Välkomna till Tivoli Empatia!

Lappis igen, jodu. jag vet vad du pratar om.

Jag vet ett par...

Here we go again....

..och DÅ, när de hade gett upp och bara inte TÄNKTE så mycket, så kroppen kunde ställa in sig själv...

Inte slåss! Inte skrika! Inte gå därifrån...

...DÅ blev hon GRAVID! Och sedan blev hon det igen! Tänk på det!

Få se nu, var det inte INTE tänka på att det kanske eventuellt ändå skulle kunna hända, vi skulle göra?
Eller ska jag tänka på att inte tänka på det, så att jag kan tänka att det nog ändå inte ÄR försent, fast jag ger upp men ändå inte, så att kroppen kan sköta sig själv utan min hjärnstress? Så att jag har tänkt rätt, men inte alls. Fast ändå på ett rätt och rikgit sätt.

BAH!

Nå, för just din del, så märks det verkligen att du förbereder dig för att bli mamma och att det här är din (er) väg. På det allra mest fulländade vis det är möjligt och helt bortom alla försök och en helt anna del av er resa. Den som bär framåt. Med allt det svåra bakom och i historien.

Det är härligt att se!

Själv måste jag acceptera att där är ett stort hål och ett tomrum. Att det helt enkelt inte alls blev som jag ville och att det jag trodde var en början, i själva verket var det som blev. Det blir inga fler bebisar och de namn jag bär vid mitt hjärta får jag sakna alldelels ensam, för ingen annan vet om dem och ingen annan skulle begripa hur de fattas mig. De har inga gravar och den enda påminnelsen är kanske de lådor med de allra minsta små kläder jag sparat, skymtar i ett skåp. Kanske om folk såg dem, skulle de snudda vid att Någon skulle haft dem och därför finns de kvar. Jag förmår absolut inte ge dem till någon. De ligger där, med både alla minnen av sonen som bar dem, och så påtagligt befintliga och redo för dem som aldrig kom. Tillochmed mina bröstvärmare hittade jag häromsistens.  Men också mitt liv fortsätter ju ändå. Helt oavsett vad andra begriper och inte. Och det där hålet får väl småningom fyllas med andra drömmar och mål. Längtan efter andra saker i livet. jag vet bara inte vad än.

Lappis, 
förresten!

Jag blir alltid så överraskad över att folk lägger så stor vikt vid gener och biologi när det komemr till barn. Okej om de SJÄLVA över allt annant värder sin aoch familjernas genpool, men de borde ju inte behöva bekymra sig för andras?? kan man tycka?

Det som gör det hela desto mer spännande är att SÅ MÅNGA BARN växer upp i familjer där man "tror" att de är biologiska barn men där det senare visat sig att pappan inte alls är biologiska pappan. 
Min make arbetade ett tag på klinisk genetik på karolinska och där hade man årligen en stor procentandel av de här familjerna. Ni vet, barnet kommer in för att det har en sjukdom som visar sig vara ärftlig. MEN mamman bär INTE genen!!!!! Alltså måste pappan göra det. ME vis screening ser man att han iten gör det! AHA, alltså är han itne biologisk far till barnet ifråga!!!

Detta var VANLIGT!

Och med tanke på att man i många av de här fallen sagt att "barnet är så likt pappan, eller farmodern eller faster eller andra på pappans sida, så tror jag verkligen att det handlar om HUR man ser på barnet och INTE vilka gener det bär. I de här fallen har alla trott att barnet var pappans biologiska och då kunnat  "utläsa" saker både egenskapsnässsigt och/eller utseendemässigt i barnet utan att det egentligen funnits några sådana baserat på generna.

Intressant.

Inte tror jag heller att papporna i dessa fall börjat älska barnet mindre  bara för att de råkat få reda på att de inte delar gener.
Hur de känner inför mamman till barnet är däremot en helt annan femma......  

Kram pb, åter igen beskriver du det så himla väl! KRAM

Sweet, jag har lärt mig att bita ihop att låta det rinna av mig men denna gång blev jag faktiskt arg (men visade inget). Det har kommit mer efteråt när jag tänkt på konversationen som jag hade med personen i fråga. Det konstiga med att han sa "det löser sig nog ska du se". Hur menade han då?

