappa gick bort och jag blev gravid: tadaaa - mer än 100 kg!
Sen hade jag tyvärr inte sån tur som alla säger: "när du ammar så fullkomligen ramlar kilona av dig" ... Jo, tjena! Jag gick ner till typ 95 kg på ett halvår. Sen gick jag ner magra 5 kilo till m VV... Min kropp verkade reagera tvärtom mot alla andras under amningen.
Förra våren testade jag GI/LCHF och gick ner 15 kilo på några månader. Nu har jag nog gått upp det mesta igen. Har varit en jobbig höst.
Min poäng: snacka om att vikten beror på hur man mår!! Jag har dock aldrig haft sån tur att jag förlorat vikt när jag mått dåligt...
Gud vad skönt det är att höra att det är så många som har ungefär samma problem!! DD: jag har nästan precis samma upplevelser, bara det att jag gick upp till ca 85 kg till mina 168 cm när jag kom in i puberteten, dels hormoner antar jag + en flytt och att jag blev ganska ensam och satt hemma under den perioden....
När jag var lite över 20 så började jag träna och sen höll jag på med kampsport jätteintensivt under flera år, då vägde jag som minst 58 kg. Jag kan ta fram mina jeans från den tiden ibland och tänka Fa-an vad smal jag var...! Men ändå så tyckte jag att jag var jättetjock och hade valkar!!! För i huvudet så var jag fortfarande lika stor som jag varit under högstadie-gymnasieåren....
Sen följde några år med intensivt jobb och resande i olika delar av världen = ingen träning + kassa matvanor och när jag träffade min sambo så vägde jag återigen ca 70 kg... På sätt och vis så kan jag ändå känna att det var skönt att vi inte blev tilsammans när jag var som smalast för då vet jag liksom att min sambo älskar mig ändå, även om jag har trivselvikt... (vet inte om nån förstår hur jag menar, men så känns det!)
Men min sambo älskar mat och är smal som en pinne, så vips var det 5 kg till i sambofetma!
Lyckades gå ner till 68 kg i höstas, men sen kom julen och jag tappade greppet lite och motivationen, och nu är vågen över 70 igen

Men samtidigt, så har jag nog aldrig kännt mig så tillfreds med min kropp som nu, tycker jag är helt ok, visst lite småskavanker, men inget som jag får ångest över... Det är bara den där principsaken att jag vill ner till 65 innan jag gifter mig!!