Förlossningsberättelse, den långa versionen, varning...
Jag hade ju lite förvärkar i torsdags, som sedan försvann i fredags. Återkom lite vagt i lördags, men jag var ändå missmodig för var helt säker på att de tänkte försvinna igen. Butter och grinig gick jag en halvlång promenad och skottade en massa snö på kvällskvisten i lördags. Just det, provade pilla/känna lite på tappen också men kunde fortfarande inte riktigt avgöra status där. "Förvärkarna" kändes tydligare och kom tätare senare på kvällen, så jag tog 2 Alvedon för att få sova, "förvärkarna" skulle ju ändå försvinna snart tänkte jag. Lyckades faktiskt slumra till lite - fast halvvaknade till för varje värk - i ca en timme, sen var det för obehagligt att ligga ner så jag provade vara uppe ett tag. Då kändes det mycket bättre, men "förvärkarna" kom fortsatt ganska tätt. Blödde lite grann hela tiden gjorde jag också. Jag velade ett bra tag innan jag till slut ringde förlossningen för att rådfråga, vid midnatt. Hon tyckte först vi skulle vänta till värkarna kom med 3-4 min mellanrum (!) men ändrade sig när jag förklarade att vi hade långt att åka. Så vi bestämde att vi skulle komma in på en koll, var jag inte riktigt igång med förlossningsarbetet skulle vi få ta in på patienthotellet så länge. Envisa snigeln skulle dock prova gå och lägga sig EN gång till för att se om det ändå inte var på väg att avta - känns ju som en så stor grej att åka in när det är så långt! - men att ligga ner var inte att tänka på. Dock tog det oss en timme ungefär att packa ihop alla grejer och ut i svinkalla bilen, så vi kom inte på rullning mot stan förrän kl 01.30.
I bilen kom värkarna (ja, för jag började nu tro på att det faktiskt var riktiga värkar!) väldigt tätt, klockade aldrig men inte var det många minuter mellan varje, kanske 3-4. Resan in var OERHÖRT obekväm, fanns absolut ingen bra position att inta i kallt och trångt baksäte iklädd stora vinterkängor och bylsigaste vinterjackan (inte din Telis, ville inte riskera vattenavgång på den! 
). Försökte bara andas mig genom värkarna och tyckte själv jag lyckades ganska bra - maken hade inte fattat hur jobbigt det var för mig eftersom jag var så tyst där bak. 1 timme och 45 minuter gick oväntat snabbt faktiskt och ca kl 3.15 var vi framme vid sjukhuset.
Väl där kändes värkarna än lite jobbigare, bara det enkla projektet lämna urinprov i inskrivningsrummet tog en hel evighet. Sen blev det CTG-kurva och sen stund senare kände barnmorskan efter hur öppen jag var, det var kanske ca kl 3.45 (en halvtimme efter ankomst till stan) - 6-7 cm öppen!! 
Ni ska nog flytta till ett förlossningsrum på en gång, sa barnmorskan.
Värkarna kom sjukt tätt, hann inte ens gå de få metrarna till förlossningsrummet utan att stanna pga värk, och sen höll jag på att gå under när maken var tvungen att gå tillbaka till inskrivningsrummet för att hämta vår packning - han var mitt enda sätt att överleva varje värk då jag stod och hängde honom runt halsen och han masserade min rygg.
Det dröjde inte lång stund innan det började trycka på obehagligt mycket neråt, väldigt konstig känsla!, så det blev ligga på rygg igen (AJ!), ny CTG-koll, och 8 cm öppen konstaterade bm. Dock stod huvudet fortfarande rätt högt upp, så hon tog då hål på hinnorna för att få ner huvudet.
Upp och stå och hänga på maken igen, jag hann knappt dricka två klunkar vatten mellan varje värk så svaret på frågan "vill du prova lustgas" kändes just då självklart nej, inte fanns det tid att mecka med sånt, jag hade ju fullt upp med att hänga på maken, försöka slappna av och andas.
Ca kl 5.30 kände bm att jag var öppen 10 cm med en kant, som hon så skönt (inte) tryckte bort med fingrarna. Jag fick ligga på rygg på förlossningssängen vid undersökningen så det föll sig naturligt att krystningen skedde där också - med mina ben i benstöd vilket var sådär - återigen kändes det inte som det fanns varken tid eller ork att diskutera några alternativ, jag ville bara ha ut ungen!
Tror dock att gynställningen gjorde krystvärkarna lite halvdåliga för tyckte inte jag kände dem så jättetydligt, men krystade ändå på för kung och fosterland. Barnmorskan instruerade och peppade jättebra. Jag tyckte nog krystskedet var en rätt obehaglig procedur, en halvtimme ungefär tog det att få ut Yngla, kl 6.08 kom hon ut med huvudet OCH en hand som hon höll vid sidan av örat!
Navelsträngen var tyvärr väldigt kort så blev tvungna att klippa den nästan direkt för att kunna få upp henne på min mage.
3390 g tung, 51,5 cm lång, 32 cm huvudomfång. Och världens finaste!
Knappt tre timmar hann vi alltså vara inne på förlossningen innan hon kom ut. "Lagom" snabbt! 
Maken hann förresten aldrig bli nervös över att hon kanske skulle komma i bilen eftersom han gått på mina vanföreställningar om att det nog bara var lite förvärkar.
Ett gäng stygn blev det efteråt (antagligen tack vare den där handen) men inga djupare bristningar, tack och lov. Rätt obehagligt att bli sydd faktiskt! Tror bedövningen tog sådär.
Maken säger att jag också måste skriva att jag lyckades bra med att slappna av och att personalen var impad. *förlägen*
Efteråt kände jag mig som överkörd av tåget och hade rätt svårt att vara uppe och gå hela dagen igår. Bättre idag dock.
Yngla sover och äter mest, fast har varit svårtröstad några gånger, så jag har redan hunnit känna mig som världens sämsta mamma. 
Själv har jag knappt kunnat sova något alls faktiskt, rätt jobbigt! Ska bli skönt när vi kommer hem sen och det inte springer massa folk in och ut på rummet hela tiden. Om allt ser bra ut vid morgondagens läkarundersökning med mera så åker vi hem då.
Puh! Guldstjärna och lussekatter till alla som orkat läsa ända hit!! 