Ja du skulle ha frågat honom? 
HUR MENAR DU NU????

Eller om du inte menar ngt så kasnke du kan hålla truten.... 

Ja, jag borde ha frågat men jag är bara så trött på sådana där diskussioner.

Jag förstår precis.

Synd bara att det fortfarande finns så många korkade personer där ute som inte bara kan hålla tyst. ELLER i ännu bättre fall försöka förstå! Jag tror att de flesta inte skulle tänka och säga som de gör om de bara ägnat det hela en liten djupare tanke?  

Jag tror på riktigt att de allra flesta som kläcker helt fel saker, gör det av den enkla anledningen att de, när de hör om ens öde eller problem, så förtvivlat gärna vill säga något som gör det bättre och ger hopp.
 
Kanske främst för att de själva inte står ut med att möta det ordlöst smärtsamma i andras liv och ögon. Andras djupare angelägenheter skräms och skaver och framkallar egen ångest på något vis. Här i vår "alla ska vara så lyckade-värld". Så man säger något peppigt som bara faller platt, eller i värsta fall tar väldigt illa. Och kanske hör man sig själv och hur tomt det ekar, det där man sa. eller inte. Helt beroende på analytisk förmåga och känslomässig fine tuning så att säga. Men menar någonstans bland palttityderna väl.

"Man" är säkert jag själv ibland, när jag vill trösta eller peppa, fast den andra bara vill få berätta hur det är, rakt upp och ner.
men jag försöker verkligen, verkligen tänka mig för. Hur pratsam jag nu än råkar vara.

Det är ju 48 h efter sista symtomet (dvs sista kräkningen ELLER lösa avföringen) som man ska vara hemma efter magsjuka, bara en liten påminnelse (ja Vickan, jag syftar på dig ). Skämt åsido, jag förstår hur du känner- jag gick till jobbet med influensa häromveckan, fast jag trodde att det bara var en vanlig förkylning. Blev ju jättesjuk sen och hade världens ångest för att jag kanske smittat ngn kollega eller patient, men ingen blev smittad.

Piggis, kul att se dig härinne! Låter som att lilleman är en krävande men gullig typ! Längesen jag såg honom, då var han ju bara ett litet knyte. Ser fram emot att ses

Lappis, vilken idiot  som gav den kommentaren

PB, jag tror du slår huvudet på spiken med din förklaring!

Lappis: stor kram till dig. Onödigt av folk att säga så där. Många blir säkert nervösa när deras medmänniskor blottlägger tunga problem  - och så babblas det på i någon god avsikt att lösa problemet/släta över/få gott samvete. Äsch jag vet inte. Jag vet bara att det är djupt orättvist hur barnfördelningen går till - och nu pratar jag om den barnfördelning som Moder Natur ägnar sig åt.

Ni som var med på lunchen igår vet att jag gjorde mig lite lustig över min stackars man som var så "otroooligt sjuuuk" och hade frossbrytningar ... Lite dåligt samvete fick jag eftersom det idag visade sig att han har lunginflammation.  

Nu ska jag gå och glo apatiskt på skräp-tv efter att ha ätit ett berg våfflor till middag. LCHF-skolk i sin prydno. Och så ett par hårdnande geléhallon på det.

Puss  på er! 

AM - stackars maken! Du får ta hand om honom så han snabbt blir frisk igen. Själv har jag ingen aning om hur min make ser ut när han är sjuk för det enda som drabbat honom och inte ens det de senaste fyra åren är förkylningar.

Gelehallon och våfflor låter gott! Själv ska jag snart ta ut alla ostar från kylen så de blir mjuka och härliga tills maken dyker upp men jag får nog lugna mig ett tag till. Trist att det är han som har köpt vinet .. för det skulle vara gott med ett glas nu medan jag pluggar japanska och lyssnar på Eros. Försöker komma i Italienstämning .. och ja, maken kommer hem med Chianti och Barbera d'Asti.