Välkomna till Tivoli Empatia!

Here it comes...

Jag är usel på att skriva så hoppas detta duger? Det är bara fråga om ni undrar över något.

Som ni redan vet så var jag ju öppen 4 cm i ca 2 veckor.

Efter en superdålig fredag med ont överallt i kroppen så ringde jag på lördag morgon till förlossningen och frågade om det fanns en chans till att bli igångsatt en dag tidigare. De ringde upp efter en stund och sa att det bara var att komma in

kl 12 så var vi inne och de kollade att både jag och lillebror mådde bra. Satt infart i handen, lite klantig Bm för hon spräckte ena kärlet och det gjorde ont efter. BM1 var supertrevlig och jag tänkte att detta blir toppen att ha henne.
kl 13 nu börjar BM1 kolla hur öppen jag är och det är fortfarande 4cm och samtidigt tar hon hål på hinnorna och sätter skalpelektrod.
kl 14 får en ny BM2 som är av gamla gardet. Berättar hur förra förlossningen gick så hon vet bakrunden. Har inga värkar utan har mest ont av den spräckta kärlet i handen Sitter och fikar med maken och har det rätt soft.
kl 15 får dropp för att få igång det. Pratar med BM2 om smärtlindring för hon vill verkligen att jag provar lustgasen, gick inte alls med Kicken (fick inte till tekniken i tid när värkarna kom). Självklart ville jag prova det igen för det kan ju funka denna gången så vi har en ordentlig genomgång hur den ska användas.
Kl16 nu kommer värkarna regelbundet så provar lustgasen men den funkar verkligen inte för mig. Andas mig igenom värkarna istället. Droppet höjs hela tiden under följande timmar som kommer.
kl 16,30 är öppen 6cm nu är värkarna hemska, andas mig igenom dessa. Ber om EDA eller nån smärtlindring.
kl 17 har grymt ont och nu kommer narkosläkaren för att lägga EDA. BM2 kollar försäkerhets skull hur läget är och nu är jag öppen 9cm. Så sista halvtimmen hade det hänt massor. Istället för att få EDa som tar längre tid att det verkar så får jag en enkel spinalbedövning. Den fungerar snabbare men sitter inte i lika länge samt går inte att enkelt fylla på. Både BM2 och narkosläkaren trodde detta skulle räcka tills lillebror var ute.
Nu blev det bättre och kunde hantera smärtan genom att bara andas mig igenom värkarna.
kl19 Tiden rinner iväg, är fullt öppen men lillebror kommer inte ner till spinae. Provar att krysta ner honom för har krystvärkar men utan resultat. Provar massa olika ställningar (boll, stå upp, förlossningspall mm) för att hjälpa få ner honom. Inget hjälper!
Nu börjar jag få lite ångest över att jag känner igen förloppet med Kicken, känner att jag blir tröttare och tröttare. Pratar med Bm2 om det och hon tycker vi ska försöka ett tag till.
kl 20 spinalbedövningen börjar släppa så nu kommer all smärta tillbaka i full kareta. Är så trött och har så ont att jag bara skakar och benen bär mig inte längre. Har nu även fått feber. Nu är förloppet PRECIS som med Kicken så är rätt uppgiven och ber BM2 om en plan för jag grejar inte så mkt mer. Frågar om sugklocka och mer bedövning utan nån vidare respons. Hon ber mig istället krysta ordentliget för att se om vi nu kan få ner honom. Ingen skillnad! Sen lämnar hon mig ensam för att sköta mig själv! Gahh vilken BM, ogillar verkligen Bm2!!
kl 21 Nu kommer nästa lag med BM så min nya BM3 kommer in, tittar på mig och ser på mig att detta går inte. Nu är jag gråtfärdig och har så ont att jag bara konstant skakar. Hon berömmer mig jättemkt för att jag klarar detta bara genom att andas rätt. Hon ber mig krysta en gång sen hämtar hon läkaren. Denna kollar snabbt och ser att lillebror ligger fel (tittar upp istället för ner) och detta kommer inte att gå ens med sugklocka. Snabbt beslut om att snitt tas. Lillebror har mått toppen under hela förloppet så de förklarar att det är en kvinna som måste snittas innan mig för där mår bebisen dåligt. Det skulle ta ca 1-1,5 timme i väntan.
Helt ok med mig om jag bara slipper smärtan. Droppet och bricanyl sätts in, helt otroligt skönt att slippa smärtan och fått en plan. Hela jag blev lugn och kunde slappna av. Underbar Bm3 som verkligen lyssnade och såg på mig att detta inte går och fort tog tag i saken.
kl22-02 Tyvärr så blev det komplikationer för kvinnan innan mig så hennes op drog ut på tiden. Under tiden pumpade de i mig bricanyl med jämna mellanrum. Värkarna kom tillbaka mer och mer på slutet. BM3 kollade hela tiden så lillebror mådde bra samt att han inte kommit ner mer. (så de inte rullar in mig på op så kan han egentligen krystas ut).
op laget jobbar mot klockan nu, rädda kvinnans liv samtidigt som de vet att jag väntar på op. Tydligen är det inte bra att vara helt öppen för länge, det kan vara farligt för mig och lillebror.
kl 02, nu är värkarna tillbaka nästan helt och bricanylen hjälper bara i några minuter. Sen har jag fått så mkt att de inte kan ge mer. Äntligen kan narkosläkaren komma ifrån en kort stund från op så de kommer och lägger en EDA på mig samt ger mig något dropp och morfin. Nu är jag äntligen helt smärtfri. Hinner vila en kort stund.
kl03 nu rullas jag till op och får äntligen träffa efterlängtade lillebror vilken goding
kl04 till "uppvaket" i väntan på att spinalbedövningen ska släppa. Får dricka för första gången sen 21, eller när jag egentligen drack sista gången. Sjukt gott!
kl07 Är tillbaka på förlossningen och får äntligen vara med familjen

