Välkomna till Tivoli Empatia!

Oms: grattis till dotterns framsteg, tror jag glömt skriva det!

PB: skit med födelsedagen När fyller du? Jag fyller också snart (och Piggelin innan mig och Frejis på samma dag som mig...). Min make är bra på mycket men någon överraskningsfixare av rang är han inte. Därför såg jag till att han visste att jag vill att han fixar ngt ställe för oss att övernatta på - resten fick han fria händer på. Så det har han gjort Och barnvakt har han också fixat Ibland får man hjälpa dem lite på traven...

Pengar är ju såklart ett problem som är svårt. Men ni var ju på restaurang när din son fyllde år väl? Kan du inte säga till din son att han och pappa får fixa en bokning på ngn trevlig restaurang åt er. Så kan de två partna sig, så kanske det blir av också? Som jag uppfattat din son så kommer han att se till att din sambo bokar ngt...

Jag känner inte heller för att ordna en fest. Jag hade stor fest både när jag fyllde 20 och när jag fyllde 30 men denna gången känner jag inte alls för det. Dels för att alla deltagare (nästan) har barn och ändå kommer att åka hem kl 23 för att orka upp dagen därpå Och dels för att jag är gravid och inte kan njuta av vinet/bubblet. Hade jag inte varit gravid hade jag ordnat ngt i stil med Lappis (men ost och vin känns ju sådär aktuellt nu...).

EA: skönt att du vet att allt såg bra ut efter ma. Då är det nog bara att vänta. Jäkla skittant!

Klockarbol: skönt att du kommit igång med din psykopat! Spontant lät han bra men det tar ju några gånger innan man börjar närma sig kärnan... Min psykopat gav mig aldrig några klara lösningar men hon ställde frågor som gjorde att mina tankebanor kom ur sina invanda cirklar och fick mig att tänka på ett nytt sätt => jag kom på lösningen själv. Hoppas det blir så för dig också! Jag tycker det är jättebra att du har sökt och fått hjälp så du inte sitter med detta tunga alldeles själv.

PB: oj har Daa fött redan? El redan och redan, det är väl i v36 va? Måste kolla andra tråden...

Lappis, det är det där med att försöka som inte funkar så bra. Jag gör det. Försöker alltså. Men det handlar om mycket mer basala saker. Och jag ÄR glad för det jag har. Det är inte det detta handlar om. Alls faktiskt. Isåfall borde jag haft mig en fet smäll allvarligt talat. Vilket förresten isåfall gäller precis varenda en av oss i vårt relativt sett välmående och nöd-befriade liv. Folk lever med och överlever hundrafalt värre saker än någon av oss ens snuddar vid, världen över. Men det spelar ju ingen roll alls för den enskilde.
Det handlar om sorg och krisreaktion och att det ibland tippar över i depression för somliga av oss. Just det där, att jag ju ändå har så mycket annat att vara glad åt så jag borde skärpa mig, hör jag inom mig hela tiden att säkert alla andra tycker. Men det hjälper mig inte i min sorg och min vilsenhet att jag har mitt övriga liv, mer än att jag försöker hålla mig i det som formar min fasta tillvaro. Dvs sambo och son och hus.
Sambon känns heller inte alls alltid så självklar att jag har, när han inte förstår och jag tvivlar på vår framtid. Det vore ju underbart om jag vore 100% trygg i det, men som det slet på oss och som vi kämpade förra vändan...nej, jag är livrädd att det brister och allt går åt helvete. Då har jag inte bara blivit blåst på det jag drömde utan varit för oduglig för att klara att behålla det jag har. Eller kanske aldrig hade. Vad vet jag, Jag vet ju ingenting...

Hussituationen är dessutom fortfarande så pass ny i kombination med ort, arbetsmarknad och allt annat att det snarast blir en faktor "gjorde vi rätt som valde det här, vad ska vi med alla de här rummen till när där aldrig blir någon barnlek mer" och så vinglar även det benet på den där pallen som någon pratade om.

