Välkomna till Tivoli Empatia!

PB: jag har mått dåligt själv och vet i viss mån hur du menar med restaurangbesöket. Jag har kanske inte mått lika dåligt (tex aldrig fått panikångest) men jag vet precis hur man känner när man är deppig; man orkar inte gå ut och träffa folk. Fast det är ju då som man som mest behöver det. Och alltid när jag blivit tvingad trots att jag känt att jag absolut inte vill, har jag efteråt känt att det varit bra. Men det är klart, är du rädd för en panikångestattack så är det kanske mindre kul...

Snorkis: nu var jag inte där så jag hörde läkarens tonfall mm. Men det han sa - som du berättar - låter för mig som att han försökte tala om att ni kommer att få extra omsorg. Det kanske var klumpigt uttryckt "att det inte behövs" men jag undrar om han inte sa det för att ni inte ska känna att de extra kontrollerna beror på ngn ökad risk? Hur känner du - blir du lugnare av att gå dit för extra kontroller el av att strunta i dem? Det är ju det valet du har, du kan ju faktiskt avstå (eftersom det inte finns ngn ökad risk). Tråkigt att han kändes så oempatisk! (Men jag tror inte det beror på att han är man. Jag mötte flera väldigt empatiska manliga läkare på gynakuten förra hösten!)

Snorkis, fy fan för den tid du måste igenom nu innan du når fram bortom rädslan och all vånda! Det finns ju verkligen ingen genväg eller något annat sätt. En graviditet är så lång och väntan omöjlig att kringgå, punkt slut. Jag önskar dig verkligen vårdpersonal längs vägen som du får känna att det klickar med. Det betyder så mycket. Vilken vecka är du förresten i nu?

Jag har remiss till en psykolog, men den skcikades ju precis innan jul, så med alla helger och allt, så tar det lite tid. Jag är väl så att säga mitt i brytet kan man väl anta. Och tja, det är kanske lika bra att bryta ihop ordentligt då, när man ändå håller på menar jag. Så kanske jag kan vara normal i tio år till sedan, tills nästa livskris...När´å, det får vi väl inte hoppas, men som Mugglan sa: man behöver ju samtalskontakten för att högt sortera sker själv och själv komma vidare. Att de skulle sitta ohch ge lösningar tror jag är en myt, det är inte så de ska jobba. Ingen annan kan lösa ens egna grejor. Men får man lämpa av en del när det är för tungt, så kan ju vägen bli lite lättare att gå. Sedan hopas jag även för egen del att det visar sig vara en psykolog jag kan känna funkar att prata med. DET är definitivt inte säkert.

*kliar mig i huvudet och undrar hur jag kunde bli osams med maken genom att fråga om han visste att tågen inte går som de brukar, dvs han kan inte komma hem från bion ikväll*
Måste lära mig att hålla tyst så han får stå sitt kast själv när han inte kollar all info när han söker på tider.......

Snorkis-jatack gärna ett plus till här lyckades skymta mina mammabyxor och glassbåtens kläder när jag skulle ta fram målarklärderna för en stund sedan men sånt är livet
Tror liksom Mugglan ovan att läkaren menade väl och försökte förmedla att de vill göra allt de kan för dig och maken.

PB-bra ändå att du tagit tag i det och sökt hjälp! Efter ma var jag nere på botten men har väl nått upp till ytan igen även om jag dippar några gånger per vecka med tankar om framtiden. Att följa höggravida väninnan är både spännande och lite plågsamt

Mugglan, jo det är en balansgång det där. Värst är det när man själv verkligen verkligen vill att "NU SKA det unka och vara trevligt" för då blir det så lätt precis total pannkaka av allt. Annars kan det mycket väl vara rätt bra ändå. Tyvärr är det svårt att planera, utan man får mer ta det dag för dag, eftersom det är omöjligt att veta statusen förrän man väl vkanar den dagen. och är det planerat så är det lätt att natten innan blir sömnlös av ångest inför att man "nog inte kommer att klara av att ha trevligt" och så blir det rundgång.

Exempel: imorgon är det julafton, då vill jag var pigg och glad och inte börja gråta och inte bryta ihop och inte få spelet när jag inte orkar med ndra människor(läs släkten).
Alltså går det definitivit inte att sova och utifrån att man är totalt trasig av trötthet, har försovit sig och ingen heller fattade att man behövde väckas i kombo med att ingen annan inser hur lång tid allt tar med att fixa i köket osv, så blir det stresspåslag, besvikelse och så kommer paniken som ett brev på posten, sedan sorgen över att det aldrig kan få funka och vara bra och så självföraktet, otillräckligheten..rulla rulla rulla snöboll.

En vanlig trälig måndag spelar det ingen roll ifall jag sovit eller om jag är vidare munter, mer än att jag behöver räcka till för lite normala saker för sonen. På julafton, födelsedagar och annat så märks det mycket mer.

