Hej och kramar tillbaka, Ninnis och Hvidis. 
Ninnis, man har inte hittat något än som förklarar min värk. Proverna för ärftlighet på reumatism var tex negativa. Men läkaren säger att "ibland hittar man ingen riktig förklaring till värken, vilket inte gör den mindre verklig för den sakens skull, utan vi måste ändå hitta vägar att hantera den och även acceptera att livet förändras och man kanske måste hitta nya vägar yrkesmässigt osv"
För egen del ligger mina tankar mycket runt hur otroligt dumma arbetsförhållanden jag haft, där jag lyft, stått och gått, frusit, stressat och slitit arsle under de mest korkade förevändningarna, som att jag inte vill att någon ska kunna säga att jag inte pallar trycket.
Well, numera talar kroppen själv om, högre än förut, att den inte pallar. Jag tror helt enkelt gränsen för vad som går att bortse ifrån är nådd. Alla signaler hittills, har jag bara viftat bort. Mest för att jag är otroligt rädd att jag ska upptäcka att jag har liknande värk som den min mamma har. Eller mina systrar, eller farmor...Jag har ju sett hur det påverkar dem, deras ekonomi, deras möjligheter och hur de mår. Dvs, det man är mest rädd för, är lätt att stoppa lååångt in i garderoben och så säger man "Jo, man är väl lite stel och har lite huvudvärk, men det har ju alla"
Trots att man egentligen ganska länge hört den där svaga lilla rösten som försöker säga att man kanske ska försöka få någon ordning på vad som händer och vad man kan göra åt saken.
Kanske får jag om några år eller så, en rätt diagnos på vad det är-eller inte. Ingen jag vet om, som fått kronisk värk har fått svar snabbt. Allt sådant brukar ta lång tid och flera olika läkare, experter och specialister, innan man tillsut träffar den som hittar rätt bland alla alternativ som finns.
Under tiden får jag försöka ta hand om min kropp så gott jag kan, se möjligheter och förutsättningar, tänka kreativt och leva så fullödigt jag kan. Och anpassa en del i tillvaron efter verkligheten som den är nu.
Bara ännu en av alla faktorer i min tillvaro av vägskäl och ovisshet.
Jag kan stilla konstatera att jag står med hull och hår mitt i en livskris av monumentala mått. Kris betyder inte bara katastrof, utan också möjlighet-det har ni säkert hört, men den kräver sin kraft och den formar om en lite i taget. Det gäller att hänga med själv på vem det är man vill vara och bli. Vissa korsningar är tydligt skyltade och man kan fundera, välja och så gå åt eget håll. Andra stigar finner man sig plötsligt på, utan att man fattar hur man kom dit, och verkligen utan att ha valt i någon medveten mening. När är man vilse? Och gör det något om man är det en stund?
Kanske, bakom nästa buske, får man syn på havet och en strålande soluppgång, bara för att man råkade gå åt ett håll man inte ens visste fanns...
Just nu är jag här. Natten är full av myggsurr och bruset från vattenfallet. Hunden suckar och gläfser i sömnen. Sonen har sparkat av sig täcket-det är varmt, alldeles för varmt för täcke och kudden klibbar mot kinden och håret i tinningen är fuktigt av svett. Sambon sover han med. Imorgon ska vi vara i trädgården. Jag ska laga fiskgryta och vi ska äta den och dricka vin och kanske gör jag rabarberpaj. Det får räcka att veta det nu. Allt det andra får komma nästa dag. Eller nästa. En i taget.
Godnatt söta trådtjejer. Hoppas era kuddar är svala och natten rofylld för er alla.
Kul att "se" dig i all fall, även om jag helt och hållet förstår att du prioriterar att lägga din tid på familjen, hemmet och dig själv.
