Välkomna till Tivoli Empatia!

ja jag var så galet sugen på räkor och aioli.. men men.. får se vad dom säger i affären i morgon. Sambon smakade på en och dom smakade inte konstigt men dom har en väldigt säregen doft.. 

nu leker sambon och T för fullt, jag njuter av att diska och plocka lite eftter 2 intensiva dagar med henne..

Och så ringde svärmor och frågade om jag kände något ännu.... kommer snart sätta meddelande på svararen och tala om att vi hör av oss när vi är hemma  inte till dom dock eftersom dom skall passa T men till andra .. Men jag hoppas den kommer i helgen.. den har sjunkit ned mer idag iaf känns det som... 

BS, jag har inboxat dig!

Fy vad trist med räkorna Smint, men det känns inte värt att riskera att bli dålig.

Själv väntar jag på att maten ska bli klar. Köttfärsås och spagetthi, ingen fredagsgourmet kanske, men helt ok ändå .

Det luktar gott i alla fall, så jag tror att det blir gott .

Men snälla rara, kan vi sluta diskutera mitt namn så att hela världen förstår vad det är?!

Mätt på köttfärssås, det var gott, och glass till efterrätt.

Var hos BM idag för akupunktur, och fick även provsvaren, vilka inte visade på någonting.

Det var ju bra, men samtidigt undrar jag ju varför det kliar så.

Och så bröt jag ihop och började lipa som en tok när hon började sätta nålarna. BM undrade så klart varför jag grät, men inte fick jag fram något att säga, utan allt bara blev helt övermäktigt. Till slut lyckades jag lugna ner mig tillräckligt för att hon skulle kunna sätta alla nålar och så kunde jag nicka till svar när BM föreslog att vi kunde prata när hon skulle ta ut nålarna istället. Maken var med idag och han fick sitta och hålla mig i handen i nästan en timma medan jag låg med nålarna och tårarna rann.

Jag är sååå trött på att ha oooont. Jag är trött på att inte kunna röra mig, att inte orka göra någonting . Det är jobbigt att det kliar,  och när hon sa att provet inte visade någonting så var den första tanken  som  jag fick "tänk om hon tror att jag ljuger". Att jag bara gnäller. Jag kanske bara är världens mest överkänsliga? Jag kanske inte har så farlig foglossning egentligen? Normala människor hade fortsatt med sitt liv som vanligt, men jag klarar knappt av att gå? Och dessutom så kommer de där svarta tankarna som ett brev på posten, och jag klarar inte av att säga vad jag tänker. Jag kan inte. Jag borde vara van kan man ju tycka, men vissa saker som jag kan säga i enrum med min kurator, klarar jag inte av att säga inför någon annan. Jag klarar inte av att skriva det heller för den delen, jag har försökt, men det går inte.

Det där om att jag kanske bara var överkänslig lyckades jag i alla fall hulka fram till maken och han sa att han var övertygad om att jag hade minst så ont som jag visade. Och jag känner ju att jag har ont, men ibland börjar man tvivla på om det verkligen är så, eller om man bara håller på att bli galen?

När BM kom tillbaka så hade hon lite olika frågor om hur hon skulle kunna hjälpa mig, till slut kom vi i alla fall fram till att vi skulle avvakta och hålla oss till den ursprungliga planen, dvs på tisdag ska hon kolla om tappen mognat något, och då får vi diskutera en ev. igångsättning.

Och som ett tillägg till namndiskussionen kan jag tillägga att det namn som maken gillat mest numera inte är aktuellt efter det att vi såg på FB vad våra kompisar gett sin dotter för namn. Så kan det gå.

Kanske skull lagt in en varning om egognäll innan det inlägget.

Vilka fina klockor ni har .

Muggles, ha så trevligt på övernattningsresan! Och vecka 22 redan .

Andras graviditeter går verkligen snabbare .

Liten, blev det köttfärssås som fredagsmiddag hos er också?

Oupsie - Jag förstår (tror jag) lite hur du känner, jag var helt nerkörd psykiskt under graviditeten med S, det blev inte alls som jag tänkt mig och jag fick krämpa på krämpa och jag försökte kämpa på, men det är ju så tungt när kroppen protesterar för fullt och psyket inte är topp. Jag skrev inte så mkt här inne om det eftersom jag kände att jag "inte fick klaga", men jag mådde sjukt dåligt psykiskt vid flertalet tillfällen, jag bara låg och grät. Jag tyckte tyvärr inte alls det var roligt att vara gravid   Sen att jag blev stor som ett hus gjorde inte heller saken bättre, jag kände mig så ful och oattraktiv och kroppem begränsade mig. Det var tufft. Det sjuka är att jag fattade aldrig hur dåligt jag mådde förrän efteråt, jag fattar inte att ingen hjälpte mig, men jag var nog duktig på att dölja mkt utåt och maken visste väl inte hur det skulle vara. Barnmorskorna på förlossningen blev lite chockade när de såg vilket skick jag var i (kroppsligen)   Så jag är iaf glad att höra att du lyft problemet och att ni jobbar aktivt med det. Bra att både maken och BM verkar vara bra. Vad jag ville säga egentligen är att du är inte ensam! Och man måste inte tycka det är roligt. Min BM sa till mig att majoriteten av alla kvinnor hon träffat på tycker det är jobbigt att vara gravid, men det är inget man pratar om. Allt ska ju vara så rosa, fluffigt och gulligt *spyr*

Sen är det värt det, jag lovar! Tom jag som blev blåst på konfekten tyckte ändå att de där månaderna av lidande var så värt det när jag fick se S Att något så fint funnits i mig. Och min enda tvekan att bli gravid igen var egentligen om psyket skulle palla med att förlora ett barn till.

Hoppas inte jag har skrivit något tokigt nu, i sådana fall ber jag om ursäkt redan nu, jag menar bara väl! *kram*

Men Oupsie, inte hon bit-i-hop-vännen? Hon som ni berättade namnen för, för att de inte skulle ta något av dem?