Jag har ju inte skrivit någon förlossningsberättelse, har kommer en komprimerad version:
På måndagen fick vi reda på att S inte levde, man undersökte mig och tog prover från livmodertappen och kände hur mogen jag var, var öppen 2 cm och hade knappt känt något. De tog flera rör med blodprov och vi åkte hem. Vi var välkomna in när vi ville dagen efter.
På tisdagen var vi där vid 9.00, vi diskuterade förlossning, jag ville blev snittad, grät så jag inte fick luft, men blev nekad. Det ansågs vara för stor risk för mig nu när ingen hänsyn behövde tas till barnet. BM1 upplyste mig om att de inte tänkte sätta igång förlossningen förrän jag var redo. Jag tog ett fostervattensprov, vilket var fruktansvärt, läkaren var fumlig, det var extremt obehagligt och jag vill aldrig göra om det (hade blåmärke i två veckor efteråt på magen).
Vi bestämde gemensamt att försöka sätta igång FL vid 12.00 med hjälp av att ta hål på hinnorna. Jag hade någonstans nått punkten utan återvändo, visste att jag var tvungen att föda, så lika bra att göra det. Jag var rädd när de skulle ta hål på hinnorna, undrade om det skulle göra ont, BM1 konstaterade att jag var öppen 4 cm då, hade inte känt något av det. Hon stack hål och det var en extremt märklig känsla med det varma vattnet som strömmade. Fick hjälp att ta på mig den tjusiga blöjan och sedan skulle de avvaktas om FL kom igång av sig själv. Väntade en timme tror jag och inget hände. De satte då värkstimulerande dropp, tror de började med 15 något/ timme. Sen vänta igen.
Klockan 14 kommer ny BM, BM2, hon sitter hos oss i princip hela em och höjer droppets styrka med jämna mellanrum för att få en reaktion från min kropp, vi pratar resor med henne och maken berättar en massa saker för mig för att få mig distraherad. Skäms till slut att vi uppehåller BM2 och säger att hon gärna får göra något annat om hon vill, hon förklarar att hon bara har oss och är där för oss, men går en sväng för att ge oss lite tid ensamma. 
Vid  17 ungefär får jag första värken som jag förstår är en värk. De kommer lite oregelbundet och jag andades igenom dem, BM2 är med nästan hela tiden, tycker inte det gör så ont. Vet inte när eftersom min tidsuppfattning är helt kass men helt plötsligt säger hon att jag är helt öppen. Efter ett par timmar så kommer värkarna tätare, BM2 frågar om jag vill ha smärlindring, ville inte ha något men hon rekommenderar epidural eller västerviksblockad, värkarna började kännas mer nu och jag vill hellre ha en spruta i ryggen än i musen så ber om epidural. Det tar en stund innan narkosläkaren kommer och under den tiden blir värkarna vidriga, har inga pauser alls utan värkarna går i ett, hinner inte med och andas och sitter på kanten på sängen och bara skakar och kan inte prata, när väl narkosläkaren kommer fattar jag inte vilken tur jag har som bett honom komma i tid. Han lägger epiduralen varpå jag instintiskt skjuter rygg och och han och BM skriker åt mig att sitta still och håller i mig, till slut är den på plats och börjar verka, äntligen pauser, vilken frihet. BM2 kollar blodtryck och när hon är nöjd försvinner hon ett tag. När hon kommer tillbaks frågar hon vad jag tycker om epiduralen så säger jag att jag trodden den skulle vara bättre, jag har fått pauser men värkarna är aggressiva, hon ger mig då en ny skjuts och den tar! Jag blir småhög och känner mig härligt bortdomnad, det känns som någon drar med tusen fjädrar lätt över min hud. Vi slumrar till.
BM2 är tillbaks och säger att jag snart borde få krystvärkar, hon fortsätter öka på droppet, jag känner inget, bara vanliga värkar, hon vill att jag ska stå upp, det går inte pga foglossning och så mycket vätska i benen. Får lägga mig igen. Droppet ökas på och epiduralens effekt försvinner, får ingen mer skjuts, värkarna gör ont och jag börjar bli trött. Jag testar TENS och vetevärmare mest för att vara till lags, ingen av dem hjälper ett dugg utan känns som ett skämt. BM2 ökar på mer och mer på droppet och jag känner fortfarande inget tryck, BM2 vill titta när jag får en värk och ser att jag inte har några krystvärkar. S har tydligen trängt ner tillräckligt iaf så BM2 bestämmer sig för att tillkalla läkare för sugklocka, hon bedömer att jag är trött och inte orkar mycket mer. BM3 kommer inför nattskiftet och hälsar, läkaren kommer och säger hej, de lyckas få upp mina ben i gynställning och BM2 lägger bedövning runt hela underlivet. Läkaren sätter sugklockan och någonstans här får jag panik. Jag inser att jag ska föda fram mitt döda barn och börjar gråta. De ber mig försöka krysta när det kommer en värk och jag känner knappt värkarna och vet inte hur jag ska krysta. BM2 hänger då på magen för att hjälpa till medan BM3 hjälper mig att känna när värkarna kommer. Läkaren ökar droppet i 50 steg varje gång. Varje värk suger läkaren, jag gråter och tar för allt jag är värd, BM3 peppar mig och BM2 trycker allt vad hon kan på magen medan maken håller mig i handen så hårt han kan. Jag skriker av rädsla och smärtan över det som håller på att ske en gång och BM3 missuppfattar och tror det är för att det gör ont och ber mig vända det inåt Till slut kom hon ut ca 22 på kvällen efter ca 10 krystningar enligt maken, droppet stod då på 500 nånting/timme jämfört med 15 från början.

Jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv.

Snorkis-

EA & Muggles - Jag tror också han ville väl, men jag är ju rätt överkänslig just nu. ska ge honom en ny chans iaf. Jag vill ju ha de extra kontrollerna såklart, för jag hoppas ju på att jag kanske kan få en stunds frist från oron då även om jag med förnuftet vet att de inte hjälper.

EA - Det är tufft med saker som påminner en men förhoppningsvis får du snart använding för både byxorna och glassbåtens kläder. *kram*

PB - Hoppas också du får en psykolog som funkar,det är nog a och o, man måste känns fötroende. De löser inte ens problem, men de hjälper en att se saker från andra perspektiv. Och de respekterar och lyssnar på dig och det är värt så mycket!

Snorkis - massor med kramar!

Åh Snorkis Jag gråter när jag läser din fruktansvärda berättelse om din förlossning. Det du och maken gick igenom borde ingen behöva gå igenom. Jag är så ledsen för er skull att detta skulle behöva drabba er