Det jag känner händer för mig nu, är att hela jag måste nyorientera mig på något helt annat än vad min plan och mina mål hittills varit. Jag vet ingenting om någonting alls. Jag har ingen aning om vad jag kommer att jobba med eller vad som ska rymmas för visioner för livet för övrigt.
Det handlar inte bara om en graviditet eller ej, utan hur hela livet skulle bli för min del och vad det hittills blivit. Att göra avslut när det gäller hur många barn jag hade hoppats på är dock en enorm sak i mitt hjärta och det påverkar alla andra målbilder och tankegångar också.
Jag vet inte vad jag gör här på planeten eller varför och hur det ska bli. Och jag kan inte se att jag har åstadkommit något som helst med mitt liv så här långt och att jag inte tränar är bara ännu en sak av allt jag skäms över att jag inte har karaktär nog för så att jag inte bara är olycklig, utan dessutom fet och olycklig.

Alla de här sakerna är symtom som inte går att skärpa sig ifrån eller rycka upp sig ur, utan det är ett jobb och en process som ligger framför som är allt annat än en lek och det går inte att prestera sig ur det heller. Man får åka med och medvetet bara bestämma att det är värt att finnas, att det kommer att vända, att det inte är som det känns och att jag också förtjänar en plats på jorden och i tillvaron. Men det är förbannat svårt och man tror inte så värst helhjärtat på sig själv hela tiden.

Det enda som inte vinglar inom mig just nu, är vissheten om att jag älskar min son mer än något annat. Och när jag känner hur dåligt jag orkar ge honom allt han är värd, så blir det olidligt smärtsamt. När han säger "mamma, du vet väl att du är den bästa mamman i hela världen" då går mitt hjärta i tusen miljoner bitar och jag får gå ner i källaren och lägga i ved, så han inte ser hur jag gråter.

Jag vet inte varför jag försöker förklara det här, när jag vet att det inte går. Det låter bara som gnäll, när jag egentligen önskar att det gick att fatta utan att man varit här och en desperat längtan att inte verka så jävla patetisk och självupptagen. Ursäkta. Jag ska försöka bespara er andra det framöver.

Mugglan, jag fyller den 7/1. Och jag brukar vara bra på att hjälpa på traven, vis av erfarenheten att det annars icke blir något alls. Just nu hade jag dock behövt alla synlig och möjliga små omsorger min sambo kunde tänkas komma på. Min son är i de avseendet helt fantasktisk. Vilket bara gör sambons initiativlöshet ännu mer synlig.
Men sedan är det ju dessutom så, att jag själv är så opålitligt i hur jag mår, att jag inte alls kan veta att det blir trevligt för att vi råkar vara på restaurang eller spa eller vad som helst. Jag är ju likosm inte riktigt med mig själv så att säga, utan jag lyser med min egen frånvaro fast jag ändå måste finnas om det är någon som ens fattar vad jag försöker mena. Att man är i sig själv men inte är där. Det är hemskt. Och får man då en ångestattack helt plötsligt, så finns det ingenstans att ta vägen eller något sätt att dölja det om man är bland folk. Så man bli rädd för att gå ut.

mugglan - jag höll ju på och velade in i det längsta om jag skulle ha fest eller ej men jag blev så nöjd ! Fast jag förstår, hade nog inte heller haft någon större fest med höggravid mage. Hade istället nöjt mig med något mindre och att njuta av graviditeten istället.

Klockarbol - skönt att du kommit iväg och fått prata. Antar att det lär ta några gånger innan det känns som det släpper (har ingen egen erfarenhet men skulle kunna tänka mig det).

Omsan - vi har en resväska på vinden (som är makens) som vi sällan använder men den är rätt tung samt att vi själva reser imorgon så knappt om tid för att hämta den.

Och här har vi AM's zucchinisoppa på spisen och jag har gräddat chokladfondanten som mamma + sambo ska få äta på nyår. Blev inte helt nöjd då jag tror den blev lite för "stel". Svårt att inspektera rinnigheten utan att äta av den själv.

Klockarbol, tack gode Gud att jag inte är ensam om att ha mått så här. Det hjälper faktiskt att veta det. Och att känna att någon faktiskt fattar och (kanske) inte tycker att man är av för klent virke. Och (kanske) faktiskt tror på att mig och att jag kommer igen.

Nu måste jag snyta mig för all snorgråt.

Godkväll! Här är det svinigt kallt idag, 15 grader inne *burr* Vi har varit till lokala byggvaruhuset och köpt ett konvektorelement för att få lite mer värme.

