Välkomna till Tivoli Empatia!

Muggles. ok - men det kan ju också vara så att pojken slutat slåss för att han "vuxit upp". Hektor är en "trotsig"/viljevisande fas och han blir ibland så arg att han bara skakar och blir blå i ansiktet. Han pratar ju inte mycket (begripligt) och det är klart att man kan få sig en råsop om man sticker dit näsan när han är som argast. Men jag tror som sagt inte att det beror på att han inte pratar utan på att han är i en arg fas. Storsonen var oerhört tidigt med talet men hade ändå en "våldsperiod" då han började på storbarnsavdelningen (när han fyllt tre precis). Då markerade han sitt lilla revir (bara på dagis) genom att bitas och rivas och dra i håret. Inte kul som förälder, heller. Varje morgon på väg till dagis så gick vi båda och malde mantrat:
JAg: "Vad ska du göra om du tycker någon är dum?"
Han: "Inte slåss, inte rivas, inte bitas, inte dra i håret".
Jag: "Vad ska du göra om du tycker någon är dum?"
Han: "Säga dumma dig och gå därifrån". 
Det gick nog över på två veckor eller så.

Små barn som inte kan prata kan man försöka uppmuntra att sätta upp "stopphanden" när de vill säga ifrån - Hektor har drivit det till sin spets genom att sätta upp stopphanden till det mesta - även bilar på gatan som han vill titta närmare på ... Men han blir ändå arg så han skakar mellan varven.

Izzie, om det är till någon tröst så är ju förlossning två betydligt lättare andra gången än första. Man kan ju ha otur som Snartis förstås men för många är det ju så mycket lättare än första.

Muggles, jag tror förresten att jag hade precis lika ont andra gången som första men det är ju en viss skillnad på att hantera den värsta smärtan i sju timmar och en halvtimme för min del.

Jag upplever absolut att Astrid slår till ibland för att hon blir frustrerad när hon inte kan uttrycka sig. Hade hon kunnat tala om vad hon velat hade ju många av de situationer då hon blir arg inte uppstått. Däremot är hon ju också i trotsåldern nu och kommer väl så att vara ett bra tag så det kommer ju att vara jobbigt ändå. Nu verkar hon förresten må bättre igen tack och lov. Kanske var reaktionen på sprutan som satt kvar ändå.

På tal om något helt annat så räknar jag med att kunna vara med på middagen den 17:e.

Hurra!

Angående omföderskor lättare/svårare förlossningar så ahr flera av  mina barnmorskor sagt att kroppen "minns" en förlossning i ungefär 4 år - om det är längre mellan barnen så blir man som förstföderska igen. Det stämde ju med mig i alal fall. Mina två första förlossningar var i tid identiska (9 år emellan) 

Fast jag mindes fel: 7 år är det kroppen minns!

Och jag kan inte vara med eftersom den ligger exakt på den tid som maken startar sitt lopp . MEN om ni går vidare sedan eller om några vill träffas tidigare på dagen så kan jag!

 

Har pratat med pappa och cancern har inte spritt sig men det är en stor bit av tarmen de ska ta bort så det blir att öppna magen istället för titt-hål. Han hade visst tur för risken att den skulle ha spritt sig var stor, hans nivå var visst 3 av 4 (någon slags skala på 1-4 som de har). Som sagt, han opereras i slutet av nästa vecka och jag har fått telefonnumret till sjukhuset .. och hoppas någon där kommer förstå mig (engelska).

 

Ahhh.. så kroppen minns i 4 år. Min väninna som har fyra barn hade superlätta förlossningar, de första tre medan den sista visst var en riktigt "pain". Det kan ju även ha och göra med att man blir äldre? Hon var dryga 30 tidigare och vid 40 är kroppen inte lika "flexibel". Fast vad vet jag??!!! Have never done that and will never do!

 

Jösses AM kan du bestämma dig! Det stämmer då ändå bättre på min väninna då det är 8 år mellan trean och fyran.

7 år ska det vara! Sorry, Lappis!

Fast varför skulle kroppen minnas och sedan glömma bort - och varför just 7 år ...? Jag är plötsligt skeptisk!

Är det därför även ofta förhållanden och företag kraschar ... sjuårskrisen?!!!