Hihi. Fälga ligger och sover hållandes i sin ena fot. 
Jag försöker hämta mig från gårdagen (här kommer ett ego-inlägg med gnällig ton).
För en tid sedan bestämde vi att jag skulle ta med tvillingarna och följa med pappa till hans släktträff. Mamma kunde inte och maken hade annat för sig. Vad ska man säga? Det verkade som en bra idé då. Det skulle vara så många där som kunde hjälpa mig att ta hand om barnen. Jag oroade mig för att det skulle vara jobbigt för mig om de drog iväg med barnen åt olika håll, så att jag inte kunde se båda hela tiden, men tänkte att det kanske skulle vara dags att vänja sig vid att låta andra se efter dem en liten stund. Hah.
Det visade sig att ingen av dessa tilltänkta barnpassare dög åt parvlarna. Den av barnen jag inte höll i började gnälla och jobbade snart upp sig till hysteri. Så blev det bebisbyte. Och så upprepade sig allt igen och igen.
Jag snabbfikade, när alla andra fikat, på farstubron hållande Fälga som lugnat ner sig, oroligt lyssnande på Axel som skrek som besatt i sin morfars famn. Så blev det bebisbyte, men först efter att jag spillt saft på mina byxor.
Middagen åt jag tillsammans med parvlarna i ett kontor som hörde till lokalen. Ensamt, men lugnt och tyst, i alla fall en stund. Och jag fick i alla fall i mig mat.
Jag kände mig helt slut. Framåt kvällen beslutade jag mig för att kvällsmata barnen hemma hos mina föräldrar för att det skulle ta för lång tid att åka hem när barnen kunde bli hungriga När Som Helst. Skönt att mata dem där, tänkte jag. En van miljö, och så mormor, som så ofta matat dem och som de känner väl.
Men det visade sig att inte ens mormor dög och jag höll på att bryta ihop. Stressammade Fälga, för att sedan lugna ner Axel så han kunde äta medan Fälga återigen eldade upp sig.
Äntligen på väg hem skrek Fälga så att hon överröstade stereon och det gick inte att stanna förrän efter två-tre mil.
När vi burit in dem vaknade de och var på väg att elda upp sig igen, men då tror jag de såg att de var hemma och att de blev glada över att se sin pappa, för de kom liksom av sig.
Någonstans blev det väldigt fel för de vanligtvis harmoniska småparvlarna. Nu tror större delen av släkten att det måste vara sjukt jobbigt att ha tvillingar.
Då har jag testat en heldagsutflykt utan maken. Det var inte så lyckat. Behållningen var att vi träffade en söt ettåring, som är tvillingarnas fyrmänning (som det heter här uppe) och som dessutom bor i samma by: en blivande klasskompis. Att Axel utbytte funderingar med mammas hund var också skoj (väldigt liknande läten faktiskt 
).
Idag ska vi ingenstans.