Smint - Grattis till vagnköp! hoppas ni blir nöjda nu.

Oms - Tyvärr ingen resväska över, de vi har är på väg till återvinningen, sen bor jag ju inte i hufudstaden heller

Klockis - Visst löser man inga problem på en timme, men det känns lite, lite,lite bättre va? Det är på något konstigt vis skönt att lägga över sin sorg på någon annan, den lättar lite då.

PB - Det är tufft när livet inte blir som man tänkte sig, jag vet Men man får göra som Mark Levengood säger bryta ihop och komma igen. Lättare sagt än gjort...Har du fått någon samtalskontakt? Tänker på samma sak som jag skrev till Klockis, att bördan lättar när man får lägga lite på någon annan?

Lappis - Känns det inte ok med träningen så är det nog lika bra att skippa den!

För övrigt skull jag älska att läsa ett inlägg från både EA och Lappis att ni plussat imorgon! (hoppas ni inte tar illa upp men det vore så underbart! )

Muggles - Ok, då kommer du bli luttrad att göra UL då Jag har jag gjort tre st nu på två veckor och tycker det är ångestfyllt, inte för att jag tror att det är farligt för fostret utan för att jag tror att det inte lever.

Har varit och träffat läkare på spec MVC idag, det var väl ingen höjdare tyvärr. Det var en manlig läkare, jag hade gärna sett en kvinnlig, han är säkerligen lika kompetent, men jag tror att man som man har svårt att sätta sig in i vad vi varit med om om man inte varit med om det själv (ok, lite fördomsfull är jag) Jag inbillar mig att man som kvinna iaf kan försöka sätta sig in i det som hänt. Sen pratade han lite jobbigt, som kungen påpekade maken, han talade först och tänkte sen. Samme läkare var även med och instruerade när en annan läkare skulle göra fostervattensprov på mig efter S dött, hela den situationen var extremt obehaglig och det gör inte saken bättre.
Han började iaf med ett snabbt UL där han konstaterade att allt såg ok ut. Sen letade han reda på ett rum (fanns inget bokat, så vi satt inne på BM-expeditionen) där han började läsa i min journal vad som hade hänt, kunde han inte tagit sig 5 min och läst innan? Sedan pratade vi om vad som hade hänt och han sa som alla andra att det var jättevanligt att man aldrig får veta varför och det händer aldrig två gånger och den här gången skulle det minsann gå vägen, varpå jag började grina. Sen sa han att de brukade behandla sådan här graviditeter med "silkesvantar", inte för att det behövdes utan för att lugna paret, det kändes inte så kul att höra, kändes som att han tyckte det var onödigt att vi var där 
Sen sa han även att de extrakontroller jag skulle få fyllde egentligen inget syfte att de endast var för att jag skulle bli lugnare, även om jag VET att det är så, så kändes inte så kul att höra det. Han sa även att på slutet när ångesten blir värre så ska jag åka in så fort jag behöver det och att dörren alltid är öppen för mig, de kollar med ctg och UL att allt ser fint ut. Jag ska aldrig tvecka att åka in, det kändes iaf bra. Sen tog jag upp det här med snitt och han frågade direkt varför (sjukhuset här har lägst snittfrekvens av alla sjukhus i landet och de är stolta över det!) och jag stortjöt verkligen då när jag försökte förklara hur jag känner. Han verkade fatta och sa att vi bestämmer inte något sådant nu, det tar vi längre fram, men jag ska iaf bli igångsatt efter 38 fulla veckor, jag hade hoppats på 37, gissar att mycket kommer det bero på hur jag mår psykiskt i slutet. De är ju färdiga i vecka 37. Jag vill ju inte bli igångsatt igen eftersom jag blivit det en gång, så jag vet ju hur det är och hur min kropp reagerar på det
Summa summarum var iaf att jag ska träffa dem igen i v 24 och sen kommer det bli fler kontroller, typ UL,  han sa att jag får själv säga till om det är något som de kan göra som gört att det känns bättre. Min känsla efter besöket var inte att jag blev lugnare, så jag vet inte...känner mig rätt låg och undrar igen vad jag gett mig in på

pb - jag kan omöjligt tänka mig hur du mår men jag tror jag förstår desto mer efter din förklaring. KRAM