Efter att ha pratat med läkarna och BM3 som var med mig på slutet så var det tur att det blev snitt iom hans storlek. Om det hade gått på naturlig väg hade det varit stor risk för mkt sprickor eller tom att han hade fastnat så det verkligen hade blivit "akut"snitt. Lillebror hade även blåmärken i pannan efter mina krystförsök, stackars liten

Själva öppningsdelen är helt ok med värkar osv, det klarar jag av utan problem. Det är sista delen när man är helt öppen och bebisen ska komma ner till bäckenbotten och krystas ut som stökar till det för mig och min kropp. Att vara öppen länge med krystvärkar utan att något händer och ens krafter bara tar slut, det är absolut värst. Never again, blir det fler barn så är det planerat snitt som gäller för min del.

Nu har jag mina två underbara grabbar så är helt nöjd med det .-)

Yngla-matvägran: Jag har ett syskonbarn som helst inte skulle äta något mosat alls, eller gröt, och helt enkelt vägrade allt utom amning förrän hon kunde äta bitar, själv. Det kanske du redan provat, men annars kan ju det vara en idé...

Astrid: Inga tips, men sympatikram!

Bra svarat av Iris, så tråkigt att hon blir mobbad... Jag tycker inte, från de bilder jag sett, att hon är särskilt tjock? Sedan är hon ju ganska stor generellt sett, för sin ålder. Men det är ju en annan femma.

Förlossning och att spricka: Jag var nog mest rädd för att behöva göra akut KS efter att allt startat igång. Men efter det så var det att spricka jag var rädd för. Och jag sprack ordentligt också, med sfinkterruptur grad 4 någonting. Vilket kändes helt bedrövligt där och då, men det har läkt bra och jag tror att jag är så återställd man kan bli, har inga besvär av det i vardagliga livet. (Att jag vid några enstaka tillfällen begett mig ut på 3-timmars löppass och att det märks att bäckenbottenmuskulaturen inte riktigt alltid hänger med då, behöver inte vara förlossningsrelaterat, även om jag inser att förlossningen definitivt inte gjort det bättre...) Så i många fall så är det inte så farligt att spricka litet grann. Sfinkterrupturen fick jag trots att de hade klippt, lillkillen fick ju tas ut med sugklocka eftersom han fastnat på vägen, litet ofärdig i rotationen.

Oj vad långt det blev

Snartis: uj vilken historia!!! Tänk vad olika det kan vara...

Cicci: jag är i samma sits, vill typ 3 kg ner. Jag vägde nästan samma efter förlossningen som innan graviditeten men sedan i sommar har jag gått upp ca 3 kg. Men nu har jag tränat 5 ggr, börjat lchf:a mig och dragit in på allt sött utom lite mörk choklad, och plötsligt är det -1,5 kg på vågen

Och för mig var det så att det knappt hann räknas centimetrar förrän allt var öppet och två härliga timmar av krystande skulle börja. Som sagt är det olika för alla!

Otroligt stor skilllnad mellan två eg. lika förlossningar var det i alla fall när jag gick över från att tänka AjAjAj-NejNejNej till AjAjAj-JaJaJa när värkarna kom. Och så lite pust-andning på det. 

Snartis, det låter jättekämpigt och vad tapper du var. Vet man varför han inte kom ner? Var det bara att han var stor eller hade det med läget också att göra?

Lappis: hoppas att din far kryar på sig och att du får kontakt med honom på sjukhuset!